Va var ordet

Är precis hemkommen från ett nytt besök hos min kära kinesiska husläkare. Hon är en väldigt gullig liten dam som ställer väldigt personliga frågor. Dessa är ganska jobbiga att svara på då bara en plexiglasskiva i midjehöjd skiljer oss från väntrummet med andra väntande patienterna. Försöker halvviskande svara, men kombinationen hon kinesiska och jag småländska fungerar sådär språkligt om jag säger så. Både hon och jag förstår i alla fall ordet "va", vilket upprepas frenetiskt tills vi tror att vi förstår varandra. Med tanke på att vi båda har svårt att säga "r" borde det egentligen fungera bättre... :) Akupunkturen sövde mig återigen men insomningsrycken i armar och ben gjorde att nålarna smärtade och jag blev klarvaken igen. Det är ändå verkligen avstressande att ligga där med värmelampan riktad mot magen, likt de små kycklingarna i farfars lada gjorde när jag var liten, lyssna på kinesiska skönsjungande stämmor och drömma mig bort från vardagen och de problem jag brottas med  där. Lämnade lokalen med andra örter och förhoppningar om att dessa bruna barkbitar ska ge bättre smakande dryck än de förra. Glädjande besked är att jag kan droppa i lite honung också :) Tack WildaMathilda för tipset om sötningsmedel!!

Ringde min fertilitetsläkare idag och frågade om mina blödningar var normala. Inte helt otippat svarade hon att det inte var det. Jag ska minska dosen ikväll och imorgon bitti och på eftermiddagen ska jag dit på ultraljud för att se hur det ser ut. Vi får hålla tummarna för att slemhinnan har växt till sig lite i alla fall. Imorgon blir det alltså både ultraljudet och kuratorn som ska besökas...och så lite jobb på det :)

Trevlig kväll på er!

Förhoppningar och gratulationer

Har ätit Progynon nu i några dagar för att testa om det kan göra att min slemhinna växer till sig eftersom den bara var 5 mm när vi gjorde ultraljud förra veckan. Nu har jag fått världens mensvärk och det kommer ganska mycket blod. Är det normalt? Läkaren berättade att så länge man äter tabletterna ska man inte få sin mens utan den sätts igång med hjälp av en annan tablett som jag ska ta senare. Det känns onekligen lite konstigt att blod kommer ut när det ska byggas upp och vara mer kvar inne. Får kanske ta och ringa imorgon och se vad de säger. Några här som har erfarenheter av att äta Progynon?

Imorgon och på onsdag ska jag till min kinesiska husläkare. Mer akupunktur och förhoppningsvis en annan mix av örter att dricka avkok på. På tisdag har vi bokat tid hos en kurator. Det är ett obligatoriskt moment om man ska få genomgå ÄD via landstinget. Antar att vi ska prata om våra liv och vår kamp och sedan ska kuratorn ta ställning till om vi är lämpliga föräldrar och kapabla att ta hand om ett barn. Torsdag åker jag på konferens med jobbet och kommer hem på fredag. Packat schema även denna vecka alltså.

Vill avsluta med ett glädjeskutt för Längtan och hennes man som fått sådana glädjande besked idag! Grattis till det lilla liv som nu växer i din mage!! Vill också passa på att hoppas lite extra att samma glädje kommer sprida sig i Miss S hus om ett litet tag! HOPPAS HOPPAS!!

Sövande sänghalm

Idag har det inte gått i många knop här i hemmet. Både maken och jag måste ha varit sjukt trötta för klockan visade på 12.48 när vi slog upp våra sömndruckna blå. Vi vakande alltså och klockan var 1! Det har inte hänt sedan jag i något yngre ålder var ute och dansade loss med de lurviga till morgontimmarna och sedan parfymerade kudden med min alkoholindränkta andedräkt. Men att sova till ett när man gick och la sig klockan 00.05 utan minsta droppe alkohol i kroppen, det är galet. GALET! Funderade ett tag på om jag dragit på mig någon typ av förgiftning eftersom några liters avkok runnit ner i min strupe, men avfärdade den idén ganska fort eftersom maken också sov som en stock och han har på inga villkor närmat sig drycken. Vi var väl helt enkelt väldigt trötta.

Efter vår härliga brunch har jag legat kvar i sängen (!!) och läst bok och stoppat i mig smågodis medan maken tittat på sitt favoritlag i premier league. Nu är är han ute och springer och jag har tagit tv:n i besitting tillsammans med mina kompanjoner cheez doodles. De har lite dålig andedräkt, men det har jag inte haft mage att berätta för dem än...

Fri som en fågel

Jippijej, jag kan klia, riva och klösa mig var jag vill och hur mycket jag vill!! Apparaten är borta och jag känner mig friiii :). Jag har tagit en riktigt riktigt lång dusch och imorgon får jag bada lääänge. Små, små saker som blir så stora och viktiga när man inte får göra dem!

Jag hade fel. Det var idag jag skulle på hjärtultraljudet efter det att jag lämnat in EKG-apparaten. Jag måste säga att jag har lite otur med mina läkarbesök. Det verkar vimla av studenter just hos de läkare jag ska gå till. Jag blev förvisso tillfrågade om det var ok att det var studenten som utförde undersökningen, men hur lätt är det att säga nej när studenten står bredvid???! Han var runt 30 år och ganska söt så behöver jag säga att det var lätt obehagligt att ligga där på britsen barbröstad medan han höll på... Att undersökningen sedan höll på i 30 minuter gjorde ju inte det hela enklare. Men, allt såg bra ut och det är ju huvudsaken!

Vad härligt att det är fredag. Nu ska jag njut för kung och fosterland, för hela helgen ligger framför mig och aldrig vet man vad den har i sitt sköte. Först ska jag ta fram en riktigt stor kopp avkok och njuta :)

Jag önskar alla en lång underbar fredagskväll!!

Man måste tro för att genomlida

Sitter här igen och försöker få i mig örtmedicinen och det går inte så bra. Steg upp 30 minuter tidigare än vanligt eftersom jag vet hur lång tid det tog att dricka upp igår. Nu har jag suttit i 20 minuter och fått i mig hälften och det blir bara beskare och beskare ju längre ner i koppen jag kommer. Måtte det  vara värt det...

Öst möter väst

Ännu en sen dag innan jag får tid att slå mig ner vid datorn. Har precis tvingat i mig min först kopp med kinesisk örtmedicin och det var riktigt svårt!! Jag vet inte vad ni tycker om detta avkok men mitt smakar som häxdryck, beskt och eländigt, om nu häxdryck smakar så :) Jag har fortfarande en konstig smak i munnen och så fort jag tänker på det, som nu, vill det komma upp igen. HUR ska jag klara av att dricka denna dryck två gånger om dagen?? Snälla ni, är det någon av er som kan lugna mig och säga snälla saker som att man vänjer sig? Skulle kännas så bra! Nog gnäll om det nu, har det effekt så kan jag tvinga i mig bra hemskare drycker, tror jag...

Som ni förstår har jag alltså varit hos en kinesisk husläkare. Hon heter Dr Minqi Yang och är en trevlig lite dam som jag hyggligt kunde förstå när hon berättade om mina bekymmer. Om ni är intresserade kan jag berätta att jag är en yin; fuktig och kall, mitt inre är i stor obalans och för ogästvänligt för ett blivande liv. Jag ska genomgå 10 akupunkturbehandlingar på 5 veckor och samtidigt dricka det jag beskrev ovan. Akupunkturen var som en promenad i parken och jag hade med lätthet bytt ut drycken mot nålar varje dag, om det gick, men det gjorde det inte... Jag låg där med nålar i armar, ben, mage och huvud samtidigt som en värmelampa var riktad mot magen. Det var så avslappnande att jag snosade till och vaknade av ett riktigt högt ljud...mina egna snarknigar. Lite pinsamt måntro? Yes, it was!

Denna kur är ju inte direkt skitbillig, men det känns skönt att veta att man verkligen gör allt. Jag ska dit på måndag igen för en ny session.

Så till gårdagen. Maken och jag sladdar in på Huddinges parkering precis i tid, vi har ju vanan inne och körschemat sitter i ryggmärgen. Sitter nervöst i väntrummet och väntar en stund eftersom man alltid får göra det när man är i tid. Har inte ro att läsa tidningarna som ligger slängda över soffbordet utan tittar runt, så obemärkt jag kan, på de andra väntande och fantiserar ihop historier om varför de också sitter och väntar på kvinnokliniken. Tiden går fort och snart är vi placerade i ett rum tillsammans med en läkare och en AT-läkare på praktik, om det nu heter så.

Vi går igenom vår historia, vi ställer tusen frågor som hon snällt svarar på och sedan är det dags för det efterlängtade shownumret i gynstolen. Det är ju inte direkt med glädje som man bestiger den och fläker upp sig, att sedan dessutom, förutom själva läkaren, ha AT-läkaren och maken stirrandes mellan benen är inte vad jag kallar en trevlig stund. Blir lite lättare till mods när jag tänker på vad min mamma råkade ut för när hon var i 30-årsåldern. När hon låg likt mig sa läkaren att de hade en student som behövde vara med och lära sig hur det går till. När hon svarar ja, kommer det in en grupp med 8 studenter, både killar och tjejer i hennes egen ålder... Jag hade dött!! Så min situation var ju inte så illa i alla fall. Det var ett lite lätt sidospår, tillbaka till huvudvägen igen. Det hon kunde se var att min slemhinna var för tunn, bara 5 mm när hon ville att den minst skulle vara 6-7 mm. Hon har ordinerat östrogentabletter och så ska jag dit nästa vecka igen för att kolla om den växt till sig.

Vi pratade naturligtvis kötid och hon lät oss förstå att det är omöjligt att säga när det är vår tur. Hon sa till oss att ställa in oss på att det först skulle bli av till hösten, men om vi har tur kan det bli innan också. Inte mycket klokare vad gäller det som ni förstår.

Nu ska jag alltså käka piller, dricka barkbrun tedryck, vara en nåldyna och hålla tummarna för att det äntligen ska ge oss förutsättningar för att skapa liv! :)  

Åter bongo

Idag var vi på vårt första besök inför ÄD. Jag kommer att berätta mer om det imorgon för det här kommer bara bli ett mini-inlägg eftersom jag nyss kom hem från en fika med kompisar och mitt huvud åter förvandlats till en trumma. För mig gäller nu att gå direkt till sängen, utan att passera gå...

God natt och sov gott alla!!

Giv mig styrka!

Då har jag varit på det första läkarbesöket av många denna vecka. Det var absolut inga problem med själva besöket, men jag känner att de tre kommande dagarna kommer bli lite jobbiga. Långtids-EKG innebär att man går runt med en liten mini-EKGapparat fastmonterad på kroppen i 3 dygn, nonstop. Jag ska ha den med mig till jobbet och även sova med den OCH jag får inte duscha på hela tiden för då är det risk att sensorerna trillar av och det kan bli felaktiga utslag.

På tal om utslag så känns det som om hela överkroppen är full av dem, det kliar något oerhört och redan nu efter bara ett par timmar känns det som om jag ska bli tokig!! Tänk er att ha MASSOR av myggbett som ni inte får klia på, argh!! Jag måste också ha stenkoll på alla sladdar som hänger ner överallt. Skänk mig lite inre styrka för dagarna framöver!! Så här ser jag ut:

 

Vitrockarnas vecka

Den här veckan kommer det att vara full fart. Jag är tillbaka på jobbet och har en hel del att ta igen eftersom jag var sjuk i förra veckan. Men jag kommer också fara fram och tillbaka till olika läkarmottagningar. Mest västerländska men även en kinesisk.

Imorgon ska jag till en hjärtspecialist och få långtids-EKG. Hur det går till har jag ingen aning om men förmodligen berättar jag mer om det här imorgon när jag förhoppningsvis är mer upplyst. Jag har under en längre tid upplevt att mitt hjärta slår dubbelslag ibland och det senaste halvåret får jag helt oprovoserat hjärtklappning när jag t ex sitter i soffan och tittar på tv eller när jag läser tidningen på bussen. Pappa har varit på mig och velat att jag kollar upp det eftersom både han och farmor har lite problem med pumpen. Så nu ska det bli gjort, med EKG imorgon och hjärtultraljud på torsdag förmiddag.

Den stora dagen blir på onsdag för då ska vi på vårt första besök inför vårt försök med äggdonation. Jag är rätt nervös redan men förstår inte varför eftersom vi bara ska prata. Förmodligen kommer det att dröja säkert 6 månader innan det blir aktuellt med själva försöket. Men det är så himla skönt att inte BARA sitta och vänta på att man ska komma fram i kön. Nu får vi i alla fall prata med någon!

Innan jul såg min mamma på tv-programmet Gokväll. Där pratade en kinesisk kvinna Dr Minqi Yang om alternativ medicin och akupuntur. Så på mammas inrådan ska jag nu gå dit på försök och se vad hon säger. Jag är inte överförtjust i nålar och definitivt inte så förtjust att de ska sitta i ett tag och bli snurrade på, men jag vill känna att jag har provat allt. Vi får se hur det går, men det är ju trots allt en hel del som har blivit gravida efter att ha behandlats med akupunktur.

Som jag sa, en hel del besök till vita rockar den här veckan alltså. :)

När maken är borta ägnar sig frugan åt frosseri

Har tänt en brasa, tittar på Let´s dance och äter creme brulee. Snart ska jag titta på nyheterna och mumsa marängsviss! Härligt fredagsmys :)

Sagan om den ädle och osjälviske reportern

Det var en gång en korrespondent, vi kan kalla honom Bengt, som skulle göra ett reportage om fertilitetsturismen ute i världen. Hemma hade Bengt en egen fin liten familj som han var så glad över och som tillkommit på helt naturlig väg. Bengt mindes med enorm glädje dagen då första barnet föddes. När det lilla livet såg dagens ljus tänkte Bengt med en gång:
- Vilken osjälvisk handling det har varit för oss att skapa detta liv, för denna varelse har inte skapats för att tillfredställa vår önskan om ett barn. Det är inte vi, dina föräldrar, som har rätten till dig, det är du som har rätten till oss.

För Bengt var det så självklart att ett barn aldrig någonsin skulle behöva komma till för att tillfredsställa någons högsta önskan. Han kunde sträcka sig till att man fick känna lite längtan efter små barnfötter om man var helt säker på att man kunde få till det på egen väg, men bara då. De som kämpat i åratal med blod, svett och tårar för att även de skulle få en fin liten familj, inte lyckats utan i stor förtvivlan vänt sig och sökt hjälp från de som kunde hjälpa, hade han inte så mycket till övers för.
-Det är ingen självklar rättighet att få barn, inte för någon, sa han som den ädle och osjälviske förälder han var.

Bengt bestämde sig för att göra ett program om det hela och funderade mycket på hur han skulle kunna vinkla programmet för att få så mycket reaktioner som möjligt.
- Vi tar upp att västvärlden utnyttjar de fattiga. Rika par köper, utnyttjar och utsätter fattiga kvinnors kroppar för stora risker bara för att de gör allt för egen vinnings skull. Det är toppen att fokusera på att par i väst sitter och väljer utseende och intelligensnivå på sina donatorer, att det är utseendet som är det viktiga. Det är mycket etik och moral i det som kommer att debatteras flitigt i morgonsofforna och andra debattprogram. Sedan kan vi väl slänga in lite nazistisk rasbiologi som pricken över i:et. Ta upp och följa ett svenskt pars kamp att få barn? Nej, det blir för nära, kan skapa för mycket balans i programet vet du. Vi får ju inte tappa vinklingen vi vill ha. Men vi skulle däremot kunna intervjua ett tyskt par och så kan vi lite hasigt och neutralt påpeka att WHO faktiskt klassar infertilitet som en sjukdom och att man då har rätt till behandling, så kan ingen anklaga oss för att bara vinklar det åt ett håll. Alla kommer ändå att förstå att infertila par fullständigt skiter i all etik och moral, bara de får barnet de vill ha.

Det var en gång en korrespondent, vi kan kalla honom Bengt, som skulle göra ett reportage om infertila par och deras kamp för att få ett barn. Ämnet låg honom varmt om hjärtat eftersom han själv och hans fru länge kämpat för det där som enligt honom, och många andra, var meningen med livet. Ett eget barn. Många tårar hade fälts i det Bengtiska hemmet, både av hans fru, honom själv och nära och kära. Hans sorg var stor och svår att förklara för de som inte själva upplevt det, att denna kamp utspelade sig varje månad, året runt och var dömd att förloras varje månad, året runt. Han kunde inte se något slut på den olycka de drabbats av. Det var en enorm maktlöshet de var tvungna att leva med.

Efter att de gjort sitt yttersta för att uppnå det där som alla andra med sådan lätthet uppnått, det finaste man kan få uppleva i ett liv, sina egna barn, och inte fått något resultat beslutade de sig för att be om hjälp. I Sverige fanns ingen hjälp att få då lagarna var ganska stränga och de tog då det svåra beslutet att söka sig utomlands. Kanske kunde det finnas någon vänlig själ som kunde hjälpa dem att uppnå den ultimata lyckan och glädjen.

Bengt och hans fru hade tur, för andra länder i Europa hade inte riktigt lika hårda lagar som Sverige och de kunde med hjälp av en donator tillslut hålla en varm skrikande lite bebis i sina armar. Bengt och hans frus kinder blöttes ännu en gång av salta tårar, men den här gången var det av lycka.

När Bengt satt och funderade på hur han skulle lägga upp sitt program om infertilitet tänkte han på sin egen situation och det fantastiska han hade fått vara med om.
-Tänk att få följa ett svenskt par som får uppleva detsamma som jag och min fru har fått gjort. Vilken närhet och empati det kan skapa i folkhemmet för de par, som förvisso har en bra ekonomisk situation jämfört med de flesta andra i världen, men som bär på en enorm sorg och skam över sin oförmåga att skapa liv. Vi kan vinkla det och berätta om vilka fina människor det finns i världen som så osjälviskt vill dela med sig av det de har till de som inget har och på så sätt även göra sin egen tillvaro drägligare.

Detta är fiktion. Samtliga sagofigurer i detta inlägg är helt och hållet påhittade i min fantasi. Alla eventuella likheter med verkliga personer är en ren tillfällighet.

Depeche Mode "Walking in my shoes"

Now I'm not looking for absolution
Forgiveness for the things I do
But before you come to any conclusions
Try walking in my shoes
Try walking in my shoes

You'll stumble in my footsteps
Keep the same appointments I kept
If you try walking in my shoes
If you try walking in my shoes

Morality would frown upon
Decency look down upon
The scapegoat fate's made of me
But I promise now, my judge and jurors
My intentions couldn't have been purer
My case is easy to see

I'm not looking for a clearer conscience
Peace of mind after what I've been through
And before we talk of any repentance
Try walking in my shoes
Try walking in my shoes

Att vara Molgan är inte kul!

När man har hamnat i IVF-svängen krävs det att man har tålamod, är man inte född med det får man skaffa sig det duktigt fort. Efter den första utredningen, som tog 8 månader med olika tester både på maken och mig samt utprovning av olika doser av pergotime, skulle remissen skickas till Huddinge. Detta skulle göras i början av maj blev vi lovade. Fick vi någon bekräftelse på det från Huddinge? Nej. Eftersom jag avskyr att vara påstridig och besvärlig avvaktade jag till i mitten av juli, och intalade mig själv att allt nog var som det skulle eftersom det var semestertider osv, innan jag tog ett djup andetag, lyfte luren och slog numret till min kära läkare. Var remissen skickad tror ni? Ni har så rätt, så klart var den inte skickad. Den var bortglömd. Jag blev väldigt ledsen och tänkte på de 3 förlorade månaderna vi inte skulle få tillbaka och på de 1.5 år vi hade kvar av kötiden. Läkaren var ångerfull och lovade att hon skulle skicka remissen samma dag. Hade vi hört något från Huddinge i mitten av augusti? Neeeej, så klart vi inte hade. Hade läkaren ens skickat remissen? Nej, varför skulle hon ha gjort det...Jag gråter och maken ringer ursinnig till en väldigt ödmjuk läkare som lovar se till att vi blir placerade i kö från maj. Får vi äntligen en bekräftelse från Huddinge. Ja...och vi hade vår plats från maj, tack gode gud!

I augusti året efter gjorde vi vårt första IVF-försök och i december vårt andra. Under våren -10, efter mycket tankeverksamhet och diskussioner med nära och kära, tog vi beslutet att det sista betalda försöket skulle bli med ÄD. Eftersom det finns så få donatorer förklarade vår läkare att det slutgiltiga beslutet om vi hade rätt till donation skulle tas av hela läkarteamet. De träffades var 3-4 vecka och efter det skulle vi få besked. Togs vårt fall upp på första teammötet? Nej, vi glömdes bort. Togs vårt fall upp på andra mötet? Nej, vi glömdes bort. Jag gråter och tänker på de 1.5 åren av kötid vi fortfarande har framför oss och maken ringer åter ursinnig till läkare nummer två. Tur i oturen har vi i alla fall tilldelats läkare som har någon form av samvete. Detta var i  maj och vi blir uppsatta i kön till ÄD från januari, tack gode gud!

Nu har det gått ett år och i nästa vecka ska vi på vårt första informationsbesök inför vårt tredje IVF med ÄD. Håll tummarna för att vi slipper känna oss som Molgan fler gånger.

Att värpa en annan hönas ägg, del 2

Äggdonation...äggdonation...aldrig få se hur en minicharlotte skulle se ut, skulle vara, skulle växa upp och bli som egen person. Bara att tänka tanken fick mig att må fysiskt illa till en början. Jag kunde bara tänka tanken några enstaka sekunder innan den blev mig övermäktigt och jag slog bort den. Eftersom läkaren hade skickat med oss det som uppgift så var det ju ett måste att tänka igenom det. Jag var tvungen att brottas med tanken då och då och komma fram till om det var en möjlig väg att vandra.

Min man hade inga problem med att fatta "sitt" beslut. För honom var det helt sjävklart att vi skulle gå vidare med ÄD, om det var det enda alternativet för oss. För mig var det inte lika lätt. Å andra sidan tror jag att det förmodligen hade varit ombytta roller om det var spermiedonation vi skulle ta ställning till. Min man kommer ju trots allt att få se hur hans "avkomma" kommer att se ut, dock inte i kombination med mina gener. Jag vet att han tycker om den här situationen, som vi har hamnat i, lika lite som jag, jag vet att hans näst högsta önskan är att andra hälften skulle vara jag, jag vet att hans högsta önskan är att få ett barn. Det är min högsta önskan också.

Förmodligen spelar det noll roll vems gener barnet har när man har burit det i nio månader (där ens egna kroppsvätskor hjälpt till att få det lilla livet att växa ), sedan fött fram det till jordelivet och får hålla den varma kroppen i sina egna armar. Formodligen spelar det noll roll vems gener barnet har när det tar sitt första steg, säger sitt första ord och senare börjar skolan. Eller??

Kärt barn har många namn

Bubbaskatten är en stor del av våra liv nu när vi inte lyckats få barn ännu. Som jag skrev tidigare var han en rädd, mager och hemlös katt med glanslös päls och en skadad tass när vi såg honom för första gången. Vi har gett honom all vår kärlek och uppmärksamhet vilket innebär att han nu istället är en ganska tjock, bekväm och bortskämd prick...men som vi ändå tycker lika mycket om :)

För ett år sedan åkte vi med honom till veterinären för att vaccinera, märka och kastrera honom. Han vägde då 2.9 kg. En månad senare skulle han få sin andra spruta och då visade vågen 5.5 kg. Aj aj aj, inte bra! Nog för att han behövde lägga på sig lite men att nästan fördubbla sin vikt var väl inte så bra. Jag tror att vi gav honom så mycket mat "för det var ju det enda roliga han hade kvar..."

Veterinären beordrade en lättare diet, men jag tror inte vi har lyckats så bra. Är det någon som har "hundögon" så är det vår katt. Så fort vi är i köket så tror han att vi fixar käk till honom. Så fort det står mat på bordet tror han att det är till honom och han blir besviken så fort han inser att så inte är fallet eller lukten inte behagar honom. I normala fall brukar han alltid ligga vänd mot oss så att vi kan se hans ansikte, när vi äter är det rumpan han vänder oss.

Kärt barn har många namn brukar man ju säga och det stämmer på vår Bubbas. Min man är duktig på att komma på olika namn, både på mig och katten. Bubbas har döpts allt från Lucifer till Puttas, men Bubbas är det han lystrar till och han kommer om man ropar det. Ett av hans senare smeknamn vi gett honom och som vi fortfarande kallar honom ibland är Snorkas för han snarkar alltid när han sover :) :)

Att värpa en annan hönas ägg, del 1

Ja, nu är jag ju ingen höna utan det här inlägger kommer naturligtvis att handla om äggdonation.

Inför vårt första IVF-försök var vi på ett möte där vi också fick skriva på papper där vi godkände både ägg- och spermiedonation. Där och då med pennan i handen kändes det lite smått konstigt med donation och något jag över huvudtaget inte reflekterat över att vi någonsin skulle behöva. Inte ens då när jag satte min namnteckning på pappret tänkte jag att det skulle komma på tal. Nu står vi inför faktum och i startgroparna för det.

MEN...låt oss backa igen. Som jag skrev i ett tidigare inlägg har vi gjort två misslyckade IVF-försök och inga ägg har haft den kvalitén att de kunnat frysas in. Bara det i sig var ett slag i ansiktet och jag har många dagar varit en riktig bitter fi..a och tyckt att livet varit orättvist.

Vår läkare berättade vid båda tillfällena att äggkvalitén inte var så bra, ytan var ojämn och kornig och vid befruktning delade de sig inte på ett optimalt sätt. Vid båda tillfällena sattes två ägg tillbaka och vi fick en ca 20-25% chans för att något av dem skulle fästa. När hon såg hur vi mottog detta besked sa hon också att sämre ägg än våra hade utmynnat i tvillingfödslar. Som vanligt håller man sig krampaktigt fast i minsta halmstrå, i vårt fall förgäves. Så inför vårt sista betalda försök tog läkaren upp det här med äggdonation och om vi hade övervägt det. Det hade inte min man och det hade definitivt INTE jag. Där och då krympa rummet väsentligt och jag fick svårt att andas. Fortsättning följer för nu måste jag vila lite, är fortfarande sjuk.

Sjukt tråkigt ord

Sjuk. Tråkigt ord, tråkigt tillstånd. Det är vad jag är idag. Var tvungen att åka hem från jobbet vid lunch och har sovit i ett par timmar. Hade hoppats på att må lite bättre nu, men huvudet känns som en stor bongotrumma som någon håller på att slå på. Egentligen har jag inte alls tid att vara sjuk imorgon, har flera viktiga saker att ta tag i på jobbet, men man rår ju inte för att ens kropp har blivit invaderad av en massa bacillusker. Jag antar att även resten av den här dagen och kvällen kommer att spenderas på övervåningen i sängen...och datorn får göra mig lite sällskap så jag kan läsa alla de bloggar som jag följer. Hoppas att ni i alla fall mår bättre än jag!

Om han var min

Gårdagskvällen gick över förväntan! Så det var faktiskt ett genuint happy face hela kvällen, vilket känns skönt. Även om jag hade kunnat säga till mina vänner om det hade varit jobbigt, så gör man ju inte det för deras skull. De tar också verkligen hänsyn till oss så därför INGET barnsnack under hela kvällen. Att barnen var med fungerade riktigt bra och jag höll till och med mitt lilla fadderbarn en lång stund och njöt av hur fin han är och hur gott han luktade. Visst slog tanken mig många gånger att jag önskade att han kunde vara min, ja inte precis han kanske men...jag ni förstår nog :) Eftersom kvällen gick så bra har jag heller inte mått så dåligt idag. Inga tankar om att ligga kvar i sängen med täcket draget över huvudet och inte heller några tårar. Så happy face igår och happy day idag!

Maken och jag har åter tränat inför maran. Det blev 17 km på blankis, en svärande och riktigt sur make på köpet. Jag får väl ta på mig det eftersom det var jag som tjatade ut oss. MEN han kan ju inte anmäla oss till ett sådant lopp om han inte vill bita i det sura äpplet och lägga ner träningen som behövs. Han vet att jag är på nu när vi har ett mål att sikta mot (och något annat att fokusera tankarna på) så då får han helt enkelt visa att det är lite jäklar anamma i honom. Tycker ni inte det?!

Eftersom vi är riktiga hälsofreak här har vi bestämt oss för att unna oss fantastiskt nyttig och bra springmat varje gång vi tränat långlopp. Idag blev det kebabtallrik :)

Vi har spelat in Solsidan och nu är det dags att njuta. Me like!! Trevlig söndag på er alla!

Put on a happy face

Idag får vi gäster. Det är en kompis till mig från universitetstiden, hennes man och två barn. Det ena barnet är 3 år och det andra är 6 månader varav jag är fadder tïll den senare. De är fullt insatta i vår situation och de är väldigt förstående, vilket är skönt. I somras frågade hon om jag ville vara fadder och det kunde jag inte säga nej till även om jag var lite tveksam. Även om de är världens gulligaste känns det lite jobbigt att de ska komma ikväll och att barnen är med. Jag får le, vara glad och hålla tummarna för att det går bra! De kommer om 20 minuter så nu måste jag ställa mig i köket och förbereda lite. Ha en bra lördagskväll!

När matematiken strular får man vända sig till djurvärlden istället

Jag och min man bor i villa. Det har vi gjort i snart 3 år. Vi köpte huset eftersom vi då, sedan ett år tillbaka, hade börjat försöka lösa additionen 1+1=3. Att det skulle bli lika svårt i vårt liv som i en matematikers världen hade vi naturligtvis inte räknat med... Vi beräknade att vi ganska snart skulle kunna börja fylla ett av extrarummen med babygrejer, njuta av att vara en liten familj för att ett par år senare utöka familjen med en extra medlem. Just det, så fint det gick med den planen ;)

Efter ca ett halvår i huset, sådär i september kanske, började vi se en liten tilltufsad varelse stryka runt huset. Han var svart, ca 20 cm hög och alldeles vettskrämd så fort man närmade sig. Mitt hjärta blödde när jag såg honom och jag ville bara ta honom i min famn och få honom att känna sig trygg. Det ville inte han! Så klart började vi ställa ut mat och vatten till den lille katten som givetvis blev en regelbunden gäst. När vintern kom försökte vi locka in honom med mat för att han skulle få värma sig och sina kalla tassar i stugvärmen. Under de kallaste kvällarna kom han in precis över trösklen så länge det fanns mat att tugga i sig, därefter försvann han i ett nafs. När den första snöstormen drog in över Stockholm tog maken vad han hade och byggde ett litet bo av en flyttkartong till honom. Så glad jag blev när jag en morgon såg honom ligga där inne på en filt. Bild på hur det såg ut kommer snart!

Det tog ända till vintern därpå innan han litade så pass mycket på oss att han kom in lite då och då. Han låg nära dörren och hade full koll på var vi befann oss hela tiden. Det blev längre och längre stunder inomhus och nu är han faktiskt en del av vår familj. Låt mig presentera den numera stilige fd hemlösa katten Bubbas! Hur han fick sitt namn får inte plats i det här inlägget :) Bild på hur han ser ut nu kommer också senare för jag hittar inte någon bra bild.

Jag vill be alla som hann läsa det här inlägget innan jag redigerade det om ursäkt för alla stavfel och missade bokstäver. Jag är själv lite allergisk mot det och ska hädanefter alltid läsa igenom mina inlägg innan jag publicerar dem :)

Så kan det gå

När jag och min man efter 2.5 års intensivt arbete i sänghalmen inte hade lyckats med uppgiften att lägga in en bulle i ugnen var det dags för oss att göra vårt första IVF-försök. Givetvis hade vi genomgått diverse utredningar och inga speciella orsaker till vår barnlöshet kunde då fastställas. 

Jag ska ärligt säga att jag var 100% säker på att ett IVF-försök var det enda vi skulle behöva för att förverkliga vår dröm om barn. Smart tänkt? Nej. Förberedd på ett misslyckande? Nej. Hade jag lite lätt hybris? Ja.

Vid första äggplocket var jag supernervös, både över själva uttaget men också över hur många ägg de skulle få ut. Det blev 8 stycken att lägga i korgen. De skalades (hur är det möjligt???) och min mans ädlaste simmare valdes ut till befruktningen. Det kändes bra även om vi hade lite färre ägg än vad som är genomsnitt. Två dagar senare var det dags för insättning och min besvikelse var total när de berättade att bara två av våra guldägg överlevt och att de var av mindre god kvalitet. Båda sattes tillbaka och inget blev över till frysen. Dagarna fram till testdag gick som en bergochdalbana och slutade så klart i en krasch. Det är konstigt hur mycket man kan bonda med två små ägg, som förmodligen lämnade mig så tidigt som några dagar efter insättningen. Jag pratade med dem, klappade mig på magen med jämna mellanrum jag tyckte till och med att jag kände när de fäste. Efter det fick jag alla tänkbara symptom på graviditet. Jag fick t om symptom som jag inte ens visste tillhörde en graviditet, som näsblod. Att säga att jag blev ledsen när det blev ett fett minus på stickan är lika mycket en underdrift som mord i de Isländska sagorna.

Det tog ett par månader innan jag var på banan igen och ytterliggare några till innan vi våga oss på ett nytt försök. Det blev en favorit (not) i repris! 

Upp som en sol och ner som en pannkaka. Så kan det gå. 

Vad står skrivet i stjärnorna?

Alla människor har väl något jobbigt att brottas med, tyvärr. Jag önskar det kunde vara solsken i sinnet jämt, för alla! Jag har många gånger försökt att intala mig själv att det finns de som har det värre och det finns det. Det finns de som har det MYCKET värre, men som människa är de flesta närmast sig själva så och jag. Med risk för att bli lite tjatig men det här med barnbiten är väldigt tung för mig just nu av förklarliga själ.
Att bli gravid JUST NU är inget måste om det fanns någon garanti för att det skulle inträffa lite längre fram.

Tanken att aldrig få en egen familj är svindlande speciellt när man tänker hur det blir när ens föräldrar inte finns kvar. Jag är helt enkelt helt livrädd för att eventuellt bli alldeles ensam på äldre dar om min man går bort före mig. Jag känner mig förtvivlad över att kanske aldrig få älska eller bli älskad villkorslöst, att inte få uppleva det mest fantastiska man kan uppleva, vilket alla som har barn säger att det är.

Jag försöker att inte tänka på det så mycket och i vardagen går det för det mesta bra för jobbet tar så mycket energi. Däremot mår jag väldigt dåligt när jag träffar små barn eller gravida, man blir så påmind om vad man inte har och kanske aldrig kommer att få.

Människan är ändå fantastisk, för det stämmer verkligen att hoppet är det sista som lämnar en... :)

Storken, du hittar oss på hitta.se

Idag har det varit en tung dag på många sätt. På jobbet har det inte gått på räls precis och saker att ta tag i, utöver mina ordinarie uppgifter, har duggat tätt. Idag har jag också tänkt exra mycket på att jag och min man är barnlösa då en av mina bästa kompisar på jobbet berättade att de nu väntar sitt andra barn...jippi...

Jag ska verkligen försöka vara nyanserad i det här inlägget. Det klart att jag inte alls missunnar dem det här barnet, för fakta är att oavsett hur få barn alla andra får gör det inte oss till en flerbarnsfamilj. Det är ju inte så att alla barn ligger i en gemensam pott och om något par är så lyckligt lottade och får flera barn blir det inga över till andra. MEN det skär så enormt i hjärtat att det går så enkelt för vissa. Hur kommer det sig att det inte funkar för oss???! 

Förra året samma dag som jag insåg att vårt första IVF-försök hade misslyckats, kom en annan av mina nära jobbarkompisar och berättade att hon var gravid. Att lyckas hålla masken och spela glad under tiden hon med strålande ögon berättade sin nyhet bör nästan belönas med en oscarsstatyett. Den styrkeansträngning det krävdes att hålla tårarna borta borde dessutom belönas med någon form av pris på idrottsgalan. När hon lämnade rummet kom allt som en störtflod och blötte ner både ett och två dokument på mitt bord. Att efter det gå in med rödkantade ögon och hålla i ett möte med 10 andra medarbetare var långt ifrån en angenäm upplevelse.

Förr året fick jag brottas med åsynen av tre växande gravidmagar på jobbet. I år är vi nu uppe i två. När blir det min tur? När ska storken hitta vår adress?

Sockerberoende...jag?!

Ledigheten är slut, jag är åter i jobblunken och nedräkningen till sommarledigheten har börjat :) Nej, jag avskyr inte mitt jobb, jag tycker inte ens illa om det (eller någon gång då och då tycker jag visst lite illa om det), men jag älskar att vara ledig!! Och vem gör inte det... att ligga och dra sig på morgonen, titta lite på någon banal tv-såpa medan man äter en god frukost, spännande läsning och rent frosseri i smågodis...ja, livet är bra underbart när man är ledig!

Inte för att godisbehovet bara tillgodoses under mina lata dagar, just nu sitter jag här och trycker i mig det överst lagret av en Aladdinask, mums! Det är bäst att jag passar på innan maken kommer hem för då är det godisförbud, inte för mig egentligen, utan för honom och då får det inte finnas något godis i närheten. Detta innebär att jag hamstrar godis och har olika små gömmor i hela huset. De dagar jag kommer hem först tar jag fram vad jag har och äter för att mätta suget för hela kvällen. Nyttigt? Sunt beteende?? Skulle inte tro det!!

Först pina sedan lugna

För att avleda tankarna från det där jobbiga som jag skrev om i förra inägget, har min ömme make anmält oss till Stockholm marathon. Detta lilla lopp går av stapeln i slutet av maj och eftersom jag inte vill hamna sist har träningsäsongen redan börjat, tro´t eller inte. Vem tackar nej till ett härligt långpass när det ser ut så här utomhus?

Jag har väl nämnt att jag är av eller på, träna mycket eller inte tränar alls, det är jag i ett nötskal. Just nu är jag på. Minst 3 träningspass i veckan blir det i snömodd och förhoppningsvis något till när barmarken äntligen vill visa sig någon gång sådär i slutet av mars.

Efter ett träningspass så här års fullkomligt älskar jag att bada...i badkar. Utomhus är jag en riktig kruka även på sommaren och doppar bara mer än tårna när jag håller på att smälta bort och vattentermometern visar minst 23 grader. Ja, när jag nu tänker efter skulle jag inte lägga mig i ett kar heller om gradantalet var lägre än så. Det är faktiskt så att jag nästan vill smälta/svettas bort när jag lägger mig i baljan, för det är riktigt hett vatten upptappat, det kan jag lova. Ståpäls får jag innan kroppen har vant sig vid värmen, men när den väl gjort det blir jag kvar där i ett par timmar med en god bok. Nu, efter dagens ansträngning, är det faktiskt dags för mig att hoppa i plurret med Smärtans hus. Önskar er alla en lugn och skön söndagskväll!

Sist men inte minst

Ja här är jag nu och bloggar för första gången, tusen år efter alla andra och helt klart som Bambi på hal is. Jag tycker det är underbart roligt att skriva, men tyvärr drabbas jag allt som oftast av skrivkramp. Vi får se hur det fungerar här :)

Det här med att vara efter alla andra är passande på mig på fler sätt än bara det här med bloggandet. Jag är ofta lite sent ute vad gäller olika trender, men what the heck, jag mår rätt bra utan de senaste designerplaggen och en flashig Iphone. Inte för att jag skulle tacka nej om någon kom fram och gav mig det ena eller det andra, men med rötterna i de djupa skogarna i Småland prioriterar jag helt enkelt annat...som pengar på banken :)

Så till den saken som jag verkligen är sen med och som gör att jag inte alltid mår så bra. Som ni kan se av min profil börjar jag närma mig de där jobbiga 40. Tiden går fort när man har roligt och att bli en medelålders kvinna i sina bästa år står inte så högt upp på min önskelista. Att jag är nojig med min ålder kan alla mina kompisar intyga och jag har flera underbart roliga egnhändigt ihopsnickrade och självutprovade skönhetstips som jag förmodligen kommer att dela med mig av här så småningom. Men för att återgå till det som får en tår att rulla längs min kind varje månad är att det inte trampar små fötter här hemma i den gråa villan. Efter fyra trägna år i bebisfabriken har vi, jag och min man, fortfarande inte lyckats producerat det där som ska vara det bästa i ens liv. Vi är efter alla våra vänner som nu är inne på både sina andra och trejde livsdugliga små alster.

Nå väl, nog om det. Jag hoppas att detta första blogginlägg har lästs av någon liten själ och eventuellt roat densamma :)