torsdag 28 juli 2011

Smått och gott

Jag vet inte vad det är som gör att det går lite trögt här på bloggen just nu, men jag hoppas att det blir bättre när man kommer in i den vanliga lunken efter semestern. Än är det ett par veckor kvar på ledigheten, men ångesten kommer så smått krypandes och drömmarna påminner mig om att det snart är dags att ta på jobbkostymen igen, usch!

Mellan måndagen och tisdagen tog maken och jag östersjön i besittning genom att ta en Birkakryssning för att komma iväg lite. Det var trevligt och vi stiftade bekantskap med ett par i 65 års åldern som vi blev vänner med för kvällen. Riktigt roligt och mycket ovanligt för oss att umgås helt frivilligt med främlingar i våra föräldrars ålder :)

Idag är det dags för årets första golfrunda. Lite väl sent kan tyckas, men det har inte funnits några andra givna tillfällen till att svinga klubborna. Är rätt ringrostig så jag förväntar mig inte några mirakel bland de gröna tuvorna. Hoppas det blir roligt ändå! har ju en tendens att kunna bli riktigt arg och sur på banan, men hoppas kunna hålla mig i skinnet, i alla fall denna första runda ;)

Imorgon bär det av till Gotland för en bröllopshelg. Jag håller tummarna för fint väder, men det ser väl lite si and so ut :) Håll tummarna är ni gulliga!

Trevlig helg på er alla!!
KRAM

söndag 24 juli 2011

Ondska

Har svårt att fokusera och egentligen inte någon speciellt att skriva om. Känner mig helt tom och nedstämd efter all den ondska som har briserat i Norge. Ofattbart och som maken säger; helt meningslöst att försöka förstå. Kan inte njuta av något; inte av ledigheten, det för tillfället fina vädret eller den kommande kryssningen. Jag är bara en orkeslös varelse som äter och dricker för att överleva och hoppas på att allt ska bli bättre och energin återvända. Mina tankar går till de anhöriga och de överlevande som nu har upplevt i verkligheten det man önskade bara fanns i skräckfilmer. Ren och skär ondska!

torsdag 21 juli 2011

Picknick...

...i det gröna på Långholmen! Det hade jag och några av bloggsystrarna igår. Det var fint väder, till skillnad från idag, och vi njöt av både mat och varandras sällskap. Eller...jag kanske inte ska prata för de andra, jag njöt av deras sällskap! Vi fick också oväntat sällskap av en liten kanin som bestämde sig för att gräva ett nytt bo inte långt ifrån våra fikafiltar :) Jag har aldrig sett en vild kanin så fullständigt orädd för människor och Loba fick till och med nästan klappa den. Vi åt gott och pratade om vad som hände i våra liv. Det var både allvarligt prat och många goda skratt. Precis som det ska vara när man träffas och har det bra! Tack girls för att ni alltid får mig att må så bra!

Idag har jag bara lallat runt här i huset och inte gjort så mycket mer än att vattna blommorna, inomhus. Igår och i förrgår var det desto mer fart i giraffbenen då jag både fixade i boden och hela trädgården plus att jag var och slängde en massa skräp på återvinningscentralen. Så därför har jag inget dåligt samvete för min otroligt slappa dag!

Vill avslutningsvis bjussa på en bild som maken har gjort av mig och Bubbas :)



KRAM

tisdag 19 juli 2011

Inbrott

Är lite skärrad! Blev varse att det varit inbrott i huset bredvid när det i eftermiddags ringde på dörren och utanför står det en kvinna gråtandes och mycket upprörd. Hon berättar att hon är syster till min granne och husvakt eftersom de är i Turkiet på semester. Hon ber mig följa med över tills polisen kommer, vilket jag naturligtvis gör.

Jag har aldrig tidigare varit med om eller sett ett inbrott med egna ögon och det var verkligen obehagligt att skåda. Hela dörren var uppbruten, låset helt snett och trät runt om helt i flisor. Hela huset var upp och ner!! Alla lådor utdragna och kläder, papper och blommor utstödda över golvet. Så fruktansvärt hemskt och läskigt att någon har varit och rotat runt i sakerna! Familjen vet inget om det än, för släktingarna som kom till huset vill inte stressa upp dem när de är på semester. De kommer hem i slutet av veckan, till ett helt annat hus än de lämnade. Polisen kommer imorgon och tar fingeravtryck, men sannolikheten att de hittar de skyldiga är väl lika med noll. Det konstiga är att det inte var så mycket som var borta som man kunde se. Det är möjligt att det har försvunnit pengar och smycken, men tv-apparater, datorer, kristallskålar m.m var kvar liksom en motorcykel värd 300 000 kr på framsidan och bilen i ett olåst garage och bilnyckeln på hallbordet (!!).

Ikväll och i natt ska jag och maken vara vakter så att de inte kommer tillbaka för att hämta sakerna. När polisen har tagit fingeravtryck ska släktingar bo i huset tills familjen kommer tillbaka.

Det hade kunnat vara vårt hus. För två veckor sedan var vi borta och det syntes verkligen på framsidan av vårt hus eftersom ogräset frodades där. Usch, vad hemskt om det varit vårt hus. Nu hade vi tur och våra gannar otur!

Håll utkik så att det inte händer era eller era grannars saker något när ni/de är borta i sommar!!

Kram!  

måndag 18 juli 2011

En hjärtesak

I brevlådan låg det ett ganska tjock kuvert från Huddinge. Hjärtat började dunka lite extra när jag såg det idag. Under den korta promenaden från brevlådan och in hann jag tänka att det var otroligt att de hade hittat en ny donator så fort. Och otroligt var det, för det var inte alls den information brevet innehöll.

Istället var det en kallelse till den kommande hjärtoperationen, eller ingreppet. Jag ska till Karolinska i Solna fredagen den 9:e september för förberedande samtal och provtagning och veckan efter, den 16:e är det så dags. Och jag är livrädd. LIVRÄDD. Det spelar ingen roll att de säger att det är ett rutiningrepp och chansen att något icke önskvärt ska hände är mindre än en promille. Det spelar ingen roll!! De ska gå in i mitt HJÄRTA och BRÄNNA i BLINDO. Hur scary är inte det?! Och jag måste vara VAKEN i alla de timmar de håller på. Jag blir bedövad i ljumsken där de går in med brännanordningen, men inte mer. Usch jag står inte ut att tänka på att jag ska vara vaken när de slingarar något genom mina blodkärl från ljumsken för att sedan gå in i mitt hjärta. Jag ryser och mår illa på samma gång. Kommer förmodligen att gråta hysteriskt av skräck när jag ligger där på britsen... Det gjorde jag i alla fall när jag skulle göra en sköljning av äggledarna som jag också var väldigt rädd för att göra.

Jag har ju förvisso vetat ett par månader att jag ska göra det...någon gång, precis som jag har vetat att vi ska göra ÄD någon gång. Av någon konstig anledning är det inte alls lång tid till "någon gång" när man inte vill att den dagen ska komma för snabbt. Konstigt, eller...?

KRAM

söndag 17 juli 2011

Det väntade kom idag

Jag lever livets latar dagar och det är inte många knop i den inneboende motorn. Jag har vänt på dygnet och är alltför pigg långt in på natten och sover för länge på morgonen. Därför sattes alarmet imorse och jag tvingade mig själv att inte snooza utan att direkt sätta fötterna i golvet och stiga upp. Pigg-nej-men skönt att inte slösa bort ännu en ledig dag i sängen.

Har vattnat blommorna i trädgården och ogräset jag försökte likvidera förra veckan har börjat krypa upp i solljuset igen. Snart dags för en ny kamp alltså!

På seneftermiddagen åkte jag in till stan för att träffa en kompis från Göteborg som varit på besök i huvudstaden med sin blivande man. Skulle egentligen ha träffats i fredags men jag måddde inte så bra då så det fick bli en snabbfika idag istället. Väldigt kul att ses, det blir inte så ofta nu för tiden. Senast vi sågs var för ett år sedan. När jag åkte till Götet i maj skulle vi också ha setts, men då kom en kattförlossning i vägen... Nu träffas vi dock redan om ca en månad igen, på hennes bröllop i Skagern!

När jag satt på bussen hem från fikat pep mobilen till och smset meddelade att min kära vän och kollega nu hade sin till jorden komna son i sin famn. Klockan 09.28 föddes han, två minuter innan jag steg upp i morse. Konstigt, det var det första jag tänkte när jag läste vad hon skrivit... Födseln var högst väntad, men 10 dagar sen, så jag har tänkt på henne varje dag och undrat när smset skulle komma. Det kom idag. Det gör lika ont varje gång.

Kram!

lördag 16 juli 2011

Soffpotatis av stora mått

När man behöver värme och kramar är det till sina bloggsystrar man ska söka sig. Tack för all vänlighet som mötte mig efter gårdagens inlägg!

Dagen har störstadels spenderats i soffan framför tv:n då vädret inte varit någon höjdare så jag har egentligen inget speciellt att skriva om.

Men låt mig till lägga; VM-brons!! Wouho!!

Lördagskram!

fredag 15 juli 2011

Sedan de negativa

Tack för era fina och positiva kommentarer till förra inlägget. Inser dock nu att jag nog var lite otydlig i min antydan att negativa besked var i antågande. Men som sagt säg det goda som vara för evigt, här kommer vändningen:

Ungefär i samma veva som jag fick de positiva beskedet från Hudding dök tant röd upp och gjorde badandet lite mer komplicerat, men det var beräknat. Sedan snabbspolar vi bandet fram till min visit hos moder och fader, ganska exakt 14 dagar senare, då hon kommer igen, tant röd alltså. Hon behagar komma mitt i cykeln utan tillstymmelse till provförsök med olika mediciner eller annan egen medicinering. Det har aldrig hänt förr. Jag blir så klart lite konfunderad, men framför allt orolig att detta betyder att jag ska börja spreja. Är i Växjö och all medicin är uthämtad och ligger i kylskåpet i Stockholm. Ringer Huddinge men får bara tag i telefonsvararen där jag lämnar meddelande om min angelägenhet.

Dagen efter, när jag sitter i bilen tillsammans med pappa på väg ut till min halvdementa farmor, ringer mobilen och det är såklart samtalet jag väntat på. Känner mig lätt obekväm med att hålla detta samtal med papsen bredvid, men vad ska man göra... Jag svarar och hon börjar med att säga att hon vet vad jag har ringt och sökt dem för, men hon vill börja med att prata om något annat.

"Jag kommer tyvärr med dåliga nyheter, Charlotte. Både jag och X har dragit oss för att behöva meddela dig detta, men tyvärr måste jag meddela att den donator som var matchad med dig inte kan donera till dig."

Jag visste inte vad jag skulle säga, men en stor klump växte sig större i min mage och jag kände hur tårarna började stiga i ögonen. Tillslut fick jag fram:
"Varför inte".
 "Vi kan inte gå in på det, men det funkade helt enkelt inte. Vi är så ledsna för er skull, men det finns inget vi kan göra".
"Finns det någon annan donator till oss?"
"Nej, det finns ingen nu, men efter semestern kommer X att börja jobba med att hitta en ny till er".
"Hur lång tid tar det?"
"Det är omöjligt att svara på, det finns ju inte så många. Men vi ska göra allt vi kan för att få fram en så snart som möjligt."

Vid det här laget rinner tårarna längs mina kinder och jag snyftar fram ett "ok".
"Men vi hör av oss så snart vi vet något mer".
"Tack"
"Ha en bra sommar..."
"Du med"

Vid det här laget var vi framme vid ålderdomshemmet där farmor bor och pappa flydde ut ur bilen. Inte för att han är känslokall eller icke omtänksam, men bara för att det blev för jobbigt även för honom. De har ju varit med mig på hela den här resan och tröstat mig efter varje motgång. Nu trodde vi att det äntligen skulle vara vår tur och när det nu ännu en gång inte blev så gick luften ur honom också.

Nu har det gått ungefär en vecka sedan beskedet kom och jag och maken har åter ställt in oss på att vänta. Denna eviga väntan, den vara för evigt!

Give me a break!!

Massor av fredagskramar till er alla där ute!

torsdag 14 juli 2011

Först positiva besked

Som ni säkert redan har förstått av mina tidigare inlägg hade vi en underbar semester och det mesta av tiden tänkte vi inte alls på vår barnlöshet, vi bara njöt av livet!

Men några dagar in på semestern, tidigt på morgonen, ringde min mobil och på displayen stod det "dolt nummer". Morgontrött som jag var blixtrade det så många tankar genom huvudet om vem det kunde vara att personen i andra ändan hann lägga på innan jag svarade. Efter en stund pep mobilen till och meddelade att någon hade lämnat ett meddelande på telefonsvararen och som ni säkert redan listat ut var det Huddinge och min ÄD-kontaktperson. Som alltid när hon lämnar meddelanden säger hon inte vad det handlar om utan bara att hon vill prata med mig. Jag blev jättestressad och eftersom jag varken hade papper eller telefonnummer med mig på resan letade jag igenom hela min utgående samtalslista för att jag eventuellt skulle känna igen något av numrena som det till Huddinge. Ringde tre av dem men kom inte fram någonstans...jobbigt!

Hade mobilen klistrad till kroppen hela dagen i hopp om att hon skulle ringa igen vilket hon gjorde, men dagen efter. Hon berättade då att de nu hade hittat rätta donatorn för mig och min man och att det var lite snabba bud eftersom även deras semester var i antågande. Jag skulle börja med sprej första mensdagen i juli och ta ett blodprov den 11 august sedan skulle de höra av sig med ytterligare instruktioner. Första veckan i september skulle det så vara dags för the big thing! Alla recept och andra papper vi behövde var redan skickade. Hon önskade oss en fortsatt bra semester innan hon la på.

Glädjestrålande berättade jag allt för maken och inom oss båda föll en tung börda, bördan av väntan. Den var över!! Men säg det goda som varar för evigt...

Kram för idag!

onsdag 13 juli 2011

Frust som i frustrerande

En sak som jag inte har saknat och som jag inte gillar är att blogger strulatr så mycket! När jag började min blogg funkade allt tipp topp, men efter den där dagen när man inte alls kom in har det då och då strulat. Det som nu strular för mig är att texten i mitt förra inlägg har ett helt annat typsnitt än vad jag vill ha och det går inte på något sätt att ändra!! Det andra problemet är att när jag går till bloggsidan står det i högra hörnet att jag är utloggad vilket innebär att jag inte kan kommentera mina egna inlägg mer än som anonym, frust! Hoppas att det löser sig snart!

Nu ska jag heja fram damlandslaget till VM-final, heja!!

Kram

Bits and pieces


Det är underbart att vara tillbaka, särskilt när man blir så varmt välkommen :):) Tack tjejer!!

Jag har haft en underbar semester. Puerto Banus är verkligen en fin plats och har lite av allting som strand, bad, berg, utflyktsmål, party och god mat.

Jag älskar att sola, men inte lika mycket som när jag var tonåring. Därför hinner man nu, i tidig medelålder, se lite mer av de platser man besöker. Vi gjorde tre olika utflykter till bergsbyar. De är fantastiskt fina där de ligger på klippavsatser med underbar utsikt över landskapet. Husen är vanligtvis vita och gränderna så trånga att få bilar tar sig fram. De använder passagerna för att socialisera med grannarna och sitter där och småpratar ända tills det skymmer. När man då kommer som en passerande turist känns det som om man går rakt igenom deras vardagsrum. Vi kunde dock konstatera att de alla var rätt snarlika så vi var rätt mätta på bergsbyar efter den tredje.

På midsommarafton blev det ingen dans runt stången för vår del. Vi bestämde oss i istället för att vandra i bergen. Det var molnigt vid kusten denna dag så vi tyckte att det passade att ta oss upp på toppen Torrecilla 1900 meter över havet när det inte var så varmt. Vi struntade i att smörja in oss vilket var ett högst olämpligt beslut då det visade sig vara klarblåhimmel dit vi skulle. Det var en sagolik vandring med vyer som fick en att nästan tappa andan och även om det är jobbigt på vägen är det alltid värt det när man når toppen. Förra gången besteg vi en annan bergstopp och väl där gick maken ner på knä och frågade om jag ville gifta mig med honom. Behöver jag säga att bestiga toppar ligger oss varmt om hjärtat?

Vi åt både hemma och ute och otroligt nog slutade en av dagarna i party. Ett två-mans-party med maken och mig :) Vi är sällan ute och festar ihop, men efter några glas vi och två gin och tonic drog jag med maken till ett dansställe där vi rockade loss bland 20-åringarna fram till tidigar morgonen. Jag hade jätteroligt, maken också men kanske inte som jag. Dock fick jag återuppleva hur det känns att vara bakfull, det var ååår sedan sist. Oväntat och inte så kul, men det var det värt :)

Det finns supermånga fina och dyra (!!) båtar i hamnen att titta på när man går på promenad. Det finns shopping, åter igen dyrt (!!) så även här var det titta och inte röra :) Det är andra gången jag och maken är där, första gången var för fyra år sedan då vi förlovade oss, och det beror på att vi genom maken kan hyra en lägenhet där till väldigt bra pris.
Hamnen i Puerto Banus

På toppen La Concha förlovade vi oss förra gången vi var där


Maffig bro i Ronda

Bergsutflykt på midsommarafton

Vi gick genom molnen!

Jag hoppar alltid på något kort... :)

På toppen


Utsikten från vår balkong i soluppgången

KRAM!

tisdag 12 juli 2011

Cyberskugga

Jag har varit borta så otrooooligt länge, alldeles för länge, längre än vad jag hade räknat med! Det har säkert hänt tusen olika saker i era liv som jag inte har en aning om. Konstigt och frustrerande efter att i flera månader uppdaterat mig på era liv, ibland flera gånger om dagen. När jag nu är återinstallerad i vardagsrummets beiga soffa ska jag ta mig i kragen och titta in i era världar igen :)

Om ni minns mig efter all denna tid, så kanske ni kommer ihåg att jag gav mig av till sydligare breddgrader, nämligen Spanien och Puerto Banus. Där vilade maken och jag upp oss i två veckor med sol, salta bad och ett och annat bergsäventyr. I början av resan fick vi även glädjande besked. Vid hemkomsten övergick glädjen i besvikelse. Mer om allt detta senare.

Jag mer eller mindre vände i dörren med mina resväskor, men hann i alla fall byta innehåll, innan jag tog tåget ner till mamsen, pappsen och resten av släkt och vänner down south. Detta betydde ytterligare en vecka i cyberskuggan då datorn varken var med i Spanien eller i Växjö.

But now I´m back :)

Sov gott alla, vi ses imorgon!
KRAM