måndag 28 november 2011

Undantaget som bekräftar regeln

Det händer inte så mycket i mitt liv just för tillfället. Sova, jobba, äta, titta på tv, vänta, sova... Jag är trött mest jämt och har tyvärr inte haft energin att läsa era bloggar så reglbundet som jag brukade och som jag vill. Ber om ursäkt för det! Jag hoppas att det kan bli så snart igen, men just nu måste jag mest vila.

Idag blev jag riktigt ledsen å en kompis vägnar. Hon behövde lite tur och lycka i sitt liv och en graviditet står högt upp även på hennes önskelista. I lördags var det testdag och jag har tänkt på henne och hållt tummarna för henne hela helgen. Jag har inte hört något från henne, varken bu elller bä, men det räckte med en blick åt hennes håll idag för att jag skulle få beskedet. Det blev inget. Mitt hjärta brast för henne. Jag önskade så att det skulle ha gått annorlunda! I vanliga fall mår jag dåligt av andras barnbesked, men i det här fallet önskade jag inget annat!! Hoppas hon inte ger upp utan vågar ge det en ny chans!!

Kram

torsdag 24 november 2011

En fin människa behöver hjälp!

Fina Loba och hennes man behöver hjälp. Hjälp för att kunna få det de önskar sig mest av allt, ett litet barn. Läs mer om hur du kan hjälpa dem här.

Det är fint att hjälpa andra!

KRAM

Näsan ovan vattenytan igen

Jag har landat, eller kanske jag ska skriva flutit upp till ytan igen efter vårt senaste misslyckade försök. Det känns skönt! Det är så himla jobbigt att leva i det där nattsvarta, bara gråta hela tiden och inte träffa en enda människa!! Att vara tillbaka på jobbet är en fröjd. Jobba, umgås och skratta lite varje dag, det är ett bra mycker bättre liv än den bittra tillvaro jag levde i för ett par veckor sedan.

Som jag skrev för några dagar sedan i inlägget All världens godhet, så har ju fina människor hört av sig för att hjälpa. En av tjejerna är nu i kontakt med Huddinge och det känns mycket hoppfullt! :) Även om ingenting är klart så tror jag att det här är en av de största anledningarna till att jag känner mig glad och hoppfull igen :) Tack, tack, tack för det!!

Jag och maken var hos kuratorn igår. Jag tyckte inte att det gav så mycket. Jag är ganska öppen av mig och allt det som vi pratade om igår har maken och jag redan pratat om och jag har dessutom redan pratat om det med både mamma och flera kompisar också. Därför kändes det nästan som bortkastad tid. Inte gav hon oss heller något tankvärt att fundera på eller ställde frågor eller gav perspektiv som vi inte tänkt på. Jag hade hoppats på något sådant, men det blev det alltså inte. Både maken och jag var överens om att inte gå dit fler gånger. Lite tråkigt, jag hade hoppats på att det skulle vara givande.

Snart är det helg igen. Ska bli skönt med sovmorgon. Bara en tidig morgon till... :)

KRAM!

måndag 21 november 2011

Varit-duktig-skryt

Varning för oerhört tråkigt inlägg...men jag känner att jag behöver få skryta lite över vår oerhört produktiva helg! :)

Det började redan lördag morgon med ett par tvättar innan frukost. Det kändes extra gott att inmundiga den lyxiga helgfrukosten till ljudet av en jobbande tvättmaskinstrumma. Efter iordningställandet av frukostbordet och vårt yttre blev det en runda på stan för mig och en fika med kompisen för maken. Då en viss julstämning slagit rot i mitt inre och jag kände en glöd för att få börja inreda mitt hem i julens tecken, var mitt mål att hitta en utomhusljusslinga till balkongen ovanför vårt burspråk och nya julstjärnsskärmar till lampfötterna på ovanvåningen. Jag hittade det förstnämnda men ej det sistnämnda. Att jag sedan även hade med mig hem två par vinterskor, varma inläggssulor, en lååång halsduk, vantar och en stickad mössa var bara en bonus. :)

Runt kvart över fem lördag kväll, ombytta i de skitigaste kläder jag äger, drog maken och jag till ett göra-det-själv-garage för att byta däck på bilen. Där drog jag mitt strå till stacken genom att rulla fram däck och skruva bort bultar och spola av däcken med högtryckstvätten. Det blev en hel del meckande innan alla fastrostade bultar hade lossats och skruvats på igen, men det blev klart och vi är nöjda!

Nya tvättmaskiner lastades på söndagsmorgonen. Sedan tog vi tag i en riktig storstädning av huset. Damma, dammsuga, moppa, rensa avloppen, tvätta badkaret och både toaletterna riktigt noggrant, vattna blommorna och byta lakan.

När rengöringsmedlets dofter belägrade vårt hem lämnade vi det för en lång prommenad i den krispa höstluften och det begynnande mörkret. Väl tillbaka i hemmets lugna vrå tog vi julmyset ett steg längre och korkade upp en Blossa och knaprade i oss pepparkakor och saffransbullar. Härligt!

Behöver jag säga att jag sov som en stock i natt?!

KRAM

lördag 19 november 2011

All världens godhet

Det är dags att hylla igen! Jag vill hylla alla fina medmänniskor som ställer upp för andra!! Nu vet jag ju inte exakt hur mycket medmänniskorna ställer upp för alla andra, men jag vet att väldigt många har ställt upp för mig och min man och det gör mig så evinnerligt tacksam!

Jag vill börja med att tacka alla ni fina, vänner som okända, som via era bloggar eller facebookkonton har länkat till mitt inlägg där jag eftersökte en äggdonator. Den värme som spred sig från mitt hjärta och den fina känslan som satt kvar i kroppen när jag upptäckte det, går inte att beskriva med ord. Ni spred min längtan och min saknad. Ni gjorde skillnad med era skrivna ord!

Jag vill nu hylla er underbara, osjälviska kvinnor som tagit steget och kontaktat en helt okänd kvinna för att hjälpa henne. För att till hennes förmån skänka en del av er själva och ge henne en möjlighet att få bära på ett litet liv. Kan man göra något finare för en annan människa? Jag tror inte det! Jag önskar jag kunde visa min tacksamhet på ett större sätt, för ett tack känns så futtigt i förhållande till vad ni är villiga att ge till mig!

Ni alla har gett mig hoppet tillbaka! Kanske att min framtid inte är sådär becksvart som jag trodde för någon vecka sedan. Kanske har jag en möjlighet att bli begåvad med det där som så många andra kallar det bästa i sina liv. Kanske kan jag och min man få säga de orden själva i framtiden. Att vårt barn är det bästa som har hänt oss. Och det är tack vare er!!!

Ni fina, fantastiska! Det finns godhet i världen! Jag har fått uppleva den! Tusen tack för det!!

KRAM

fredag 18 november 2011

Utmattad

Psykiskt och fysist utmattad, det är så jag känner mig just nu. Jag har varit frånvarande i bloggvärlden, både min egen och andras, för att jag inte har haft energin att flytta fingrarna över tangentbordet ellerläsa andras inlägg. Men det har inte varit av sorg för det som inte blev.

Efter 1.5 vecka hemma utan att ha träffat människor mer än flyktigt i affären bestämde sig maken för att det var dags för mig att bli social igen. Så förra fredagen bjöd han ner sin syster med pojkvän för att jag skulle socialisera och möjligen också få mig att fräscha upp mig... :) Den första stunden när de klev in i hallen kändes det jobbigt och jag undvek ögonkontakt, men efter bara en lite stund kändes det mycket bättre och riktigt trevligt att umgås. Lördagen tvingades jag iväg för att verkligen vara bland folk hela dagen...Hälsomässan i Älvsjö. Där vimlade det av folk och musik pumpades ut i lokalen. Det var också trevlig att gå där och prova massage och göra en check på i vilken form min kropp var i nu. Resultaten var inte direkt lysande om jag säger så. Med tanke på att jag var i min livs form och tränade inför Stockholm marathon sist jag gjorde kollen och att jag inte har tagit ett löparsteg eller gjort en enda armhävning sedan februari, så var det väl inte så konstigt att resultaten var rätt mycket sämre ;)

Efter en helg med mycket umgänge och många aktiviteter var jag helt utmattad, att jag dessutom hade beslutat mig för att ta mig till jobbet på måndagen gjorde mig inte mindre utmattad. Under natten sov jag extremt dåligt på grund av mardrömmar och att jag var nervös för att möta mina jobbarkompisar. Alla på mitt jobb vet ju vad jag går igenom. För det mesta tycker jag att det är bra och de är fantastiska på att stötta mig och underlätta för mig när det behövs. Men att komma tillbaka och se deras medlidna ögon, det visste jag inte om jag skulle fixa.

Det gjorde jag inte heller på måndagen. Då undvek jag alla. Gjorde mitt jobb, men höll mig borta från andra så gott jag kunde. De jag träffade och umgicks med var jättebra och vi pratade inte om mig om jag inte själv ville det. Så tisdagen gick bättre och onsdagen gick ännu bättre och när jag gick hem idag kändes det nästan som om min mardrömsvecka aldrig inträffat. Det beror inte bara på att det har fungerat på jobbet. Det beror faktiskt främst på att det finns människor i det här avlånga landet som är villiga att offra lite av sig själva för att ge ett annat par möjligheten att få det finaste som finns! Imorgon ska jag hylla dessa, för jag vill inte att hyllningen ska drunkna i alla de ord som finns ovan!

Trevlig helg på er alla!

fredag 11 november 2011

Otroliga människor

Jag är så fantastiskt glad idag! Det finns så underbart omtänksamma och osjälviska människor här som bryr sig om andra... i det här fallet mig :)

Efter mitt inlägg igår är det flera stycken av mina bloggsystrar och andra för mig helt okända människor som har hjälp mig att sprida mitt ord både via sina bloggar, via kontakter och mejl. Jag är er alla oerhört tacksam!! Jag blir alldeles varm när jag tänker på hur ni har ställt upp på mig för att hjälpa mig på vägen mot lycka.

Tack, tack, tack till er alla som på ett eller annat sätt har gjort min väg att vandra lite mindre krokig!!!

Trevlig helg på er!
KRAM 

torsdag 10 november 2011

OBS! OBS! Äggdonator sökes

Livet går vidare trots allt. Trots mörkret, misströstan och orkeslösheten. Alla människor runt omkring mig lever som vanligt, så klart, och jag känner att jag behöver ta mig upp till ytan igen. Hitta viljan att gå vidare och hitta hoppet om att vi har en chans att lyckas, min konstiga slemhinna till trots.

Idag har jag pratat med Huddinge, inte kuratorn hon har inte ringt upp än, men med en sköterska på fertilitetsenheten. Hon kom med en nyhet som faktiskt gav mig en glimma hopp. Det visade sig att vi kan göra ett egenfinansierat försök med äggdonation hos dem! Men vi måste bidra med en egen donator till Huddinges kö för att få den möjligheten. Så snälla, fina, gulliga människor där ute, finns det någon av er som kan tänka sig och ställa upp som donator för vår skull? Ni skulle inte ge äggen direkt till oss utan till någon anonym och vi skulle få äggen från någon annan som är anonym för oss. Jag vet att det är en jobbig process som man bara inte slänger sig in i sådär hipp som happ, men det kanske finns någon som har tänkt tanken att ställa upp och bidra med en otroligt fin sak till någon som behöver. Jag och maken skulle vara er för evigt tacksamma!!

Idag är det lite mulet ute, men jag känner mig så pass stark att jag till och med ska våga mig ut på en promenad. Hoppas bara jag inte möter någon med barnvagn...

Kramar till alla ni fina människor som skickar värme till mig!

tisdag 8 november 2011

Bitter-fi**a

Innan jag börjar spy ur mig tråkigheter vill jag välkomna min nya följare jenny_maria, välkommen!

Jag är hemma från jobbet den här veckan. Har inte hittat energin för att kunna jobba eller för att träffa människor. Sedan i onsdags har jag varit i hemmets lugna vrå, förutom de två gånger jag har varit tvungen att åka till affären och handla.

Jag vet fortfarande inte hur jag ska gå vidare. Orkar inte tänka på det riktigt än. Snart måste jag väl börja tänka på framtiden, men än är det inte läge. Skjuter bort allt. Mamma har fått prata med mig två gånger och pappa en gång, men alla andra håller jag på avstånd. Undra hur länge kompisar orkar vänta.

Har försökt att ringa kuratorn på Huddinge för att boka in ett möte, men än har jag inte lyckats. Igår var hon på semester och idag har hon antingen varit på tjänsteärende, lunch eller så har det tutat upptaget. Antar att det inte bara jag och maken som är i behov av att prata med henne.

I söndags kom mensen. Eller jag vet egentligen inte vad man ska kalla det, det var någon brun, hemsk sörja som kom ut. När jag tittade på det så insåg jag att det inte var så konstigt att ägget inte hade fäst. Vilket liv kan fästa och växa i en brun, seg gegga? Om det är det bästa resutatet mediciner kan göra för min slemhinna så kan jag säga att det är kört. På riktigt. Då är det inte någon mening att ens försöka igen.

Bitter-fi**a? Troligen.

KRAM

lördag 5 november 2011

Vem vill buda på mitt liv?

Vet inte riktigt var jag ska ta vägen just nu. Besvikelsen fyller hela mig och vill inte lämna mig ifred. Sofie Fahrman skulle buda högt på sitt eget liv om det fanns ute till försäljning på auktion, själv skulle jag inte ge en hundring för mitt eget. I alla fall inte just nu.

Hur plockar man upp sitt krossade hjärta och försöker blicka mot framtiden när det enda man ser är ett stort svart hål? Vilken riktning kommer mitt liv nu att ta? Ska vi fortsätta kämpa? Ska vi betala många, många tusenlappar för att återigen misslyckas? För vad är oddsen att vi ska lyckas utomlands när jag aldrig, aldrig, aldrig tidigare har varit gravid? Hur lycklig är jag då när vi åter har misslyckats och är 100 000 fattigare? Vi är inte rika, vi får tänka och snåla som det redan är, utan att lägga pengar på dyra och förmodligen fruktlösa försök i ett annat land.

Jag vet att jag är negativ, att jag tar ut saker i förskott som jag inte har en aninng om. Förmodligen tycker ni att "vad är väl de där pengarna när ni väl fått ert efterlängtade barn". INGENTING om vi får bli föräldrar. Men varför skulle vi bli det, med de resultat vi har med oss i bagaget. Som sagt - jag har aldrig, aldrig, aldrig varit gravid. Inte i närhet. Inte minsta, tunnaste spöklinje att ens bli lurad till att vara nära. Inget ägg har ens fäst i mig, varken mina eller nu någon annans. Vad är det som talar för att det ska göra det helt plötsligt? Lika troligt som att det plötsligt händer när man köper en trisslott.

Just nu är jag helt orkeslös. Vill inte lämna huset. Orkar inte vara bland andra människor. Vill inte prata med mina vänner eller min familj. Den enda som får vara vid min sida är maken. Han tröstar och kramar mig. Han finns här för mig och just nu är det han och jag mot världen.

I mitt vakuum existerar just nu bara mina tankar och tv:n. Eftersom jag inte orkar med mina tankar upptar tv-tittandet största delen av min vakna tid. Genom att titta på det som rör sig i den kan jag leva de liv de lever där och slipper där med att leva i mitt eget. För som sagt, just nu ger jag inte ens en hundring för det. Vem vill betala för en massa ångest?

Tack för all omtanke ni ger mig. Jag hoppas att det ska få mig att orka mig upp ur detta helveteshål en dag.

KRAM 

onsdag 2 november 2011

Det var den drömmen om ett barn

Det kan inte bli mer negativt - på alla tänkbara sätt.

Testa eller inte testa det är frågan...

Det är några dagar efter den egentliga testdagen nu, men jag har fortfarande inte vågat kissa på stickan. Maken och jag är nu i valet och kvalet; testa eller inte tesat ikväll. En del av mig vill göra det och få det överstökat, den andra delen av mig vill fortsätta att leva på hoppet ett litet tag till. Det jobbiga med testet är att det bara finns två resultat; himmel eller helvete. Vilket kommer jag befinna mig i? ...om vi testar.

Kram!