Strutsbeteende

Idag var det kaos i pendeltågstrafiken i Stockholm. En sträcka som i normala fall ta mindre än tio minuter tog idag 1 timme och 15 minuter. Snacka om att bli rastlös. Som tur är har jag nu en smart telefon och hann både läsa era bloggar och spela angry bird. Vad skulle jag ha gjort utan min käraste ägodel... ;)

Inte heller idag låg det något brev från Huddinge i lådan. Jag tror inte att de har haft så mycket att göra så att de inte har hunnit skicka brevet än, men visst hoppas jag lite att det är så. Jag har inte ringt dem heller. Jag vågar inte ta graviditetstestet och jag vågar inte ringa för att kolla om det finns något i frysen. Jag underviker allt som kan spola mig under vattenytan. Så länge jag inte vet känns det ok. Jag har blivit så van vid misslyckanden att jag hellre sticker huvudet i sanden likt en struts och låtsas att allt är bra så länge det bara går.

Glömde i mitt miserabla tillstånd igår att gratta Fröken Solstråle till sitt fantastiska plus! GRATTIS!!

Kram

Inget till frysen

Det har inte kommit något brev från Huddinge än. Jag antar att det betyder att det inte blev ett enda embryo till frysen den här gången heller... Är otroligt besviken över det!! Inte ett enda ägg till frysen någon av gångerna. Det känns så himla orättvist. Av våra tre landstingsförsök blev det alltså bara tre ET och inte ett enda FET!!! När jag fick veta att vi skulle få 16 ägg helt för oss själva var jag superglad och såg framför mig hur vi skulle få ett ägg till mig och kanske en sådär 7 ägg till frysen. Jippi, tänkte jag, nu får vi äntligen lite fler chanser på oss att lyckas och jag slipper känna mig så stressad att det MÅSTE lyckas. Med facit nu i hand hände inget at det jag såg framför mig och jag känner mig åter igen väldigt stressad över att det måste lyckas. Det här är vårt sista försök och det MÅSTE lyckas!!  Hur kul är det på en skala?! ....DET SUGER!!!

Som ni säkert förstår är jag inte på ett strålande humör. Är arg, frustrerad och väldigt negativ. Magen värker mer och mer för varje dag. Ju mer den värker ju mer negativ och frustrerad blir jag eftersom vi då för varje dag kommer närmare och närmare ännu ett misslyckande. Jag har inte testad än. Vågar inte! Om jag testar är jag 99% säker på att det blir ett minus. Om jag inte testar kan det lilla hoppet finnas kvar ett tag till.

KRAM

Fem meningar...

Har i veckan, av Wilda Mathilda, fått fem meningar att avsluta. Här kommer de :) :


1. När ingen ser eller hör mig… hemma sitter jag i soffan och tittar på en dålig dokusåpa och hetsäter godis eller ostbågar. I bilen gör jag som de flest andra, sjunger högt och otroligt falskt.

2. Jag går aldrig hemifrån utan min… nya smarta telefon eller mina nycklar. Ett par gånger den senaste månaden har jag dessutom varit så fötjust i nycklar att jag även tagit makens...

3. Min blogg heter som den gör för att… bloggen ursprungligen skulle ha handlat om olika saker och för att jag med jämna mellanrum mår lite si and so.

4. Om jag vågade skulle jag… säga upp mig från jobbet och satsa på att skriva.

5. Om tio år kommer jag… att leva lycklig med min man och mitt barn. Dessutom har jag gett ut en bok och en till är på gång. :) 

Annars har jag inte så mycket att tillägga. Inget nytt har hänt, brösten ömmar inte än fastän jag går och klämmer på dem var tionde minut. Ibland sticker det till i magen och ibland värker det i äggstockarna som innan mens. Då tänds hoppet så klart att det kanske, kanske finns något där inne, men sedan går det över och modet sjunker. 

Idag är det fredag och jag njuter av de kommande lediga dagarna. Hoppas ni alla får en skön och mysig helg!

KRAM 

Negativt och positivt

Jag har varit ruvare ett bra tag nu. Exat hur länge vill jag så klart inte berätta, men det är i alla fall mer än tio dagar. Hur vanligt är det att man får sin mens runt dag 10? Och hur vanligt är det att man inte får sin mens förrän man slutar med vaggisarna? Är det 50/50, eller? Jag har inte sett skymten av blod än, men det hade jag inte vid det här laget vid mina andra försök heller. Jag tror att jag är en sådan person där mensen skjuts upp tills man avbryter försöket. Jag hade annars önskat att inte ta något test alls utan vänta på att mensen skulle komma, men i mitt fall tror jag inte att det fungerar. Jag gillar inte testerna. De är otäcka, de är hemska och de kommer alltid med negativa besked. Ångest!

Maken är väldigt gullig mot mig, det är positivt. I helgen kom han hem med en underbart vacker lila cyklamen. Jag tycker mycket om den blomman och blev väldigt glad! I början av veckan överraskade han mig med choklad. Jag älskar varm choklad i dessa hösttider och dricker därför kopiösa mängder varm oboy. Nu kan jag istället lyxa med riktig choklad i den varma mjölken. Det är ljuvligt!! Tack söta, fina maken för din omtanke!! Puss på dig!

Hoppas ni orkar hålla tummarna lite till. Min egentliga testdag är någon gång mellan lördag och torsdag. Får se om jag vågar testa då...

KRAM!

Varats olidliga svårhet

Idag har jag jobbat hela dagen, thank god! När jag är på jobbet hinner jag inte fundera över om magen värker eller inte och idag har det varit riktigt, riktigt skönt att inte tänka på den. Jag tänkte och kände efter så det räckte i helgen!

Försökte förvisso förtränga allt igår också, så maken och jag städade huset från topp till tå. Nu finns det knappt ett dammkorn här och både avlopp och kylskåpet rensades och torkades ur. Där slog vi allt två flugor i en smäll! 1. Inte tänka 2. Rent och fint hus. För maken blev det 1. Inte orolig fru för några timmar 2. Rent och fint hus :)

I början av ruvtiden gick väntan rätt bra. Ju fler dagar som passerade och ju närmare själva testdagen vi kommer desto jobbigare blir det. Jag hatar den här perioden. Jag hatar den, jag hatar den, jag hatar den! Jag vet att det inte går att göra något och att vänta är det enda man kan göra, men jag behöver inte gilla det för det. Det är svårt och det är olidligt att bara vara!!

FÄST OCH VÄX, FÄST OCH VÄX, FÄST OCH VÄX!
Kram

Psykisk tortyr

Magvärk, det är det enda jag tänker på denna helg. Jag avskyr att det är enbart detta som snurrar runt i min hjärna! Jag önskar jag kunde slippa känna och tänka i dessa banor, för det är så otroligt jobbigt! Jag vaknar till och med på nätterna och känner efter hur det känns. I natt vaknade jag för att jag för en stund inte kände något i magen. då blev jag helt säker på att det hade misslyckats och att embryot hade dött. Lyckades somna om och vaknade vid 9 med världens smärta i magen. Då var jag säker på att det hade misslyckats av den anledningen också.

Jag försöker tänka tillbaka på hur det kändes i magen vid mina andra misslyckanden, men det är konstigt vad lite jag minns av de ruvningstiderna. Har inte den blekaste aning om det kändes mycket ett lite. Jag oroar mig också mycket för att det inte känns någonting i mina bröst. De har inte blivit större eller tyngre eller ömma. De känns precis som vanligt. Det känns inte bra!

Jag pendlar i psyket från att ena sekunden vara övertygad om att det har lyckats för att i andra sekunden vara övertygad om att det har misslyckats. Varför är vi skapade så att både menssmärtor och gravidsymptom är så lika? Vad är det för vits att vi ska gå igenom två veckor av psykisk tortyr innan vi kan få svar på en sådan enkel fråga som "är jag gravid?"

KRAM

Fäst och väx

När man ruvar så går man runt och känner efter en sådan himla massa. Sedan googlar man tidiga symptom. Så känner man efter lite till och banne mig, visst känns det precis som de där symptomen jag nyss läste om på familjeliv eller något annat härligt gravidforum.

Problemet är att jag egentligen inte har en aning om hur det ska kännas om det lilla har fäst och fröjdas där inne. Jag har förstått att alla känner olika, men hur kände ni, ni som har lyckats, tiden innan förväntad mens? Åh, som jag önskar att man fick veta direkt om lilla livet växte där inne!!

Har anammat Lobas ord. Mitt nya mantra är FÄST och VÄX.

Trevlig helg och KRAM!

Ruvar

Det är gjort. Jag har ett litet embryo i magen. Men vi tar det från början.

Väntan mellan äggplock och dagen för insättning gick bättre denna gång. Vet inte om det beror på att det inte var mina ägg eller för att det var så många som gjorde mig lugnare. I vilket fall som helst, var det skönt att slippa den där evinnerliga oron. Men när dagen var inne och ju närmare den bokade tiden Vi kom desto mer orolig och nervös blev jag. 

Tyvärr blev resultatet lite av en besvikelse. Av de 16 äggen hade bara 7 blivit
befruktade. Ett embryo, det som sattes tillbaka, var tipptopp och läkaren gav
det 40% chans att lyckas. Så bra odds har vi aldrig haft, tidigare med mina
egna ägg har det legat runt 20%, så det kändes ju bra. Men det är ju
fortfarande större sannolikhet för att det inte lyckas... Det är dock inte
detta som är besvikelsen. Inget av de andra äggen hade ännu tillräckligt bra
kvalitet för att frysas. De skulle fortsätta odlas och sedan skulle de se om
något gick att lägga i frysen. Han sa att det såg ut som om det max skulle kunna bli två, men han kunde inte lova att det ens skulle bli det. Jag tyckte att det lät på hans tonfall som om att det nog inte skulle bli några. Det gjorde mig
ledsen. På alla de försök vi har gjort har vi inte fått ett enda ägg till
frysen och då känns det automatiskt som om chanserna att lyckas minskar. Så
lyckan över 16 ägg och hoppet om flera chanser sopades alltså under mattan
ruskigt fort och positivismen flög bort. Försöker tänka positivt över att vi
fick tillbaka ett ägg, men det känns ändå så jobbigt. Jag hade hoppats på att
slippa känna stressen över att detta var sista gången, att vi skulle få många
försök på ett och kunna slappna av denna gång, men inte... Tänk om vi hade
behövt dela äggen med en annan mottagare, vad hade vi haft då? Jag vet onödig tanke!

Det var också mer psykiskt jobbigt än vad jag hade föreställt mig. De
känslor jag skrev om i förra inlägget angående att det inte var mitt ägg kom
tillbaka tiofalt när vi hade satt oss i bilen och var på väg hem igen. Jag satt
och grät hela vägen hem när jag egentligen skulle vara hur glad som helst.
Maken försökte få mig på andra tankar, att tänka positivt. Han bad mig att
försöka mota bort de där jobbiga känslorna för att det lilla embryot skulle må
bra i magen. Men hur lätt är det att inte känna? 

Väl hemma gjorde vi som Miss S och skrattade. Försökte få tag i samma show som de såg med Johan Glans, men det fick bli Magnus Betner istället. Vi gillar
honom båda två och har skrattat rätt hjärtligt här i soffan. Nu hoppas vi på
samma resultat som Miss S, ett stort plus när det är dags för test. Skräcken är att det blir ett minus och att det är tomt i frysen...

Tack för allt stöd!

Kram!!                                                                  

Dagen D

Hej alla!

Det har varit äggplock och maken har varit och lämnat sitt bidrag. När det var är en hemlis. Det var en väldigt konstig dag för mig. Dagen började med sorg i bröstet. Det är svårt att förklara för jag har ju väntat och sett fram emot denna dag så oerhört mycket, men samtidigt är det ju så att det här med egna biologiska/genetiska barn dök upp i skallen, de som aldrig kommer att bli. Blev så där illamående av tanken som jag blev precis i början när det här med ÄD blev ett faktum. Sedan kändes det jobbigt att maken skulle bli pappa tillsammans med en annan kvinna, då blev jag illamående igen.

Jag hade själv valt att inte följa med när han lämnade sina älskade simmare, jag menar det skulle ta fem minuter att lämna in det där bidraget och jag hade inget med det att göra. MEN det kändes konstigt att inte vara med, att maken var där själv. Det blev så påtagligt att jag var utesluten ur ekvationen. Det tog några timmar att bearbeta alla dessa känslor som bubblade upp till min yta.

Jag pratade med maken när han hade varit där och han berättade att allt hade gått bra, att vår donator skulle plockas vid 11.30 och att de skulle höra av sig vid 12 och berätta hur det hade gått och hur många ägg det blev. När klockan var 2 ringde jag maken eftersom jag inte hade hört något och det hade inte han heller. Blev nervös, men tvingade mig själv att ta det lugnt. När klockan var 4 och jag fortfarande inte hade hört något ringde jag, men kom bara fram till en telefonsvarare där jag talade in att jag ville att de skulle ringa så fort de kunde. Här började jag bli väldigt nervös! Hur kom det sig att de inte hade hört av sig när de lovade? Hade allt misslyckats? Hade donatorn inte fått ut ett enda ägg? Mörka moln flöt in i mitt sinne.

Vid halv fem ringde maken och berättar att de hört av sig. Han sa första att det hade blivit 19 ägg, men sedan blev han osäker och ändrade sig till 15. Jag blev helt tyst, i vilket fall som helst var det väldigt många så jag blev stum. Sedan kom jag på att äggen ska delas på två och frågade maken om det var så. Han svarar att det visste han inte.

Bara några minuter senare ringde den fina sköterskan som har haft hand om mig/oss den här resan. Hon berättade att det har plockats ut 16 ägg och att vi fick alla!! Jag hade ju räknat med att äggen skulle gå till två mottagare för det har de sagt till oss hela tiden. Om det skulle plockas ut 10 ägg eller fler så skulle de gå till två mottagare. Jag frågade sköterskan om det och hon sa att det här var ytterst ovanligt, men att det berodde på att det har varit lite speciellt runt mig. Det håller jag verkligen med om, jag är ett riktigt måndagsexemplar!

Dagen började i sorg, men slutade i lycka!

orolig för slemhinnan

Det råder ju inga tvivel om att jag har en osedvanligt bråkig slemhinna. Ni som här läst här innan vet ju hur det strulade i våras när vi testade mediciner inför vårt kommande ÄD. Jag fick testa tre olika mediciner innan slemhinnan beslutade sig för att vara kvar där inne istället för att komma ut i halvtid. Ni vet också att hade inte sista gången sett hyfsad ut så hade vår resa tagit slut redan där, innan vi ens fått chansen. Som tur var fungerade det ok med Gonal-f, det kom endas en uns blod, och vid mättillfället var slemhinnan 6-7 mm.

Nu har jag både sprejat och tagit Gonal-f ett tag. Jag har inte haft några jobbiga biverkningar på Synarelan den här gången heller, skönt. Däremot har jag då och då en väldig mensvärk av Gonal-fen. Det gör mig naturligtvis livrädd! Tänk om slemhinnan beslutar sig för att bråka nu när det är skarpt läge! Jag är livrädd för det!! Har faktiskt varit och mätt den och då var den någonstans mellan 6.5-7 mm. Det är redan det ganska lite om man jämför med andra där man läst att de har 13 mm efter medicinen är tagen. Det är nästan dubbelt så tjock som min. Spelar en tjock slemhinna stor roll för hur lätt ägget fastnar? Mina fasa är att jag ska börja blöda när vårt efterlängtade guldägg har tagit plats hos mig. Fy vad hemskt!!

Jag avskyr oro!!

KRAM!

Hyllning till äggdonatorer

Jag känner att det är läge att hylla. Hylla alla ni fina människor som så osjälviskt ger av er själva till oss som behöver. Äggdonatorer, ni är fantastiska!! Utan er hade det varit kört för mig och maken. Inga barn för oss för mina ägg är av för dålig kvalitet. Jag vet ju inte än om det hjälper oss, om ett donerat ägg vill stanna kvar i mig och ge oss den familj vi längtar efter så mycket. Men vi har i alla fall chansen och det är mycket bara det! Att ha möjligheten, att hoppet finns kvar, ett mirakel kan fortfarande ske. Inte med mina ägg, men med någon annans. Ni ger oss en andra chans, utan att få något tillbaka. Jag är er evigt tacksam! Jag kan inte ge er så mycket, men jag kan ge er ett tack. TACK!!

...och massar kramar!

Upp och ner

Kan med glädje se att jag har fått två nya följare :) Välkomna hit Hönsamaja och Saskia 1919!

Gick till jobbet imorse, men efter ett par timmar beslutade jag mig för att åka hem påhejad av mina snälla kolleger. Det är väl insatta i min situation och vad som komma skall och de vill lika mycket som jag att det här som jag snart ska gå igenom skall lyckas. De ville att jag skulle åka hem och vila, så då gjorde jag det. Jag har nu sovit hela eftermiddagen och hoppas att immunförsvaret snart ska ha gett det här förkylningsviruset på moppo.

Igår var jag en optimist och hade på mig de ljusa glasögonen när jag tänkte på framtiden. Idag är det mer de lätt tveksamma och nervösa glasögonen som har kommit på plats. Varför måste tankarna och känslorna åka berg-och dalbana hela tiden? Varför kan man inte bara få behålla de där positiva känslorna när man väl ha lyckats hitta dem? Man mår ju så mycket bättre när man är positiv, varför vill hjärnan plåga en lite extra när det egentligen inte behövs?

Galenpanna, det är vad man är!

Kram

Optimist trots förkylning

Jag är väääldigt förkyld! Ingen feber, tror jag, men näsan är röd som på dvärgen Prosit och huvudet värker som om Toker spelade trummor på det. Men det är en bra dag! Hoppet har infunnit sig och jag hoppas att det väljer att stanna kvar. Visst kan det vara vår tur nu att lyckas? Det kan det och jag hoppas att det blir så!

KRAM!!

Påverkar en förkylning?

Jag har fått världens förkylning! Not good!! Jag kände det redan igår kväll, att det var på gång. Imorse kändes det rätt ok, men ju längre dagen gick desto sämre har det känts. Jag har ont i halsen och huvudet. Jag nyser hela tiden och näsan rinner. Jag har snytit mig så mycket att jag har fått sprickor både i näsan och under den så nu gör det jätteont. Det är helt klart väldigt synd om mig :)

MEN förkylningen oroar mig lite ändå. Jag vill inte att det ska påverka medicinen som jag tar och jag hoppas verkligen att den hinner försvinna riktigt ordentligt innan det är dags. Men det borde den. Vad händer om den inte gör det? Kan en förkylning eller en influensa påverka om ägget vill stanna kvar hos mig eller inte?

Kram

Funderingar

Dagen har gått åt till att ytterligare fundera på det här med att berätta på bloggen om vad som händer i mitt liv. Även om det är frustrerande att inte kunna berätta allt i sitt eget forum, finns det andra vägar att ta (tack WildaMathilda).

Det som jag mest har funderat på är det som Jeane Quidote skrev i sin kommentar till mitt förra inlägg. Kan jag skriva fritt när äggen redan är befruktade med min mans spermier, eller kan det hände någonting då också? Kan vi tvingas kassera äggen om donatorn lyckas lista ut att det är till oss hon gett sina ägg? Jag vet inte. Det låter otroligt tycker jag, men jag vet inte. Är det någon annan som vet hur det fungerar?

Kram!

Bloggmunkavle

Jag är frustrerad igen. Jag är frustrerad över att min blogg tagits ifrån mig. Jag kan inte längre skriva allt jag vill. Jag kan inte dela med mig av det som händer runt mig. Jag måste mörka och hemlighålla saker som händer i mitt liv för er. Av rädsla för att min donator kanske läser här och drar sig ur om hon får reda på mer än vad hon vill. Det har hänt och jag vill inte att det händer igen. Men jag vill inte vara fösedd med munkavle. Bakbunden och inte kapabel att skriva mina egna ord. Om mina upplevelser. Om mina känslor. Men så är det nu och det gör mig frustrerad.

Jag vill berätta om vilka mediciner jag tar, hur blodproven ser ut, hur läkarbesöken går, hur kroppen känns och hur länge det är kvar så att ni kan hålla tummar och tår. Jag vet att ni kommer hålla dem ändå, men jag vill att all positiv energi ska kunna sammanstråla till dagan D. Rent egoistiskt vill jag att ni ska tänka på oss när det är äggplock, jag vill kunna skriva hur många ägg det blir och om min oro över att inget ska bli befruktat. Jag vill kunna skriva om den eventuella lyckan när vi får besked om hur många som blev befruktade och hur det var när ett av äggen sattes tillbaka in i mig. Jag vill kunna skriva dag för dag om hur det är att vara ruvare igen, om tankar och känslor.

Det är frustrerande att inte kunna göra något av det. Av rädsla för att min donator läser här.

Kram! 

Det börjar bli verkligt nu

Det börjar bli verkligt nu. Det ska faktiskt ske inom en åskådlig framtid. Vi har en donator. Som ska ge sina ägg till oss. Som kan ge oss ett barn. Ett ofantligt efterlängtat barn!!! Det kan hända. Det kan hända oss och inte bara alla andra. Tänk om det är så, tänk om vi får blir föräldrar! Det är en svindlande tanke efter så här många år av väntan och längtan.

Det börjar bli verkligt nu. Vi ska få ägg av en fantastisk människa som vill dela med sig av sitt till mig som inte har något av kvalitet. Men tänk om det inte blir något? Kanske inga ägg blir befruktade. Kanske inte heller något av dem vill fästa i mig.  Det kan hända. Att vi blir tomhänta. Inget liv i vår famn. Det är en svindlande tanke efter så här många år av väntan och längtan. 

Kram

Strulblogger

Det är så himla tråkigt att man inte kan kommentera på allas bloggar!! Vad är det för fel och varför strular Blogger så ofta?

I alla fall STORT GRATTIS till dig Anna som plussat!!