Here we go again

Idag lyser hon inte med sin frånvaro utan färgar sin närvaro röd. Det är med blandade känslor jag hälsar henne välkommen, men i ärlighetens namn är det mest med besvikelse och sorg. Jag vet att jag skrev igår att jag önskade att hon skulle komma snart, men innerst inne önskade och hoppades jag på att hon inte skulle komma alls. Jag borde veta bättre än så nu, jag har ju fyra års erfarenhet av att hon alltid kommer, men den långa period av mensvärk, sedan dag 17, som jag aldrig tidigare varit med om gav mig en lite gnista hopp om att det skulle vara annorlunda denna gång. Det var naturligtvis tankar jag knappt delade med mig själv, än mindre med någon annan och då inte ens med lille maken. På något sätt känns det bättre att både hoppet och besvikelsen bevaras inom mig. Det är konstigt, att efter så många år hoppas man ändå var evigaste månad att det ska vara annorlunda, att den här gången funkar det nog. But here we go again...nope!

Hon annonserade sin återkomst under lunchens toalettbesök och mitt hjärta sjönk ner i de svarta stövlarnas skosulor. Ett par tårar letade sig fram under ögnlocken men jag insåg att det inte var läge att sätta på kranen och pressade tillbaka dem till där de kom ifrån. Det var helt klart inte rätt tillfälle att bryta ihop. Jag förträngde allt, ringde återbud till kvällsdaten och åkte istället raka vägen hem efter arbetsdagens slut. Jag är själv hemma och i vanliga fall tycker jag det är underbart skönt att få ett par timmar för mig själv. Idag önskar jag inget annat än att maken vore här och att jag fick lägga mitt huvud i hans knä medan han drar fingrarna genom mitt hår. Nu får jag slicka såret i min ensamhet, men vad är väl det när man redan har 50 andra halvläkta sår och ärr man redan slickat. En handling man lärt sig att hantera, men lika förbannat gör lika ont varje gång.

Kram alla!