Ångest är min arvedel

Har haft bättre dagar. Har definitivt mått bättre i min dar. Vet inte om ångesten har kommt smygande för att det är söndag och dags för att snart åter träda i jobbarbyxorna eller om det kommer sig av gravidbesöket igår. Något är det i alla fall som kontaminerar mitt inre och har tapetserat denna söndag i svart. Känner mig själsligt besläktad med den framlidne smålänningen Pär Lagerkvist som livet igenom bar på mycket smärta och som skrev otaliga dikter på temat, därav inläggets titel.

Det jobbiga med ångest är inte att få det utan att bli av med det. Lyckan däremot är flyktig och ibland svårfångad. Den kan uppkomma av en tanke och man fylls av värme men sekunden senare fångas den av vinden och försvinner bort. Ångesten är av en helt annan karaktär, kletig och smetig och man blir inte av med den hur mycket man än försöker. Som ett äckligt tuggummi som bara fastnar på andra ställen när man försöker bli av med det och enda sättet att lyckas utplåna det är genom väntan och naturligt slitage. Jag väntar nu på att ångesten ska slipas bort och att lyckan ska återvända med vinden.