Pirr och förväntan

Sist blev jag sjuk, men nu är jag frisk som en lärka och det finns inget som kan stoppa mig...från att gå på bloggdate! Precis som sist känns det otrolig spännande och det pirrar i magen av förväntan. Samtidigt är jag så klart nervös över hur det kommer att vara och kännas. Kommer jag ha något att säga? Kommer jag att vara för tyst eller kommer jag att pladdra på för mycket? Ingen som vet, ingen som vet! Idag har jag inga svar, men imorgon finns det nog mycket att berätta :)

Sitter och tittar på "Mästerkocken", ett inspelat program. Jag älskar det programmet även om avsnitt efter avsnitt egentligen ser precis likadant ut. Matlagning är inte en av mina passioner heller och min kokkonst är inte direkt vida berömd, så vad som drar mig till "Mästerkocken" är egentligen rätt obegripligt. Det kan möjligen vara själva tävlingsmomentet, jag är ju faktiskt rätt förtjust i "Mästarnas mästare" också. Sedan har jag börjar följa den amerikanska showen Bachelor. Rätt pisamt att erkänna, men jag råkade få på en repris en morgon när jag åt frukost och blev så klart addicted direkt. Typiskt mig, fastna i dokusåpaträsket, och ju mer jag anstränger mig för att komma därifrån desto mer drar det ner mig i skiten. Tur att jag i alla fall ha vett att åka till jobbet, annars skulle jag vara gjuten i soffan i en och en halv timme varje morgon.

Kram kram!

Hjärnsläpp

Välkommen, välkommen, välkommen Jenny! Följare nr 10 är här och jag är så glad!

Jag är också så otroligt trött...igen. Jag längtar till helgen, men först och främst längtar jag till fredag! Idag blir det ett mega- super- duperkort inlägg, men imorgon hoppas jag att hjärnknölarna åter är knådade, att blodgenomströmningen ökat och att idéer ploppar upp likt finnar i ansiktet på en hormonstimulerad kropp. Tills vi ses igen; må gott!

Kram!

Drömtydare någon?

I perioder sover jag lite dåligt. För det mesta somnar jag väldigt snabbt och sover gott tills mobilen börjar spela sin trudelutt. Inte nu, nu sover jag dåligt. För det första har jag svårt att komma i säng, då jag sedan ett par månader tillbaka har en massa bloggar jag måste plöja igenom varje kväll. :) Osocial är ju bara förnamnet när man måste hålla sig ajour med vad som händer er andra! När jag sedan lägger mig mellan lakanen, gosar ner huvudet i kudden, blundar och förväntar mig fallande sömnstoff blir jag istället klarvaken och börjar sortera i huvudet vad jag behöver göra dagen efter och i vilken ordning. Det hjälper inte att jag redan tidigare har skrivit ner allt i ett block och alltså egentligen inte behöver oroa mig för att något ska glömmas bort. I natt sov jag väldigt dåligt och sitter här som i dvala.

Jag har skrivit om drömmar tidigare, graviddrömmar. Jag har andra återkommande drömmar. En mycket regelbunden dröm, som säkert besöker mig en sådär två gånger i månaden, handlar om rent frosseri. I drömmen går jag runt i ett stort varuhus, typ Bauhaus, med en gigantisk kundvagn. I den lägger jag förpackning efter förpackning med godis och andra sötsaker och bara det. I varuhuset finns det inget annat att handla än just godis och sötsaker, ett paradis för mig. Jag undrar vad den drömmen betyder. Finns det några drömtydare där ute som sitter inne med svaret? :)

Nu ska jag klicka mig runt bland era sidor en stund innan jag går för att möta John Blund.
Sov sött!

Att vara till lags

Jag är en känslig tjej eller kvinna, tant...kärring...? Nåväl, vad jag än är av de där epiteten är jag känslig. Jag är mycket mån om vad andra tycker om mig och vad andra säger om mig. Ibland är det en bra egenskap eftersom jag anstränger mig för att vara en bra medmänniska, men allt för ofta är det inte så bra eftersom jag tendera att inte alltid våga stå för det jag tycker. Dessutom analyserar jag allt jag gör och säger i sällskap med andra och jag är då och då rädd för att jag trampat någon på tårna med någon kommentar jag slängt ur mig.

Detta hände mig idag. Som avslutning på dagen samlades vi alla i min grupp för att diskutera en kris som hastigt dragit in och hur vi på bästa möjliga vis skulle kunna komma tillrätta med problemet. Chefen var med och höll i mötet och jag var väldigt kluven i hur jag tyckte att vi skulle gå vidare. Alla pratade inte utan bara några stycken, men eftersom jag sitter med i ledningsgruppen kände jag att jag var tvungen att säga något. Nu efteråt har jag givetvis analyserat mötet och nu går jag runt och mår dåligt över det jag sagt på grund av att jag möjligen kan ha sårat någon av de jag jobbar med. Jag vet dessutom att om jag inte hade sagt något alls hade jag mått dåligt över det. Hur man än vänder sig sitter rumpan bak, som man brukar säga.

Jag önskar verkligen att jag kunde var lite mer hårdhudad, att jag kunde gå på lite mer utan att hela tiden tvivla på mig själv! Nu ska jag väl tillägga att jag trots allt har blivit mycket bättre på den här fronten med åldern för hur jag var när jag var yngre vill jag bara inte tala om. Men hur gör alla andra som bara går på och struntar i vad alla andra tycker? Vissa säger vad de vill och backar upp sina egna åsikter, ibland i absurdum, utan minsta tecken på ånger. Inte för att jag har en önskan om att bli så, men lite mer trygghet i sig själv skulle väl inte skada.

Nu låter det visst som om jag är världens mähä, men det tror jag...eller hoppas jag inte ;)

Tips mottages med öppna armar!

Spring lagom fort!

Jag vill med varmt hjärta hälsa min nionde följare, Veronica, välkommen till min sida!

Sitter här i soffan påpälsad med tre långärmade tröjor och insvept i min vita fluffiga morgonrock. Ändå fryser jag så jag nästan skakar. Det beror på att jag under mer än två timmar vistats utomhus i snålblåst och enbart någon plusgrader. Helt onödigt kan tyckas när jag har ett hus att vara i när vädret är synnerligen ogästvänligt. Men det går inte om man ska heja fram sin älskling i första springtävlingen för året. Då bylsar man på sig diverse kläder, mösssa, vantar och kokar varmchoklad för att försöka hålla humöret på topp och få gubben i mål.

Han klarade det galant och höll det jag sagt till honom innan starten..."spring lagom fort". Varför lagom fort undrar ni nu säker, det är ju en tävling?! Det där med lagom fort är av största vikt då jag nämligen inte ville att han skulle slå min bästa tid på milen! 50.23 lyder rekordet och 50.24 hade varit helt ok. Nu blev det 50.32 till min stora lycka och husfriden för kvällen är säkrad :)

Att stå bredvid och titta på en springtävling är egentligen inte något för mig. Jag får en massa spring i benen och vill bara vara med själv. Det var ju tanken också, vi skulle ju ha sprungit premiärmilen tillsammans maken och jag. Nu blev det dock inte så pga det där träningsförbudet jag skrivit om tidigare. Så maken fick alltså ställa upp sig vid startlinjen alldeles själv och jag drack varm choklad med marshmallows i och klappade fram honom de två gånger han passerade. Tror ni han var nöjd i målgången? Nej, precis. Tio sekunder snabbare och han hade varit det :)

Kylan gick in i märg och ben, trots chokladen, och därför sitter jag nu som värsta Michelingubbe och väntar på att värmen ska återvända. Brasan är tänd och datorn värmer skönt i knät så snart är den tillbaka!

Mysig söndag på er! 

Överraskningar och bus

Jag älskar att skratta och idag har jag fått skratta. Lett har jag också gjort, tills käken gjorde ont. Jag hade förberett en överraskning till min älskling och idag var det dagen D, eller dagen Ö. Överraskningen var ett besök till Maximteatern där Riktiga män spelas. Maken är väldigt förtjust i Ulveson och att han är med i föreställningen var en av anledningarna till att jag valde just den. Att vi sedan fick Rheborg, Körberg och snyggingen i Våra vänners liv på köpet är ju inte fy skam. Den var gullig, den var roligt och den var absolut sevärd!

Det är inte så ofta jag överraskar mannen i mitt liv. Men eftersom det är så roligt förstår jag inte varför det inte händer oftare! Vid två tidigare tillfällen har jag verkligen ansträngt mig för att göra något extra. Den ena gången var för snart fyra år sedan då han fyllde 30 år. Jag var i stan några timmar innan han slutade sitt jobb och förberedde allt. Jag gick till blomsteraffären på centralen och köpte en ros. På rosen fäste jag ett kort med en resbus och sa till dem i affären att "om en stund kommer en kille och för att ni ska ge honom rosen behöver han säga jag gillar Barbamamma. Ni får inte ge honom rosen förrän han säger det." De skrattade och sa att det skulle de göra. Jag gick vidare till pressbyrån, köpte en fotbollstidning och la in en karta i den. Sedan pratade jag med en kille i kassan och förklarade samma sak för honom som för de i blomsteraffären, fast i pressbyrån skulle han säga att han gillade Everton och att han precis hade blivit värvad dit.

När maken så slutade för dagen skickade jag ett sms till honom där det stod att han skulle gå till blomsterbuktiken och vad han skulle säga. Samtidigt satt jag på golvet på det övre planet och spanade ner på honom för att se hur det gick. Det kändes hela tiden som om han såg mig, men det hade han tydligen inte gjort. Han fick sin ros och lyckades efter en liten stund lösa rebusen som sa att han skulle gå till pressbyrån. När han var på väg dit skickade jag ett sms där det stod att han skulle fråga efter Marcus och vad han skulle säga till honom. Så fick han sin tidning och hittade kartan. Han började följa den utritade rutten och jag tog en annan väg för att vara på plats när han kom. Slutstationen var centralbadet med avslappnande spa och middag. Det var en mycket mysig kväll och maken uppskattade allt fastän det vissa stunder varit lite pinsamt :)

Andra gången var kanske mer ett bus som inte slutade i någon direkt överraskning. Det var någon månad innan vi skulle gifta oss och han hade inte haft sin svensexa än. Då bestämde jag mig för att genomföra en skensvensexa. Eftersom han var på helspänn och trodde att varje helg kunde vara helgen det skulle hända, räckte det med att jag sa att vi skulle åka till Djurgården för att han skulle tro att nu var det stekta fläsket kokt. Han åkte till och med till affären, köpte en halvliter grädde som han hällde i sig för att inte bli för full. Så fort han frågade vad som skulle hända sa jag att det inte var något speciellt och så log jag. Vi steg av bussen precis efter Djurgårdsbron och gick mot Rosendalsträdgård och han tittade sig konstant runt omkring för att se om någon lurade runt ett hörn, men inga kom och tillslut var jag tvungen att berätta som det var så att han kunde slappna av. Först blev han lite sur, men vi hade en jättefin dag tillsammans ute på Djurgården så efter ett tag kunde han se det roliga i det hela. Det roliga är att han i stort sett lurade sig själv, för jag sa ju som det var hela tiden :)

Bus och överraskningar, det är kul!!

Kram!

Bubbas the cat och människokvinnan

Det ligger en sur kisse bredvid mig. Han har vänt mig baken och låtsas som om jag inte finns. Han bevärdigar mig inte med en enda blick. Anledning? Tvångsgos. Det är mars månad och som herre i huset är det bevakning av reviret som är prioriterad av de aktiviteter som finns på agendan. Gos har fått en mycket undanskymd placering och affektionsyttringar är den här månaden sällan skådade. Då människokvinnan i hushållet just för tillfället är av låg rang i kattherrens ögon finns det inte så mycket gos kvar till henne efter människoherren har fått sin beskärda del. Människokvinnan vet inte sin plats och har inte hyfs nog att låta herr Bubbas ligga ifred på sin tron och överskrider å det värsta sina befogenheter genom att med våld gosa och klappa "The king". Nu får denna där människokvinnan aldrig någonsin röra den svarta bänkande pälsen - i alla fall inte förrän hon bjuder på kattgodis.

Eftersom tvångsgoset inte var någon höjdare och inte gav mig den kärlek jag behöver, vänder jag nu istället min uppmärksamhet mot datorn och detta inlägg. Maken och jag har precis ätit en god middag och när den har sjunkit undan lite ska vi även pressa ner några våfflor med grädde och sylt. Det kan man kalla fredagsmys, mums :) Illamåendet från igår har försvunnit och tur är väl det, annars hade det inte blivit så många våfflor för min del denna våffeldag!

Kram!

Att gå på plåster

Nu har jag börjat med östrogenplåster vid namn Evorel. Jag ska testa dem i en månad för att se om livmoderslemhinnan växer till sig bättre än med tabletterna, så att vi vet vad vi ska använda oss av när det så blir dags för den efterlängtade ÄD:n. På köpet kommer endel biverkningar, som det alltid gör med läkemedel, varav huvudvärk och illamående är ett par av dem. De har naturligtvis redan gett sig tillkänna, men min förhoppning är att de snart ska ta sitt pick och pack och dra vidare till andra platser som intresserar dem.

Var hos min kinesläkare idag och somnade som alltid inom 5 minuter efter det att nålarna fångat upp min qi. Det är väldigt skönt att ta en power nap där på den mjuka britsen insvept i olika handdukar, men nu är det slut med det för några veckor. När jag berättade för henne att jag gick på plåster och ingen ägglossing skulle få tyckte hon att vi skulle vänta med behandlingen och fortsätta efter testmånaden. När jag berättade att jag skulle göra ÄD till hösten räknade hon på hur många månader det var dit. När hon hade tänkt ett tag sa hon "då har vi fyra månader på oss att se till att du blir gravid, det ska vi fixa". Det lät så enkelt när hon sa det och hon sa det med sådant självförtroende. Vet dock inte hur vist det är att lita på hennes ord då jag riskerar att falla ner i en djup avgrund av missär om det inte blir som hon sagt. Efter gårdagens flopp borde jag ha lärt mig att veta bättre...eller?!  

Kram alla bloggsystrar!

Here we go again

Idag lyser hon inte med sin frånvaro utan färgar sin närvaro röd. Det är med blandade känslor jag hälsar henne välkommen, men i ärlighetens namn är det mest med besvikelse och sorg. Jag vet att jag skrev igår att jag önskade att hon skulle komma snart, men innerst inne önskade och hoppades jag på att hon inte skulle komma alls. Jag borde veta bättre än så nu, jag har ju fyra års erfarenhet av att hon alltid kommer, men den långa period av mensvärk, sedan dag 17, som jag aldrig tidigare varit med om gav mig en lite gnista hopp om att det skulle vara annorlunda denna gång. Det var naturligtvis tankar jag knappt delade med mig själv, än mindre med någon annan och då inte ens med lille maken. På något sätt känns det bättre att både hoppet och besvikelsen bevaras inom mig. Det är konstigt, att efter så många år hoppas man ändå var evigaste månad att det ska vara annorlunda, att den här gången funkar det nog. But here we go again...nope!

Hon annonserade sin återkomst under lunchens toalettbesök och mitt hjärta sjönk ner i de svarta stövlarnas skosulor. Ett par tårar letade sig fram under ögnlocken men jag insåg att det inte var läge att sätta på kranen och pressade tillbaka dem till där de kom ifrån. Det var helt klart inte rätt tillfälle att bryta ihop. Jag förträngde allt, ringde återbud till kvällsdaten och åkte istället raka vägen hem efter arbetsdagens slut. Jag är själv hemma och i vanliga fall tycker jag det är underbart skönt att få ett par timmar för mig själv. Idag önskar jag inget annat än att maken vore här och att jag fick lägga mitt huvud i hans knä medan han drar fingrarna genom mitt hår. Nu får jag slicka såret i min ensamhet, men vad är väl det när man redan har 50 andra halvläkta sår och ärr man redan slickat. En handling man lärt sig att hantera, men lika förbannat gör lika ont varje gång.

Kram alla!

Go våren!

Tack för alla uppmuntrande kommentarer igår! Idag är jag inte en ättiksgurka mer en urvriden disktrasa efter en hektisk dag på jobbet som aldrig tar slut. Nej, nu får det vara nog med detta ältande av gnäll, det är ju inte klagomuren jag skriver på. I alla fall, tack tål att upprepas så tack igen!

Idag har det varit så enormt härligt ute, ja riktigt fantastiskt väder har vi haft! Så idag lämnade jag vinterkappan hemma för att samla lite damm medan jag unnade den länge åsidosatta vår/höstjackan det miljöombyte den länge längtat efter. I helgen var vi och shoppade lite och jag fick med mig två par tygskor look a like converse med mig hem. Idag invigde jag ett av paren och det vita gummit och skosnörena lyste ikapp med solen. Det är riktigt härligt att kunna ta på sig tunnare kläder utan att frysa! Efter fyra månader av snö är väl det det minsta man kan begära såhär i slutet av mars! Go våren!

Det har annars inte hänt något nytt här hos oss. Magen värker men tant röd lyser med sin frånvaro. Dag 26 går mot sitt slut och vi får se när hon behagar anlända. Hoppas det blir snart så att jag kan sätta igång med min testmånad med hormonplåster. Vi får se om det kan bygga min slemhinna på ett bättre sätt än vad pillerna gjorde.

Imorgon har jag date med min kära gymnasiekompis. Det blir en favorit i repris med thaimat på Koh Pangang.

Ha en bra kväll alla kära bloggare!! Kram!

Ättiksgurkan

Är på ett sjuhelsikes humör! Jag är trött, grinig och maken gör bäst att hålla sig ur vägen - vilket han också gör. Det här kommer alltså att bli det kortaste inlägget i bloggens historia.

Jag håller tummarna för att ni alla är på ett bra humör och att vissa av er har något att fira!

Avslutningsvis vill jag välkomna Jeane Quidote hit, kul att du är ny följare :)

Kram!!

När man straffas för dödssynden frosseri

Blir återigen så otroligt glad när jag öppnar min blogg och ser två nya följare!! Välkomna Solens strålar och Sweet Home Hartford!

Tacopajen blev en tacopaj med dålig eftersmak och den kommer inte inom en snar framtid att dukas fram på bordet här i den grå-vita villan. Var den inte god frågar ni er nu säkert och svaret på den frågan är att den var väldigt god - till en början. Den var till och med så god att maken och jag bestämde oss för att en paj för fyra nog egentligen var avsedd att mätta två dvs maken och mig. Maken slukade glupskt portion nummer två och jag lyckades tugga ner halva min andra innan det sa stopp. När så herr och fru proppmätt lutade sig tillbaka i den mjuka soffan med händerna smekandes sina svullna bukar kom den bittra eftersmaken. Jag drabbas av ett plötsligt och långvarigt illamående och maken fick ordentliga magkramper... Givetvis började vi genast fundera över om något i pajen kunde ha varit dåligt, men frågan är om vi ska skylla allt på pajen eller på vårt eget frosser? ;)

Idag mår vi i alla fall bättre och våra kramper har försvunnit under natten. Solen har åter förgyllt min dag tillsammans med boken jag läser. Just nu hettar huden i ansiktet något och jag hoppas att den kan blir en nyans mindre vit. Maken tränar inför marathon och är ute på långpass medan jag precis har satt söndagssteken i ugnen. Idag blir det alltså långt ifrån mexikansk mat som serveras utan en för magen skonsam älgstek :)

Med hopp om en skön söndag för alla!

Bearbetning av bloggtankar

Som jag nämnde igår var jag alltså på konferens under torsdagen och fredagen. Det var två riktigt bra dagar och inte något barnsnack som sist, vilket var oerhört skönt. Jag behövde inte stålsätta mig och blixtra av falska leenden när gulliga bebishistorier avhandlas en efter en. Som sagt inget av den varan denna gång och lättnaden var total.

Däremot har jag stött på barn i andra former än i berättade historier. Drömmarna har fortsatt och både natten mot fredag och lördag fanns det barn i både min mage och mina kompisars. Jag tror att min hjärna är fullt upptagen att bearbeta allt jag tänker och allt jag läser här i olika bloggar för vid ett tillfälle drömde jag att det låg en räka i min mage. I en annan dröm fick jag veta att en kompis var gravid och fastän jag själv visste att jag också var gravid blev jag ledsen utåt och grät när hon berättade om sin lycka men inombords var jag glad eftersom jag visste att jag också skulle få berätta om det samma efter ett tag. Även i verklig form har jag mött dem. Idag fikade maken jag på ett café och när vi kommer med våra brickor lite längre in i lokalen möttes vi av en hel mamma- och pappagrupp med sina små knyten som både skrattade och skrek. Vi blev inte kvar där så länge...

Idag ska jag prova på att laga tacopaj vilket jag aldrig gjort tidigare. Det är tur att man kan bläddra runt bland tusentals recept här på nätet. Håll tummarna för att det blir riktigt smaskigt!

God kväll!

Klimakteriekossa?

Ursäkta min några dagars bortavaro från denna underbara värld! I denna värld har jag hittat min inre styrka, fått glädjen och hoppet åter med alla fina kommentarer och hoppfulla inlägg. Jag är så glad att jag hittade hit och nu vill jag vara här för alltid! Jag har inte varit i bloggens värld så länge, men jag är såå addicted! Maken min påtalar för mig varje kväll när jag sitter här med datorn i knät att det är som om jag stiger in i en bubbla och försvinner in i en alternativ värld, vilket på sitt sätt är sant. Jag får lite dåligt samvete då och tänker att jag kanske måste ägna honom lite mer tid, men då missar jag ju så mycket här! Igår kväll fick jag nästan lite smått panik när jag insåg att jag inte skulle ha möjlighet att läsa era inlägg eller skriva något för egen del! But now I´m back :) Har dock inte ägnat maken den tid han förtjänar utan återigen tillbringat ett par dagar på en konferens.

Har haft ont i magen ett par dagar nu så jag vet att "tand röd" är på ingång. Läste uttrycket "tant röd" här på någon blogg, föll för det och tycker att det är fantastiskt! Därför härmar jag än en gång a fellow blog sister och använder uttrycket här på min sida. Hoppas att det är ok för dig som myntade det! I alla fall, magkramperna tyder på att hon snart anländer vilket är i tidigaste laget då det är cykeldag 22. Förra månaden var den 23 dagar och så kort cykel har jag aldrig någonsin haft tidigare utan den bruka ligga på mellan 26 och 29 dagar (förrutom under mina IVF-försök då den var på 35 och 38 dagar). Ponera att mensen kommer imorgon, då slår jag nytt korttidsrekord igen. Betyder det att jag just nu tar sjumilakliv mot klimakteriet? Jag vet att den tiden kommer i varje kvinnas liv men att den kommer till mig innan jag ens har fyllt 38 år känns ju lite hårt! Det klart, under mina fertila år har jag inte lyckats skapa liv heller så att hamna i klimakteriet förändrar ju egentligen ingenting. MEN det är väl själva känslan av att då finns det inte ens en mikrochans till naturlig befruktning och den lilla lilla gnistan av hopp om mirakel släcks. Har jag nu alltså nått vägskälet där min vandring fortsätter genom vallningarnas land?

Mirakel händer

Mirakel händer! Det har inte hänt mig - än, men mirakel händer andra. Igår läste jag om ett sådant mirakel som jag själv vill uppleva. Efter år av försök lyckades så  Nenne och hennes man att helt på naturlig väg bli gravida. Jag tycker det är fantastiskt! Det är helt fantastiskt!! Det gör att jag får hoppet tillbaka att det kanske, kanske kan hända mig också. Jag hoppas det! Jag hoppas det så mycket!! Ett stort GRATTIS till Nenne med man!

Har tusen saker att gör, så det blir att jobba hemma ikväll. Men nu är det dags för spisen igen...Kvinna på 50- talet? Nej, men det låter visst så...

Kram!

Vojne vojne, men tack för Linas!

Vojne, vojne är ett uttryck jag har med mig sedan barnsben. Det var pappas återkommande uttryck när han var trött eller om han lite ironiskt ville förlöjliga något vi barn tyckte var jobbigt. Just nu vill jag sätta händerna på varsin sida av huvudet, vicka lite lätt på det från sida till sida och utbrista "Vojne, vojne". Inte för att det har varit en dålig dag eller för att jag sjunkit tillbaka ner i helvetshålet utan för att jag är så otroligt trött och har en begynnande huvudvärk. Hur kan jag vara så trött? Det är ju bara måndag och jag är redan slut. Hur är det möjligt, det var ju helg så sent som igår?! Tröttman till trots är jag ändå väldigt glad. Det har varit en bra dag på jobbet, en rolig dag! Tack för det! 

Sitter just nu i min favoritmöbel, soffan, med datorn i knät och i bakgrunden flimmrar ett program på TV:n förbi. Sitter och samlar energi för att ta tag i köket och laga en god måltid till min ömme maken. Då jag inte är den fantastiska kocka min farmor önskat och maten jag lagar bör utgå från ett recept för att bli ätlig, har vi sedan ett par år tillbaka anlitat Linas matkasse. Vi är otroligt nöjda med detta snilledrag, både maken och jag. Förrutom att vi får recept, all mat inhandlad och framkörd till dörren så blir vår kost otroligt mycket mer varierad än innan. Vi äter nu rätter vi aldrig hört talas om och varje vecka blir det något med fisk och något vegetariskt. Det är toppen det, för två inbitna köttätare! Så idag vankas det currygryta med quorn, ris och mango chutney. Gott, gott...tror jag i alla fall :)

Graviddrömmar

Det finns ju otaliga gravidtrådar att läsa här på nätet. I många av dem är det standard att lista olika gravidsymptom som finns och det är ganska många det. I peroioder är jag en manisk läsare av trådar som dessa, speciellt så där någon vecka efter ägglossning när jag likt värsta detektiven letar olika symptom och avvikelser från normalläget. En av de gravidsymptom som ofta listas är garviddrömmar. Det förefaller mig en aning lustigt att detta kan vara ett symptom, jag menar man drömmer ju om alla möjliga och omöjliga saker. Om det trots allt är ett bekräftat faktum och det stämmer att man kan räkna det som ett symptom, då  måste jag vara undantaget som bekräftar regeln! Jag drömmer graviddrömmar hur ofta som helst, säkert ett par gånger i månaden och som ni nu säkert inte kunnat missa har jag aldrig varit gravid.

I natt hände det igen och det var riktigt intensiva drömmar. Jag hade tre parallella drömma samtidigt, som alla handlade om att jag var gravid, men i olika stadier. Just i natt drömde jag dock inte om att det var dags för förlossning, vilket brukar vara det vanliga. Det är rätt konstigt att jag drömmer mycket om förlossningar eftersom jag sedan min ungdom varit paniskt rädd för sådana. Kanske är det kroppens och hjärnans sätt att bearbeta den rädslan och göra mig redo för det som komma skall (slänger in ett litet önsketänkande här), för i drömmarna går det alltid så lätt och gör inte det minsta ont.

Jag hoppas, jag hoppas, jag hoppas sååååå att mitt lilla önsketänkande blir till verklighet en dag!!

Ingen sol idag men jag önskar er alla en skön söndag i alla fall!

Solen och livlinor

Det står gula tulpaner på vårt vardagsrumsbord. En härlig fredagspresent från maken som jag glömde att skriva om igår. Jag är inte bortskämd med blommor så när de dyker upp blir jag så himla glad! Vad är det med tjejer och blommor egentligen? Frågan är ställd av maken och jag har inget bra svar, de är så väldigt vackra bara och det är så roligt att bli överraskad! Nu står de här i alla fall och lyser så fint i solen och förgyller hela min tillvaro!

Jag har suttit ute flera timmar och lapat sol, mest själv men under en kvart eller så gjorde Bubbaskatten mig sällskap och kröp upp i knät och förväntade sig kli bakom öronen. Det fick han naturligtvis. Efter några minuter hade hans svarta päls dragit åt sig en hel del av solens värme och var alldeles kokhet. Det var otroligt mysigt att sitta där med sin bok men nu är det slut på det roligt. Vill ju inte bränna nunan första gången jag sitter ute och det är ju en morgondag imorgon också som förhoppningvis också går i solens tecken. Känner faktiskt att det bränner lite i pannan, men besöket till badrumsspegeln gav inga tecken på en bygynnande rodnad, så vägen till en gyllenbrun hy är ännu lång.

Molnen i sinnet har lättat och skymmer inte längre min sikt. Det är otroligt skönt att känna att man mår bättre och att man kan börja bli sitt vanliga glada jag igen! Det är många som har bidragit till att lätta på gardinerna och ni kära bloggvänner är en bidragande orsak tillsammans med maken, katten och solen. Utan er hade jag varit under isen en längre stund tror jag och det känns skönt att det finns så många som slänger ut livlinor och drar upp en på det torra :) Jag har tackat er förr, men jag vill tacka igen!

Kram till er alla!!

Dox: Se dem!

- Nu är det helg! säger maken och jag varje fredag när vi kommer hem och låser dörren bakom oss. Då är det "du och jag mot världen" som gäller och vi kryper upp i myssoffan med ett glas rött i händerna. Idag serverades det en finfin kycklingburgare till som med lätthet gled ner i lilla maggen. Nu sitter vi här och tittar på ännu en Dox: Dokumentär, inspelad från kanal 1. De är sjukt bra;dokumentärfilmerna som ingår i den serien! Det är en otrolig variation, ämnen som kvinnans utsatta position i det afrikanska samhället blandas med blodig delfinmassaker, danska trupper i Afganistan och den rabiata Winnebago man. Bland annat. Ett avsnitt kan vid första anblicken verka vara lite si sådär, men när man börjar titta är man fast och kan inte släppa rutan med blicken! Om ni inte sett någon än, gör det!!

Det är skönt att den här veckan äntligen är över! Det var väl ingen höjdarvecka precis och om inte lagen om all jävlighet träder i kraft blir nästa vecka i alla fall en långt bättre upplevelse. Imorgon sägs det att solen ska lysa och visa huvudstaden från sin bästa sida. Den solenergin kommer jag ta vara på för att ladda upp mitt inre batteri. Jag ska vända mitt ansikte mot värmen och låta mina kinder få en lätt rodnad. Jag älskar att sitta ute i den första vårsolen och känna att en annan årstid är i antågande. Låt oss hoppas att våren kommer med sjumilakliv och att den nu lurar runt hörnet!

God fredagskväll på er!

Tre latte-mammor på oannonserat besök

Barn, barn, barn...vart man än går möts man av nyfödda eller årsgamla telningar som är söta som strösocker men förpestar min värld med sin blotta närvaro. Deras fel? Nej, min olycka kan jag verkligen inte skylla på dem och inte heller på deras mammor, även om jag ibland vill det, men just nu orkar jag inte vara gullegullig med deras glada, dregliga ansikten eller vara trevlig mot deras kaffe-latte-morsor.

Idag var dagen D. Tre mammalediga arbetskamrater gjorde slag i saken, fixade fika och tog med det och barnen på "åh, vad söta små liv och gott fika"-förmiddag på jobbet. De invaderade fikarummet med barnvagnar, puremat och ombytesväskor - och jag vände i dörren och gick tillbaka till mitt arbete. Jag orkade inte vara trevlig denna dag i Hell week.

Är lite smått egoistisk denna vecka. Tänker bara på mig själv och på hur jag mår. Jag vet, hela världen kretsar inte kring mig och jag borde ta mig i kragen och rycka upp mig men det har dessvärre varit lite för många motgångar den här veckan för att jag ska hitta rycka-upp-energin. I morgon är det fredag och med några förpackningar brylé innanför västen kanske jag kan kick-starta psyket till normalläge.Ni kan väl hålla tummarna för det i alla fall!

Vill oändligt mycket tacka alla er, ni underbara läsare, som lämnar ett litet avtryck här på bloggen i form av en kommentar eller två. I de mörka stunderna värms mitt inre av era omtänksamma ord. Tack, taCK, TACK! Många kramar till er!

Känsliga läsare varnas

Fan fan faaaan! Helvetes jävlar skit! Måste livet vara så saaaatans orättvist!! Jag hatar alla jävla blivande tre-barnsmorsor som lägger ut sina nyligen tagna ultraljudsbilder på facebook till allmän beskådan och skriver små sockersöta kommentarer om den växande familjen och de yberperfekta fostren som växer i dess magar! Hur fan kan det gå så sabla fort och lätt för vissa att yngla av sig och andra får slita utan minsta lön för mödan. Inte en endaste gång har jag blivit befruktad i mitt liv, inte en enda gång har jag fått känna lyckan av att se ett plus på stickan. Inte en djävla gång, inte ens liiiite! Det finns ingen gud...och finns han då är han fanimej inte god.

Med önskan om en bättre morgondag och en lysande framtid!

Fettfest

Kukelimuckmedicin var ögat än skådar och det är en fröjd för hjärt, själ och inte minst för smaklökarna! Man ser dem i skyltfönster, på affischer, i tidningsreklam och de fanns till och med framdukade till förmiddagsfikat på jobbet idag. Det är fettisdagen. Dagen då vi ska lagra extra mycket fett på kroppen så att vi kan ta oss igenom den långa och magra fastan. I dagens samhälle har vi nog tillräckligt med fett att ta oss igenom flera månaders fasta utan att trycka i oss semlor innan och dessutom fastar de flesta av oss inte heller, så det blir lager på lager så att säga. Det är det fina med att leva i vårt moderna samhälle, vi plockar russinen ur kakan - vi äter semlor och skippar själva fastan. :) Inte mig emot! Jag älskar bakverk (höll på att skriva bakvärk och det gillar jag visst inte), mat och godis. Jag gillar INTE att gå hungrig! Det är alltså en win-win för mig det här med semmeldagen och nu står två i kylen för maken och mig att unna oss lite senare ikväll. Jag ska tacka min ömma make för det, för det är han som har varit på konditoriet och handlat!

Jag känner att min värld inte längre är lika nattsvart som i söndags, att färgerna lite smått börjar återvända och att det finns hopp om livet! Tack för alla snälla kommentarer som piggar upp och får en att tänka på annat. Det var en liten svacka efter gravidbesöket i lördags. Försöker att inte tänka på barn hela tiden, men det är rackarns så svårt när ägglossningen närmar sig... Ja, jag vet att det är meningslöst att försöka när äggen är utdömda men det går ju inte att låta bli!

Avslutningsvis vill jag med mycket glädje välkomna en nya följare här på bloggen, Du + jag och framtiden, välkommen hit!!

Ångest är min arvedel

Har haft bättre dagar. Har definitivt mått bättre i min dar. Vet inte om ångesten har kommt smygande för att det är söndag och dags för att snart åter träda i jobbarbyxorna eller om det kommer sig av gravidbesöket igår. Något är det i alla fall som kontaminerar mitt inre och har tapetserat denna söndag i svart. Känner mig själsligt besläktad med den framlidne smålänningen Pär Lagerkvist som livet igenom bar på mycket smärta och som skrev otaliga dikter på temat, därav inläggets titel.

Det jobbiga med ångest är inte att få det utan att bli av med det. Lyckan däremot är flyktig och ibland svårfångad. Den kan uppkomma av en tanke och man fylls av värme men sekunden senare fångas den av vinden och försvinner bort. Ångesten är av en helt annan karaktär, kletig och smetig och man blir inte av med den hur mycket man än försöker. Som ett äckligt tuggummi som bara fastnar på andra ställen när man försöker bli av med det och enda sättet att lyckas utplåna det är genom väntan och naturligt slitage. Jag väntar nu på att ångesten ska slipas bort och att lyckan ska återvända med vinden.

Gravidbesök

Är åter parkerad i soffan framför skid-VM. Damernas 3 mil har precis startat och jag hoppas att någon av svenskorna ska ha mycket krafter och bra skidor och möjlighet att ta en pallplats. Det verkar vara en galen stämning på plats med tusentals norrmän som hejar ute i spåret! Fint väder har de också, precis som vi har här! Ska kanske våga mig ut på en promenad i solen när jag väl är klar med skidorna.

I kväll får vi besök. Det är en arbetskamrat/vän med man som kommer hit för melodifestivalmys och Wii-spel. Det är vännen som i början av januari berättade att hon åter igen var gravid efter en si sådär två månaders försökande... Det har redan en dotter på snart två år, men som tur är lämnar de henne hos mormor och morfar. Jag hoppas att det går bra och att det inte blir alltför känslomässigt jobbigt.

Hoppas ni alla får en bra lördag!

38-åring i en 20-årings kropp :)

Idag har jag tänkt hela dagen på en IVF-vän. Jag har hållt tummarna och skickat positiv energi via mitt sjätte sinne ;) Hoppas att allt gick bra och att ni fick ut många fina ägg!

Cykla skulle jag göra och cykla gjorde jag, som faaan!! Det var inte direkt a piece of cake även om det inte var ett uthållighetstest som varade i flera timmar utan snarare i 10 minuter. Jag pratar alltså om det arbetsprov jag berättade om i onsdags som skulle utföras för att kolla hur min allra käraste pump fungerar. Mina förhoppningar att läkaren faktiskt skulle se något var låga eftersom läkarna aldrig hittar något fel på mig när jag väl är där. Så döm om min förvåning när mitt hjärta goes nuts mitt i testet och allt fångas på EKG-skärmen!

Hjärtat skötte sig som det skulle under ansträngningsfasen, den jobbig delen, men det var i vilofasen efteråt som det visade sin lite mer crazy sida. Det tog ett tag innan det började lugna ner sig, men helt plötsligt började det rusa igen. Sedan gick pulsen ner igen för att efter någon minut börja rusa igen och det höll i sig så länge att vi var tvugna att avbryta underökningen innan pulsen var nere på normalt. Läkaren försökte ge tips om hur jag kunde få ner pulsen med viljan, men inget av det fungerade. Ska på återbesök i början av april för att få en ordentlig genomgång på vad det var som hände. Det kanske låter konstigt, men det var skönt att det betedde sig så konstigt som det gjorde för nu tog läkarna mig på allvar och jag slapp lämna stället med känslan av att de trodde att jag var en hypokondriker.

Fick så svart på vitt att jag har en ganska hög maxpuls, hela 223 slag per minut. Sedan det besked som gjorde mig lite extra glad...jag har kondition som en 20-åring :) :) Hoppla, de är alltså läge att varsko maken om att en uppdatering till den nya versionen Charlotte 2.0 är helt onödigt då den gamla versionen är helt självuppdaterande :)

Nu är det fredag kväll igen och dags att mysa och njuta av den kommande helgen!

Kram!

Hjärtan och extra ledningar

Det var riktigt, riktigt roligt att öppna sin blogg idag och upptäcka att jag har fått 3 nya följare till min blogg!! Hjärtligt välkomna hit, ni två "gamlingar" (och då syftar jag inte på damernas ålder :) WildaMathilda och Lilla Jag och nykomlingen Hjärtats längtan, till min värld och mina tankar!!

Det står nytt te och nya örter på min meny ett tag framöver. Efter dagens besök hos kinesläkaren har vi bestämt att jag ska gå till henne och få akupunktur 10 gånger till. Då det inte är helt billigt att bli behandlad som voodoodocka och jag lät min kära doktor veta att det börjar sina i min pengapung har vi nu bytt ut avkoket mot lite mer ekonomiska medikament; tabletter och örtpulver som hälles i kokhett vatten. Vilken välsignelse att äntligen få dricka något som både smakar ok och är bra för kroppen, för den senaste laddningen avkok var inte att leka med!

Har hunnit med riktigt många olika besök den här veckan. Ni som har varit med här ett tag kommer väl ihåg mina tre tortyrdagar då jag var fastkopplad till en EKG-apparat utan möjlighet att klia på ställen som det kliade på. Nå väl, idag hade jag tid hos en ny läkare, herr Kardiolog på Kungsgatan. Jag är ju nu van att blotta min nakna bringa för män i olika åldrar och den här gången var inget undantag. Turligt nog var han en mycket trevlig man i en ålder en bra bit över min så det kändes ok. Dessutom var han väldigt duktig på att förklara vad han trodde var "fel" med mitt hjärta. Det skulle visa sig vara helt ofarligt, vilket jag i och för sig redan anade efter de andra undersökningarna, men jag drog ändå en lättnadens suck. Nu kanske ingen mer än jag är så intresserad av att veta vilken åkomma jag lider av men jag tänkte slänga in en liten förklaring ändå.

Som ni vet går det små elektriska impulser till hjärtat för att markera att hjärtat ska dra ihop sig och skicka blod ut i kroppen. Jag har förmodligen, av min ömma moder och fader, tilldelats en extra "ledning" dit impulserna hoppar ibland på sin väg till sitt riktiga mål. Väl inne i den extra kretsen spinner den på utan broms ett tag innan den hoppar rätt och det är det som orsakar den plötsliga hjärtklappning som stör mig då och då. Han berättade att det var lätt att åtgärda eftersom det bara var att gå in och bränna bort den extra ledningen. Säga vad man vill, men i mina öron låter det lite läskigt att gå in och bränna bort något i hjärtat och SÅ mycket stör det mig inte... Imorgon ska jag i alla fall dit igen och göra ett arbetsprov, dvs cykla skiten ur mig medan de kollar hur hjärtat hanterar ansträngningen, för att fastställa att det jag beskrev ovan är verkligheten. För även om jag inte vill göra operationen nu är det bra att ha allt svart på vitt om jag senare i livet behöver gå vidare med operationen.

Nu är det dags för mig att dra på mig förklädet och börja dona i köket. Maken är snart hemma och då ska ju maten stå på bordet ;)

Kram!

Följare nr 1

Såg precis att jag fått min första följare, Jippijej!! Tycker att det var fantastiskt roligt att bli välkomnad av WildaMathilda när jag blev följare hos henne, så jag tar och apar efter. Hoppas det är ok! Tusen tack Miss Baglady för att du ville bli följare nr 1 :) :)

Kram!

Längtan och väntan

Väntan och längtan. Längtan och väntan. Jag tror jag blir fullkomligt galen på att ingenting händer! Ingenting händer på naturlig väg och ingenting händer på onaturlig väg! Jag bara längtar efter att jag också ska få bli mamma. Det värker i mitt bröst av längtan efter att få ett plus, efter att få må illa (konstigt nog), efter att ha sjuk ömma bröst, efter att få se min mage växa, efter att få känna första sparken, efter att min man ska få stryka mig över magen och känna livet som växer där inne, efter att få föda (även om just detta inslag även inkluderar enorm rädsla för smärtan), efter att få gråta av glädje när ett blodigt och slemmigt litet liv läggs på mitt bröst, efter att få höra det lilla livet skrika så det står härliga till, efter att få se maken klippa navlesträngen, efter att få krama och gosa och sniffa på den nyfödda, efter att få göra allt det en nybliven mamma gör. Just nu är det bara längtan och drömmar. Drömmar att allt detta någon gång ska bli verklighet. Tänk om det aldrig blir det. Hur ska vi över leva? Hur ska jag överleva?

Kina

Min kinesläkare är en mycket speciell kvinna. Hon kan ena sekunden ge en ett bländande leende för att i nästan med rynkad panna låta en förstå att det inte är läge för kommentarer eller frågor. Under mitt besök idag hade hon mycket på hjärtat att ventilera bland annat en frustration över en annan patient, en svensk läkare, som betett sig mycket respektlöst mot henne. I vanliga fall utför hon sitt arbete under tyst koncentration, idag pratade hon nonstop. Till och med när nålarna var satta stod hon kvar och var förgrymmad och jag nickade och höll med henne för allt var jag var värd och tänkte att hon nog behövde någon att prata med.

Efter själva behandlingen började vi prata om Kina då jag frågad henne var i Kina hon kom ifrån. Jag och maken spenderade vår tre veckor långa smekmånad där och åkte runt till olika platser. Det är ett fantastiskt land, men mycket speciellt! När resan närmade sig sitt slut var vi helt utpumpade av alla intryck och det tog några dagar här hemma innan vi hade lyckats sortera upp alla tankar. Det var i perioder lätt frustrerande att inte kunna kommunicera med människor på annat sätt än via kroppsspråket. För det är inte många som kan prata engelska, i stort sett ingen!! Jag älskar verkligen maken, men efter tre veckor vill man gärna prata med någon annan också ;) Här är några pics från resan:

I alla fall berättade hon om platsen där hon växte upp, in the middle of now where, och om hennes tid som läkarstudent. No picnic är väl ett rätt bra uttryck att använda sig av här. Att växa upp i en kommuniststat där "välja sjäv" är en ouppnåelig fluffig dröm och kärlek belönas med en spartansk läkarpraktik många, många mil bort både från familjen och drömmannen. Vi stod nog och pratade om hennes livsresa från student i mittens rike till egen praktik i Stockholm via Tyskland i säker en halvtimme. Har inte haft tid att kolla upp hennes hemstad närmare men snart sitter jag med vår guidbok i knät, det kan jag lova!

Det här har varit en oändligt mycket intressantare dag än igår, thank god!!