Det perfekta ägget nobbade oss

Jag har gjort ett nytt försök och misslyckats. Mensen kom idag, några dagar innan testdagen. Samma visa om och om igen.

Jag är ledsen att ni (som fortfarande läser fastän jag är så otroligt dålig på att uppdatera) inte fick följa med på den här resan. Det har varit en jobbig tid och jag har helt enkelt inte orkat.

Det blev inget nytt försök varken i august eller september, men den 17 oktober åkte jag till Huddinge för insättning av vårt näst sista embryo, ett fem-dagars som var helt perfekt. När jag låg där med benen i luften och de visade ägget på skärmen höll det på att ta sig ur sitt skal. Läkaren tittade på det och sa:
-Ett sådant perfekt ägg borde man bli gravid på.

Men inte jag.

Så nu sitter vi här, en hållplats från slutstationen. I snart sju år har vi kämpat och elva ägg har vi fått tillbaka, men min kropp har inte velat behålla ett enda av dem.

Ett försök kvar. Om det sista överlever upptiningen. Om det slutar som för de elva andra får vi leva vårt liv utan barn. Bara barn på håll, men inga som kallar oss för mamma och pappa. Vi får ett helt annat liv än vad vi vill, vad vi hade hoppats på. Så mycket vi kommer att missa, stå utanför och se att andra har. Kommer att få.

Ett försök kvar. Jag vet inte när det blir, men förmodligen någon gång innan jul.

Kramar

Besök hos doktorn

Så var vi där, maken och jag. På Huddinge för att ställa våra frågor till läkaren för att optimera våra två chanser som finns kvar.

Jag hade laddat med argument för att få prova något nytt. Tyvärr är de inte så benägna att testa saker om det inte finns bevis, svart på vitt. Det enda de kunde gå med på var att ge mig Trombyl, men inte prednisolon och de ville absolut inte göra som de gör i Danmark och rispa slemhinnan lite så att ägget fäster lättare. Vi ska hålla ut så  kommer det att lösa sig...känns lite svårt när vi bara har två ägg kvar...

Men de är alltid lika trevliga så det är svårt att sätta hårt mot hårt. De är ju proffs på det här så jag måste väl lita på vad de säger. Planen är att vi sätter igång i höst, i augusti. I naturlig cykel eftersom slemhinnan växer bäst då. Jag ska ringa när jag har fått min mens och så lägger vi upp det där efter...

...så vi ses igen då!

Glad sommar på er alla fina!!

KRAMAR

Gärna försökskanin

Så har det gått några dagar. Tack alla ni som kommenterar och stöttar, ni är fina och era ord värmer!! Även om det alltid känns tungt när man inser att det inte har fungerat, börjar jag få mer och mer panik nu när våra chanser blir färre och färre. Vi har två gånger till på oss att lyckas och sedan är det punkt. Barnlösa för resten av livet. Det känns så overkligt att tänka det. Visst har jag haft de här tankarna förr och ibland har det känts ok, som att jag har accepterat att det är så vårt öde ser ut. Men nu när vi snart är där på riktigt så kan jag inte förstå att det kanske är så det kommer att bli för oss. Vi kommer kanske vara den där lilla siffran i statistiken som varken kunde få barn på egen hand, eller med IVF, eller med ÄD...

Idag pratade jag med Huddinge. Nästa vecka ska vi få prata med läkaren om hur vi ska gå vidare. Om hur vi ska optimera våra chanser att lyckas på någon av de två äggen som finns kvar i frysen. Om de överlever frysen. Jag har ju läst era kommentarer om det där med immunförsvaret och även trådar och hemsidor som ni har rekommenderat. Tack för det!! Det är en av sakerna jag kommer ta upp med läkaren när vi ses. Jag kommer också ta upp det där med att rispa slemhinnan innan ägget sätts tillbaka, som de gör i Danmark. Även om ingen av metoderna är brukligt i Sverige än, så kan jag erbjuda mig att vara försökskanin. Nu har vi ju nämligen gjort 3 IVFer och 3 ÄD och satt tillbaka nio ägg utan att ett enda har fäst på det brukliga sättet, så nu vill jag prova något nytt. Vi får väl se vad responsen blir.

Kramar

Testdag

Inte gravid den här gången heller.

Minus på stickan, för vilken gång i ordningen har jag glömt. 80:onde?

Aldrig har något fäst. Kommer det någonsin hända?

Ledsen in själen. Otröstlig.

Desperat. Rädd.

Bara två ägg kvar.

Någonsin.

Ruvdag 13

Jag har onda aningar. Förmodligen kommer det att sluta precis som vanligt. Med ett stort minus. Jag har inte testat än, testdagen är imorgon, men sannolikheten att det ska sluta med glad utrop är högst minimal.

Bara så ni vet.

Kramar

Ruvdag 8

Här går dagarna lite lugnt framåt. Inget speciellt har hänt mer än att brösten fortfarande är oömma och att jag kanske har lite mer mensvärk. Det är dag 25 i min cykel och om normalcykeln nuförtiden ska hållas borde mensen komma imorgon. Men med erfarenhet vet jag att det aldrig stämmer under behandling. Förra gången när vi också gjorde en insättning i normal cykel trodde jag inte att den skulle påverkas, men oj vad jag blev lurad!! Nu vet jag att progesteronet definitivt strular till det och att mensen förmodligen inte kommer förrän jag slutar med dem.

Strax tar maken och jag vårt pick och pack och åker norrut, till hans föräldrar. Där ska vi vara hela midsommarhelgen. Det betyder att det förmodligen inte blir mer bloggande här förrän på söndag.

Jag önskar er nu en riktigt härlig midsommar!!!

Kramar!

Ruvdag 7

Jag har faktiskt varit väldigt lugn den här ruvningsomgången. Har inte tänkt på det alls lika myket som jag brukar. Har inte känt efter så mycket. Har inte googlat en massa. Jag har helt enkelt varit cool! :)

Men...

brösten är inte alls ömma längre. Jag har inte känt av magen någonting idag. Så jag vet inte hur det slutar. Rent statistiskt följer min kropp det mönster den alltid gjort och det vet vi ju hur det brukar sluta. Men jag ger inte upp hoppet än, för den här gången är jag...

cool :)

Kramar!

Ruvdag 6

Idag har jag njutit av en lugn första semesterdag. Det har varit lite blandat väder så jag har varit mest inomhus vid min dator. Och så på vårdcentralen, men jag är så arg på dem att jag inte ens förmår mig att skriva om det här. Det har dock ingenting med fröet i magen att göra :)

Nu kanske ni tycker att jag har varit extremt tråkig som suttit framför datorn en hel dag, men jag ska berätta för er att jag har skaffat mig en hobby. Det har jag aldrig haft tidigare om man nu inte räknar träning dit, vilket jag inte gör.

Förra sommaren när jag gick och väntade på att vi skulle få en ny donator så bestämde jag mig för att göra något med mitt liv. Jag har alltid gillat att skriva så jag anmälde mig till en skrivarkurs. I höstas drog den igång - "Att skriva krim". Vi var tio förväntansfulla deltagare och en väldigt speciell, men duktig kursledare Sören Bondeson. Under grundkursens tio kvällar fick vi insyn i hur man bygger ett deckarskelett. Vi fick också skriva egna texter som vi sedan granskade tillsammans in i minsta söm. Hur nyttigt som helst, både vad gäller att lära sig att ge och ta kritik, men också genom att man fick tips på vad som funkar och vad som anses ej trovärdigt.

Under våren var vi sju stycken som gick vidare till fortsättningskursen vilken gick ut på att påbörja ett riktigt manus. Jag har verkligen gått in med liv och lust i det här projektet och på hårddisken finns nu 206 sidor med en något annorlunda utredning kring blodiga kvinnomord runt om i Stockholms finare förorter :) Det är långt ifrån klart, men på god väg. Sannolikheten att det någonsin blir en utgiven bok är minimal, men det spelar mindre roll då det varit så skönt att få ha sina tankar på annat håll än bara i den här kletiga barnlösheten!

Jag har haft känningar i magens vänsta del hela dagen. Det liksom dunkar där. Däremot gör brösten mindre ont och det brukar aldrig båda gott.

Ha en bra kväll!

Ruvdag 5

Hej!

Har idag arbetat min sista dag, så imorgon börjar semestern - jippi!

Jag mår mycket bättre idag. Natten var lite tuff då jag hade svårt att somna pga av trycket i kinden, men under dagen och kvällen känns det som om bihålan har blivit mycket bättre. Nu hoppas jag att det onda är på väg bort helt. Men jag hoppas också att den höll i sig tillräckligt länge för att se till att det lilla embryot fick ro nog att fästa sig i livmodern medan immunförsvaret jagade bacilusker :)

Jag kom precis hem. Har varit hemma hos en tjej på jobbet på tjejkväll. Vi var fem stycken som åt och drack gott - de andra vin och jag vatten för jag "körde". Det var en väldigt trevlig kväll, så jag känner mig helnöjd! :)

Jag har inga symptom idag. Jo brösten är lite ömma, men inte mer än vanligt den här tiden i cykeln och dessutom äter jag progesteron som ni vet gör sitt till. Efter förra försöket, då jag var nästan helt säker på ett plus av alla symptom, har jag lärt mig att progesteron gör mig skengravid. Nu tror jag ingenting förrän det är dags för kisstest, vilket är den 26/6.

Några dagar till att våndas alltså.

Kramar!

Ruvdag 4

Förkylningen har gått över i en bihåleinflammation på vänster sidan. Det var väntat, den infinner sig alltid när jag får en förkylning. Hur liten den än är. Så nu blir det till att ligga på en sida så att skiten kommer ut!

För ett par veckor sedan såg jag och maken två program från Vetenskapensvärld. De handlade om träning och mat, hur man kan förbättra sina världen och gå ner i vikt med enbart tre minuters intensivträning på motionscykel i veckan och genom att fasta två dagar i veckan. Detta ska vi nu testa, eller i alla fall maken, så nu monterar han en nyinköpt träningscykel här i vardagsrummet.  Håller tummarna för att rönen som framkom verkligen stämmer :)

Idag har magen varit lite jobbig. Jag har känt av den hela dagen, som en molande värk och ibland har jag haft som kramp på vänster sida ner mot ljumsken. Med tanke på alla tidigare skensymptom som jag känt av vid andra försök, inte minst sist, så har jag väl inga större förhoppningar om att det är på riktigt den här gången heller - men hoppas det gör jag, annars skulle jag ljuga!!

Ha en bra kväll!
KRAM
Charlotte

Ruvdag 3

Usch och fy vad sjuk jag blev! Redan på kvällen efter insättningen fick jag ont i halsen, huvudvärk och feber. Igår var jag tvungen att gå till jobbet trots allt. Skolavslutning och mina femmor börjar högstadiet i höst så det var bara att bita ihop och gå dit med glad min och möta mina fina elever och deras föräldrar. Jag blev dock inte så långvarig, åkte hem redan kl. halv 2 och la mig i soffan och sov större delen av eftermiddagen.

När maken kom hem så åt vi lite och sedan sov jag resten av kvällen i samma soffa :) Vid kl. 1 på natten tyckte maken att det var dags att gå och lägga sig så då gjorde vi det. Trodde inte jag skulle kunna somna igen, men det gick lätt som en plätt och vi sov till halv 10. Nu på eftermiddagen har jag sovit några timmar till. Huvudvärken är nästan borta och febern och halsontet är helt borta :)

Jag tror att alla timmars sömn var den rätta medicinen för den förkylning som var på G. Jag håller tummarna för att den inte kommer tillbaka heller! Så håller jag så klart tummarna för att det inte har påverkat det lilla embryot i magen på ett negativt sätt!!! Om jag inte har helt fel kommer det att fästa någon gång imorgon, om det har fortsatt att utveckla sig vill säga...

Jag känner ingenting, men det är väl inte heller så konstigt :)

Tack för alla fina kommentarer!! Jag är så glad för att ni inte tröttnar på mig och mina långa uppehåll här på bloggen!! Varje gång jag skriver ett nytt inlägg efter månader av uppehåll så tänker jag mig att ni har glömt bort eller tycker att jag har svikit genom att vara frånvarande så länge. Därför blir jag så oerhört glad när ni skriver tillbaka till mig!!! :) :)

Massor av kramar!
Charlotte

På G igen

Nu var det ett tag sedan jag skrev här på bloggen. Det blev ett längre uppehåll än jag hade tänkt mig, både på bloggen och när det gäller barnförsök - vilket egentligen hänger ihop. Jag tycker att det är lite jobbigt att blogga när jag är mellan försök för då blir jag påmind varje dag om det som inte blev och den där otroliga längtan i bröstet tär och sliter på mig. Därför är det bättre med ett uppehåll, låtsas som ingenting och samla lite kraft.

Egentligen skulle jag ha gjort ett nytt försök redan i april, men då gick min älskade, älskade farmor bort. Vi planerade då in försöket i maj. Eftersom jag numera gör allt i naturlig cykel utan yttre påverkan så kan man just inte styra någonting och mitt ägg valde att lossa tre dagar tidigare än normalt vilket fick till följd att insättningen skulle ske torsdagen den 16 maj - samma dag som min farmor skulle begravas i Småland... Vi fick avbryta  igen och vänta - till NU.

Idag har jag varit och satt in ett 100% perfekt upptinat femdagars embryo :) Jag fick för första gången se det på skärmen innan det fördes in och de sa att det såg ut precis som det skulle och att det hade fortsatt att dela sig under förmiddagen efter upptinandet. Det här är nu vårt sjätte försök. Snälla, snälla, snälla du högre makt - låt det gå bra den här gången!!!!

Många kramar
Charlotte

Livet i delar

Hej alla fina människor!

Och tack för era snälla kommentarer!!

Jag börjar så smått komma tillbaka till livet. Senaste misslyckandet tog väldigt mycket på mig. Även om jag inte vågade hoppas, så var det en stor del av mitt hjärta som var HELT övertygad om att det skulle bli ett plus. Därför föll jag så hårt!

I det "vanliga livet" mår jag ganska bra igen. När jag inte är i närheten av barn eller på något sätt blir påmind om barn vill säga. Det är därför jag har hållt mig härifrån ett tag. Bloggen är den ultimata påminnelsen...

Några av er har frågat om vi ska åka utomlands för nästa försök. Det ska vi inte göra än. Som tur är har vi fortfarande tre donatorsägg kvar i frysen så vi kommer att använda dem först. Sedan får vi se hur vi gör. Men vi har tagit en lite paus. Jag kände att jag behövde det. Vi får se när vi gör nästa försök.

Massor av kramar till er!

Life´s a bitch and then you die

Det har varit tufft. Det är tufft. Jag önskar vi kunde ha lite flyt någon gång. En gång. Det är allt jag önskar.

Men att behöva gå genom livet och veta att jag aldrig någonsin har varit gravid. Inte det minsta lilla. Trots en så enorm önskan. Det gör ont. Det känns orättvist.

Förjävligt!

Kram

Att bli hånad

Jag "bor" i en kropp som hatar mig. Som gör allt för att plåga mig. Så mycket det bara går. Den ger mig hopp. Så drar den undan mattan. När det skadar mig som mest. Hånskrattar mig rakt i ansiket en stund, innan den låter mig bygga upp ett hopp igen. För att få skratta lite till. Den driver med mig och leker med mina känslor. För sitt eget höga nöjes skull.

När något så uppenbart avskyr mig, hatar jag tillbaka. Jag hatar den kropp jag fötts med och som jag tvingas leva i. Och inget kan jag göra åt det. Bara maktlöst slussas vidare i livet. Utan kontroll. Leva sida vid sida med det som inte vill en väl.

Idag kom mensen. Lite blod och MYCKET slemhinna. Jag har aldrig sett något liknande. I trosan låg en rosa slemhinna, precis som insidan av kinden. Lika stor som min handflata. Läskigt.

Tack för alla fina kommentarer. Ni är fantastiska. Själv är jag ofantastisk. Kommer inte orka svara.

Kram!

-

Negativt

Ruvdag 17

Ja, jag vet inte vad jag ska tro. Ingen mens än, men mer mensvärk i magen idag än igår. Det hugger till på olika platser i magen då och då.

Jag vet inte vad jag ska skriva om mer. Det är jobbigt att vänta samidigt som det känns som tortyr att behöva testa imorgon. Tänk om det är negativt igen. Usch, jag tror jag dör då!

Trevlig fredagskväll!

Kram

Ruvdag 16

Kort inlägg.
Allt är som igår.
Inget mer att rapportera.
Vänta och se.

Klart. Slut.

Kram!

Ruvdag 15

Ursäkta sen uppdatering, men det har varit en låååång jobbdag och ingen tillgång till uppkoppling.

Men jag har inte så mycket att skriva. Inget är förändrat och det känns ju rätt positivt, även om jag inte vågar släppa tanken helt fri. Jag har ju vid tidigare IVFer inte fått min mens förrän flera dagar efter testdag. Det jag tänker är annorlunda den här gången, och som kanske gör att inte mensen skjuts upp som då, är att det är en  naturlig cykel förutom progesteronet. Och sist fick jag ju mensen innan testdag fastän jag varit nedreglerad. Men med min kropp är det ingen ordning på torpet och därför vågar jag inte bli glad i förtid. För många negativa teststickor är anledningen till det.

Imorgon är den officiella testdagen, men som jag skrev tidigare kommer vi inte testa då, det får vänta till helgen.

Kramar på er!

Ruvdag 14

Jag var visst lite virrig igår eftersom jag hoppade över en hel ruvdag :) Det var alltså ruvdag 13 igår och det är ruvdag 14 idag! Rätt ska vara rätt :)

Mensen har inte kommit idag heller. Imorse var jag dock helt säker på att den var i antågande för jag hade gräslig mensvärk precis innan jag var tvungen att stiga upp. Men som sagt inget rött varken på papper eller i trosa så här långt. Och inga ömma bröst.

Nu på eftermiddagen har jag varit väldigt yr till och från, mest till. Har haft svårt att fokusera på det jag ska göra och speciellt när jag ska skriva här på datorn. Måste riktigt koncentrera mig. Lite sjösjuk-känsla i huvudet, minus illamåendet.

Jag hoppas så jag håller på att döööööö. Samtidigt vågar jag inte tänka tanken.

Vi tar en dag i taget. Och så får vi se hur det slutar...

Kram!

Ruvdag 13

Inget är förändrat. Ibland känner jag av magen, ibland känns den inte alls. Brösten är så oömma de kan bli. Har alla ni som fått plus haft någon form av ömhet i brösten? För då är det med all säkerhet kört. Jag har inte känt av dem sedan i fredags.

Mensen har inte kommit och nu är snart cykeldag 29 gången. Skjuter progesteronet upp mensen även i naturlig cykel eller är det bara i kombination med nedreglering? Förra omgången kom min mens på dag 30 i nedreglering, så imorgon kommer jag nog att springa på toa var femte minut... :)

Igår kväll var jag väldigt snurrig och det känner jag av nu också, men under dagen har jag inte känt av någon yrsel. Om det är som jag läste hos dig, Wilda Mathilda, att man kan bli yr av
överproduktion av progesteron, så borde jag väl rimligtvis vara yr hela dagen och inte bara på kvällen flera timmar efter jag har tagit eftermiddagsvaggisen...eller?

Jag har testdag på torsdag, men jag kommer troligtvis inte testa då. Antingen har mensen redan kommit eller så tar vi det nog till helgen. Kan inte gå och jobba om det blir ett minus och jag kan inte ta fler sjukdagar för IVFen. Tidigast lördag testar jag nog. Om jag vågar.

Kramar!

Ruvdag 12

Nu är jag hemma igen.

Vilken evig känslomässig berg- och dalbana jag har varit i den här helgen och än är det inte slut...

I fredags slutade brösten helt att ömma. De blev precis som de brukar bli innan mens, oömma geléklumpar. Natten mellan fredagen och lördag hade jag en väldig mensvärk, så hela jag blev ledsen och deppig och bara låg och väntade på att det skulle komma rött i trosan.

Under dagen på lördagen minskade menssmärtorna och försvann helt i några timmar för att komma tillbaka på kvällen. Brösten var oförändrade. Men inget rött kom i alla fall, inte ens en droppe.

Idag har jag inte känt något. Nada. Varken i brösten eller i nedermagen. Förrän nu ikväll. Jag kom som sagt hem bara för en liten stund sedan och det första som hände var att jag och maken hamnade i gräl. Efter det började mensontet komma tillbaka igen. Nu har jag kanska ont och det känns som om den ska komma vilken sekund som helst.

Idag är det dag 28. Egentligen brukar jag ha fått min mens nu, så det är väl i alla fall lite positivt. Men visst är det så att proesteronet som jag stoppar i mig kan skjuta upp den. Så egentligen är det inte så positivt när allt kommer till kritan.

Jag har inte testat. Vågar inte.

Kramar

Ruvdag 9

Nä, jag vet inte hur det här kommer att gå. Igår var brösten lite ömma, men det kändes inget i magen. Idag tycker jag att brösten är mindre ömma, som om det håller på att försvinna. Om ömheten försvinner helt tror jag att det är kört. Magen har jag känt av mer idag, men det kan ju lika gärna vara mensen som är på g. Jag gör ju det här försöket i naturlig cykel och min naturliga cykel brukar vara mellan 25 och 28 dagar. Idag är det dag 25 så vi får se hur det går i helgen. Då ska jag bort och vet inte om jag kan uppdatera, har inte fått till det med mobilen än.

Kram och håll tummarna för tusan!! :)

Ruvdag 7

Jag vill börja det här inlägget med att än en gång hylla alla donatorer. Alldeles särskilt vill jag naturligtvis hylla den donator som gjorde den har fjärde resan möjlig för oss!

För mer än ett år sedan, på hösten 2011, misslyckdes vårt tredje och sista landstingsfinansierade försök. Jag ville bara lägga mig ner och dö! Så pratade jag med Huddinge och de berättade att om vi kunde tänka oss att finansiera nästa försök själva kunde de hjälpa oss, under förutsättninga att vi även bidrog med en donator till den allmäna kön. Ett lite hopp i mörkret tändes så klart och vi började leta efter en tjej i vår närhet som kunde tänka sig att donera sina ägg för vår skull. Vi hittade en, min brors tjej, och jag var överlycklig. Tyvärr visade det sig att hon var allergisk mot hormon och så var det kört.

MEN så skrev jag här på min blogg att jag sökte en donator och många fina bloggvänner förde vidare min annons och skrev om det på sina bloggar. Tusen tack för det! Så det slutade med att en fantastisk tjej söder om Stockholm ställde upp. Jag är henne evigt tacksam!!! Jag känner mig så tacksam att jag till en viss del vill bli gravid bara för att inte göra henne besviken. Det skulle nästan kännas som om jag sviker henne annars. Så klart tror jag inte att hon tänker så själv. Och förhoppningsvis har paret som var lyckligt lottade att få hennes ägg, nu en liten bebis i magen :)

I alla fall - tusen, tusen, tusen tack!!!

Så till dagens symptom. Brösten är lite mer ömma, men magen värker mindre. Fortfarande ingen trötthet, ingen känslighet och inget illamående.

Kramar!

Ruvdag 6

Ruvdag 6 har fortsatt där ruvdag 5 slutade. Stickningar och huggen fortsätter i hela magen. Det är alltså inte bara i nedermagen utan från midjan och neråt. Jag känner av att jag har en mage hela tiden. Däremot hade jag ingen jobbig mensvärk i natt. Jag är inte heller tröttare än vanligt, jag är inte känsligare än vanligt och jag känner inget illamående. Brösten är ömma, men inte ovanligt mycket. Funderingarna fortsätter och hoppet åker berg- och dalbana. Det är som vanligt alltså... :)

Kramar

Ruvdag 5

Sent igår kväll började jag känna som små hugg i magen. Sedan gick det över till pulserande ont. I natt har jag sovit jättedågligt eftersom jag hade mensont. Det kändes som om mensen skulle komma vilken sekund som helst. Men den har inte kommit än i alla fall. Idag har det forsatt med att hugga till då och då och jag har känt mig allmänt olustig i kroppen. Givetsvis hoppas jag att det är tecken på att det lilla embryot håller på att fästa, men det kan lika väl vara ett tankespöke. Kroppens sätt att luras. Igen. Varje gång känner jag nya symptom som får mig att hoppas på att "nu händer det". Men hittills har ju inget hänt så jag är rädd för att dessa hugg inte heller betyder något. Det är ruvdag 5 så det är ju för tidigt att säga. Det är en och en halv vecka kvar till testdag. Usch, vad länge!!

Kramar!

Ruvdag 4

Mycket att göra och ingen tid till att uppdatera bloggen. Men så har jag inte så mycket att rapportera heller. Det är ruvdag 4 och jag känner ingenting. Ingen värkande mage, brösten ömmar inte mer än vanligt. Jag är inte mer trött än vanligt och ingen huvudvärk har jag heller. Jag har ingen aning om hur det kommer sluta, men utifrån sannolikheten så vet vi alla svaret. Utifrån hoppet är svaret det motsatta.

Idag ringde mamma. Hon frågade hur det hade gått och sa att hon inte hade vågat fråga tidigare. Så där fick vi svaret på det också :)

Kramar!

Jag är ruvare igen!

Det blev insättning idag. Embryot har klarat sig så här långt och hade delat sig fint sedan igår!! :) Det var sexcelligt idag på dag 3 och inte åttacelligt som ett 3-dagars brukar vara, men det beror ju på att hälften av cellerna inte klarade tiningen. Själv vet jag inte alls om sex celler är bra eller inte. Men läkaren och labtjejen sa att det såg bra ut och de var glada, så jag får gå på det.

Jag är ruvare igen! :)

Håll tummarna! :)

Kram!

Så var det med det

De ringde innan vi hann åka. Det fyracelliga embryot överlevde bara till hälften. De ska odla det vidare till imorgon för att se om det har livslust nog att leva vidare. Vi har en ny tid inbokad till imorgon alltså. Jag känner dock inget vidare hopp till att det kommer att klara sig.

Så var det med det.

Kram

Ont det gör ont

Jag har inte pratat med någon om det senaste misslyckade försöket. Mer än min man då. I vanliga fall talar jag med de flesta av mina nära och kära, vänner som familj. Det har alltid varit min terapi. Men inte den här gången. Det känns som om jag inte orkar det mer. Jag bara upprepar ju samma sak varje gång. Jag tror inte de orkar lyssna heller. Ingen har frågat hur det har gått den här gången. Det talar väl sitt tydliga språk. Inte ens min mamma, som jag står så nära och prata med om allt. Under nyår var vi hemma. Jag drack vin. Jag drack champagne. Men inga frågor om hur jag mådde. En kväll satt jag vid datorn och jag läste era bloggar. Mamma frågade vad jag gjorde och jag sa att jag läser bloggarna jag följer. Hennes svar blev "Jaha" och så gick hon ut ur rummet. Det gjorde ont. Jag vet att jag inte ska  känna så eftersom det inte är en så lätt sits för nära och kära att vara i. Jag vet att de inte vill göra mig ledsen eller "trampa i klaveret" och då kanske det är lättare att bara säga "Jaha" och lämna rummet. Men det gör ont ändå! Lite som om de inte orkar bry sig mer efter fyra misslyckanden. Därför gör jag och maken den fortsatta resan på egen hand. För första gången är det inte någon mer än vi som vet att vi ska till Huddinge imorgon. Ja, och så ni då :)

Kramar

Artificiell ägglossning

Inget utslag på stickan. Och jag vet inte om det beror på att det inte heller var omslag eller om det åter är något fel på mig. Jag har nämligen aldrig(!!) fått utslag på varken ägglossningsstickor eller graviditetstest. Att jag inte har varit gravid är jag säker på stämmer, men det känns väldigt konstigt att jag aldrig skulle ha haft ägglossning fastän jag bevisligen får äggblåsor att växa. Jag vet som vanligt inte vad det beror på, men jag orkar inte tänka på det. Nu spelar det inte heller någon roll eftersom jag istället ska ta en ägglossningsspruta ikväll. Det innebär att jag ägglossar på söndag och om allt går bra med äggen gör vi en insättning på tisdag.

Hoppas, hoppas!

Kramar

Kusten är klar

Eftermiddagsbesöket på Huddinge är avklarat. Och det såg rätt så bra ut. Jag hade ett ägg som var 16 mm stort och slemhinnan var 7 mm tjock, vilket var helt ok enligt läkaren. Jag fick göra ett kisstest för att se om det var omslag på gång, men ägglossningsstickan gav inget utslag. Men det gör de aldrig på mig, vilket jag också sa. I vilket fall som helst, imorgon bitti ska jag ta ett nytt test och sedan höra av mig till kliniken med besked om det blev utslag eller inte. Om det inte blir utslag ska jag ta en ägglossningsspruta imorgon kväll. Så mina fina vänner där ute, hur som haver, det blir insättning någon gång nästa vecka :) :) Jippi!! Under försutsättning att något ägg klarar upptiningen, så klart. Har en fråga som jag glömde fråga läkaren, fortsätter slemhinnan att växa efter det att man har haft ägglossning? Det skulle ju nämligen vara toppen om den kunde bli ännu lite tjockare innan det är dags att ta emot ägget.

Pratade med läkaren om min konstiga mens/slemhinna efter IVF-försöken. Han hade ingen förklaring till varför det blir så. Egentligen tyckte han nog att jag skulle haft en rikligare mens med tanke på att slemhinnan var nästan 10 mm sist. Men som sagt, han hade inga svar att ge. På frågan om det kunde vara en anledning till varför inga ägg vill fästa i mig sa han att slemhinnan har en viss betydelse, men den största faktorn till att det inte blir någon graviditet är att ägget helt enkelt slutar att växa. Eftersom det inte verkar finnas några svar att få på mysteriet med min konstiga slemhinna får jag helt enkelt sätt mitt hopp till att min nu naturliga slemhinna kommer att med öppna armar mottaga ett litet donatorsfrö som växer utav liv och lust!!

Kramar!

Nytt hopp

För inte alls länge sedan fick jag ett samtal från Huddinge. De har redan pratat om oss och hur vi ska gå vidare. Jag är så tacksam för att de verkar bry sig så mycket! Läkaren har planer på att kanske sätta in ett fruset/tinat ägg i min naturliga cykel, utan hormoner. Jag ska dit redan imorgon för att kolla hur min slemhinna ser ut nu. Ser det bra ut och jag inte redan har haft ägglossning, vilket jag inte tror, kanske det blir ett nytt försök ganska snart :)

Oj, nu blev jag lite nervös igen. Det här gick lite fortare än jag hade räknat med! Tänk om det ser bra ut imorgon! Hoppas det!! Men, jag vet, jag ska inte ha för höga förhoppningar. Jag har ju varit med förr.

Hoppas, hoppas, hoppas ändå! :)

Kramar!

Det går upp och ner

God fortsättning på er alla! Hoppas att ni har haft en bra ledighet och att ni hade en bra nyårsafton. Nu är det 2013 och jag hoppas att det här året kan bli året då många får sin dröm att gå i uppfyllelse. Även min dröm att äntligen få ett plus på stickan och så småningom en putande gravidmage som avslutas med en lyckad förlossning.

Mitt inre välmående går upp och ner. Under julhelgen höll jag, som jag skrev tidigare, ihop. Sedan kom ett par dagar med mörka tankar och orkeslöshet. På lördagen åkte vi ner för att fira julen med mamma och bror med familj. Det var mysigt och jag behövde inte tänka på misslyckandet hela tiden.

På söndagen åkte vi för att hälsa på farmor. Hon är 90 år har varit dement ett tag, men alltid känt igen mig och min bror, eftersom vi har ett speciellt förhållande till henne. Vi hade inte träffat henne sedan i somras och visste att hon var sämre, men aldrig kunde vi tro att det skulle vara så illa. I sin säng på äldreboendet låg min älskade farmor som en lite fågelunge och yrade utan att man kunde höra vad hon sa. Det märktes att hon var stressad, hela hennes kropp var spänd som en fiolsträng. Vi satt vid hennes säng och klappade henne och pratade lugnande till henne. Då och då slappande hon av, men så var det som om hon kom att tänka på något och så var hon spänd igen. Oj vad jag grät! Tårarna sprutade på både mig och min bror när vi kom ut. Älskade, älskade farmor!!!

Måndagen var en ok dag, men tisdagen var hemsk. Jag hade en förfärlig ångest, både för att vi aldrig lyckas bilda familj men också av dödsångest efter att ha träffat farmor. När jag mår psykiskt dåligt har jag ingen energi alls. Jag blir bara sittande, för det mesta framför tvn, och gör ingenting. Där sitter jag nu och hoppas att det jobbiga gnagande i bröstet ska ge med sig.

Många kramar till er!