Hej! Vill bara säga att jag har försökt lämna flera kommentarer hos dig, men jag lyckas inte. Vet inte vad jag gör för fel helt plötsligt... Kan inte heller hitta någon mejladress att skicka ett meddelande till så det fick bli så här :)
God natt!
torsdag 28 april 2011
Vinna eller försvinna
Puh, jobbdagen är äntligen till ända! Jag är oerhört trött efter en mycket ansträngande dag. Det blir inget långt inlägg idag, utan jag vill istället lägga min energi på att läsa era bloggar.
Idag kom hon så på återbesök, fru röd. Så, imorgon sätter det alltså igång, det sista försöket att få den där damn slemhinnan att växa till sig ordentligt! De två kommande veckorna kommer alltså att avgöra om det blir vinna eller försvinna.
Ett par extra tummar nu skulle ju inte skada....
Kärlek!
Idag kom hon så på återbesök, fru röd. Så, imorgon sätter det alltså igång, det sista försöket att få den där damn slemhinnan att växa till sig ordentligt! De två kommande veckorna kommer alltså att avgöra om det blir vinna eller försvinna.
Ett par extra tummar nu skulle ju inte skada....
Kärlek!
onsdag 27 april 2011
Vad rör sig innanför pannbenet?
Två nya följare, jippi:) Välkomna hit Ett annat liv och Mellan hopp och förtvivlan!!
Idag stod jag vid diskbänken i personalrummet och fixade till min mat när en kollega kommer in och ställer sig bredvid mig. Vi är inte ensamma där men trots det säger hon högt och tydligt "Jag hörde att det inte går så bra för dig med barn och sådär". Hon slänger ur sig det lika lättvindligt som om vi stod och pratade om trädgårdsskötsel. Jag blir helt tagen på sängen av kommentaren och tystnaden som följer är lite längre och lite mer påträngande än vad som är bekvämt. Jag har aldrig sagt någonting till henne om min barnlöshet, men det klart jag vet om att hon vet. Jag vet om att alla på jobbet vet vid det här laget, hallå liksom, major breakdown för ett par veckor sedan... Men att komma fram till mig och prata med mig om det som ligger mig närmast hjärtat, min hjärtesorg, som om det vore vilken sak som helst som man tjitt tjattar om, det kändes inte ok. Jag tror det blev väldigt tydligt för henne att hon hade gått över gränsen. Hon fick något enstavig svar och sedan föll tystnaden åter över oss där vid diskbänken.
Hon är en väldigt gullig person, så vad som fick henne att tro att det var ett smidigt sätt att komma mig in på livet övergår mitt förnuft. En liten glimt in i hennes huvud för att ta en närmare titt på hennes resonemang med sig själv innan kommentaren når hennes mun vore trevligt. Det vore trevligt att förstå, men man kan ju inte förstå allt.
Har dåligt samvete för att jag inte hunnit läsa alla era bloggar eller hunnit skriva kommentarer, men jag hoppas tiden ska räcka längre imorgon!
Kram!!
Idag stod jag vid diskbänken i personalrummet och fixade till min mat när en kollega kommer in och ställer sig bredvid mig. Vi är inte ensamma där men trots det säger hon högt och tydligt "Jag hörde att det inte går så bra för dig med barn och sådär". Hon slänger ur sig det lika lättvindligt som om vi stod och pratade om trädgårdsskötsel. Jag blir helt tagen på sängen av kommentaren och tystnaden som följer är lite längre och lite mer påträngande än vad som är bekvämt. Jag har aldrig sagt någonting till henne om min barnlöshet, men det klart jag vet om att hon vet. Jag vet om att alla på jobbet vet vid det här laget, hallå liksom, major breakdown för ett par veckor sedan... Men att komma fram till mig och prata med mig om det som ligger mig närmast hjärtat, min hjärtesorg, som om det vore vilken sak som helst som man tjitt tjattar om, det kändes inte ok. Jag tror det blev väldigt tydligt för henne att hon hade gått över gränsen. Hon fick något enstavig svar och sedan föll tystnaden åter över oss där vid diskbänken.
Hon är en väldigt gullig person, så vad som fick henne att tro att det var ett smidigt sätt att komma mig in på livet övergår mitt förnuft. En liten glimt in i hennes huvud för att ta en närmare titt på hennes resonemang med sig själv innan kommentaren når hennes mun vore trevligt. Det vore trevligt att förstå, men man kan ju inte förstå allt.
Har dåligt samvete för att jag inte hunnit läsa alla era bloggar eller hunnit skriva kommentarer, men jag hoppas tiden ska räcka längre imorgon!
Kram!!
tisdag 26 april 2011
Sannolikhetslära
Det är dag 23 och magen har börjat ömma igen vilket är ett tydligt tecken på att fru röd är på väg. När hon kommer är det alltså testomgång tre som inleds på dag två. Måtte det vara den sista testomgången som startar! Då menar jag såklart inte den sista som i att även detta försök blir ett fatalt misslyckande utan den sista som i att allt fungerar som det ska så att vi kan köra igång på riktigt med ÄD efter sommaren!
Jag ska vara brutalt ärlig. Jag är skiträdd! SKITRÄDD. Lika rädd som jag skulle vara om jag skulle slänga mig ut från ett flygplan med en fallskärm ingen har kontrollerat på åratal. Jag sätter mitt hopp till att den ska rädda mitt liv. När jag kastar mig ut faller jag med hög hastighet mot avgrunden under mig. Det finns en chans att fallskärmen fungerar och tillåter min kropp och själ att sväva en stund uppe i det blå. Men när man tar med sannolikhet i ekvationen inser man att det förmodligen kommer att sluta med en riktigt fet krasch.
Är det någon som vill byta plats med mig? No one?
Kram
Jag ska vara brutalt ärlig. Jag är skiträdd! SKITRÄDD. Lika rädd som jag skulle vara om jag skulle slänga mig ut från ett flygplan med en fallskärm ingen har kontrollerat på åratal. Jag sätter mitt hopp till att den ska rädda mitt liv. När jag kastar mig ut faller jag med hög hastighet mot avgrunden under mig. Det finns en chans att fallskärmen fungerar och tillåter min kropp och själ att sväva en stund uppe i det blå. Men när man tar med sannolikhet i ekvationen inser man att det förmodligen kommer att sluta med en riktigt fet krasch.
Är det någon som vill byta plats med mig? No one?
Kram
måndag 25 april 2011
Wonderful family life
Soliga, lata dagar är nu snart över, suck. De var ärligt talat över redan i eftermiddags då jag var tvungen att ta fram "jobbet" och förbereda mig för morgondagen eftersom jag är en av de som ansvarar för den utbildnings-/utvärderingsdag vi har imorgon. Det var inte kul att ta tag i det, men jag har skjutit på det till sista dagen så jag får väl skylla mig själv...
Men många soliga, lata, härliga dagar har det varit. Det har känts som sommar och guuuud vad jag längtar till sommarledigheten nu! Det är inte bra att få abstinens på sommaren innan våren knappt hunnit stå för dörren. Dagens I-landsprobelm? Of course! Sommaren kommer och ledigheten också :)
Påsken hemma i de småländska skogarna innehöll mer än bara samtal med mamma runt köksbordet och ett glas rött i handen. Även brorsan tog sitt pick och pack, sin familj och sin katt för en vistelse med mamsen och syrran med make. Jag tycker väldigt mycket om min bror, hans sambo och deras barn! Är det barn jag kan vara i närheten av så är de dem!
Min bror blev pappa redan vid 25 och jag en 29 årig oerhört stolt faster. Mamma och jag besökte dem första dagen när dottern sett solens första strålar och jag ville inte gå därifrån eller lämna henne ifrån mig! Hon var så fantastisk och redan där och då började mitt hjärta värka efter ett eget litet barn, ett barn jag aldrig skulle behöva läman ifrån mig!! Då fanns det ingen man i mitt liv och det skulle dröja 4 år innan han fanns vid min sida. Är det dessa fyra år som nu står mellan mig och min babylycka? Eller är det så att redan där med brorsan lilla knytte i famnen var jag oförmögen att skapa eget liv? Det är frågor jag ofta funderar på och frågor jag aldrig någonsin kommer få svar på.
Det gick sex år från det att broderns dotter kom till dess de utökade familjen med en lintott till son. Det var deras val, hade de velat ha en större familj tidigare hade det förmodligen inte varit några problem. Då hade vi försökt och misslyckats i mer än ett år. Det var ett hårt slag att höra att de väntade smått igen när jag varje månad satt på toaletten och grät blod både från ett och två håll. Jag minns fortfarande hur ont det gjorde i hjärtat, hur det stack till när farmor av misstag berättade på telefon. De hade berättat det för i stort sett alla utom för mig för de visst inte hur de skulle lägga fram det. Även om jag förstår att det måste vara sjuk jobbigt att berätta för någon som mig om något som det där så gjorde det precis lika ont att de inte hade sagt något. Första träffen efter det var rätt jobbig för alla oss inblandade och det var många blickar i golvet och många ord som aldrig uttalades. Som tur är redde det ut sig ganska snart och nu träffas vi utan att det är jobbigt eller ja, nästan inte jobbigt.
För det är jobbigt på insidan att leka med barnen. Som vanligt inte för att jag missunnar dem sin underbara familj utanför att jag inte har en underbar familj. Jag har en underbar make men inte några underbara barn. I want a wonderful family life.
KRAM
Men många soliga, lata, härliga dagar har det varit. Det har känts som sommar och guuuud vad jag längtar till sommarledigheten nu! Det är inte bra att få abstinens på sommaren innan våren knappt hunnit stå för dörren. Dagens I-landsprobelm? Of course! Sommaren kommer och ledigheten också :)
Påsken hemma i de småländska skogarna innehöll mer än bara samtal med mamma runt köksbordet och ett glas rött i handen. Även brorsan tog sitt pick och pack, sin familj och sin katt för en vistelse med mamsen och syrran med make. Jag tycker väldigt mycket om min bror, hans sambo och deras barn! Är det barn jag kan vara i närheten av så är de dem!
Min bror blev pappa redan vid 25 och jag en 29 årig oerhört stolt faster. Mamma och jag besökte dem första dagen när dottern sett solens första strålar och jag ville inte gå därifrån eller lämna henne ifrån mig! Hon var så fantastisk och redan där och då började mitt hjärta värka efter ett eget litet barn, ett barn jag aldrig skulle behöva läman ifrån mig!! Då fanns det ingen man i mitt liv och det skulle dröja 4 år innan han fanns vid min sida. Är det dessa fyra år som nu står mellan mig och min babylycka? Eller är det så att redan där med brorsan lilla knytte i famnen var jag oförmögen att skapa eget liv? Det är frågor jag ofta funderar på och frågor jag aldrig någonsin kommer få svar på.
Det gick sex år från det att broderns dotter kom till dess de utökade familjen med en lintott till son. Det var deras val, hade de velat ha en större familj tidigare hade det förmodligen inte varit några problem. Då hade vi försökt och misslyckats i mer än ett år. Det var ett hårt slag att höra att de väntade smått igen när jag varje månad satt på toaletten och grät blod både från ett och två håll. Jag minns fortfarande hur ont det gjorde i hjärtat, hur det stack till när farmor av misstag berättade på telefon. De hade berättat det för i stort sett alla utom för mig för de visst inte hur de skulle lägga fram det. Även om jag förstår att det måste vara sjuk jobbigt att berätta för någon som mig om något som det där så gjorde det precis lika ont att de inte hade sagt något. Första träffen efter det var rätt jobbig för alla oss inblandade och det var många blickar i golvet och många ord som aldrig uttalades. Som tur är redde det ut sig ganska snart och nu träffas vi utan att det är jobbigt eller ja, nästan inte jobbigt.
För det är jobbigt på insidan att leka med barnen. Som vanligt inte för att jag missunnar dem sin underbara familj utanför att jag inte har en underbar familj. Jag har en underbar make men inte några underbara barn. I want a wonderful family life.
KRAM
söndag 24 april 2011
Lycka eller depression, det är frågan!
I'm back in business :)
Tack för alla glada påskhälsningar jag fått medan jag varit borta! Hoppas att värmen har värmt både era utsidor och insidor och kanske till och med hjälper till att förbränna det där extra godiset vi har envisats med att stoppa i oss de här lediga dagarna. Visst, påskharen har väl inte full koll på vad kvalitetgodis är då han envisas med att ge bort mängder av äggliknande godis i olika kulörta fäger, men inte behöver han bry sig i det heller då vi, jag??, i alla fall trycker i oss den ena efter den andra... Näväl, tillbaka till tråden, jag hoppas det förbränns fort :)
Det har träffats mycket släkt, som brukligt dessa högtider. Mamsen stod först i tur och på torsdagskvällen fick jag och maken ha henne helt för oss själva. Det är väldigt mysigt att sitta runt köksbordet med ett, eller för det mesta flera, glas vin och småsnacka om allt möjligt. Det självklara ämnet var vår barnlöshet, vårt misslyckande och våra tankar. Mamma frågade vid ett tillfälle hur mycket vi trodde att vi skulle orka och om vi visste när vi skulle dra gränser för att det fick vara nog med försök och gå vidare. Jag förstår att det är svårt för alla utomstående att förstå att det inte finns någon gräns. Jag kan i alla fall inte se någon sådan gräns just nu. Det är svårt att förklara att jag inte kan se en framtid där jag har beslutat mig för att ge upp och leva resten av mitt liv utan att ens försöka få barn. En sådan framtid finns inte. Det klart att det är tufft för en mamma att höra sin dotter säga att hon inte kan se en framtid så som det är nu. Jag vet att hon vill göra något för att lätta vår börda, men det kan hon inte. Vi kan inte, hon kan inte, ingen kan som det ser ut just nu.
Vårt sista hopp ligger hos två sprutor i vår kyl. Två Gonal-f sprutor håller vår framtid i sina klor, ska de ge oss lycka eller depression det är frågan... Om några veckor vet vi.
Tack för alla glada påskhälsningar jag fått medan jag varit borta! Hoppas att värmen har värmt både era utsidor och insidor och kanske till och med hjälper till att förbränna det där extra godiset vi har envisats med att stoppa i oss de här lediga dagarna. Visst, påskharen har väl inte full koll på vad kvalitetgodis är då han envisas med att ge bort mängder av äggliknande godis i olika kulörta fäger, men inte behöver han bry sig i det heller då vi, jag??, i alla fall trycker i oss den ena efter den andra... Näväl, tillbaka till tråden, jag hoppas det förbränns fort :)
Det har träffats mycket släkt, som brukligt dessa högtider. Mamsen stod först i tur och på torsdagskvällen fick jag och maken ha henne helt för oss själva. Det är väldigt mysigt att sitta runt köksbordet med ett, eller för det mesta flera, glas vin och småsnacka om allt möjligt. Det självklara ämnet var vår barnlöshet, vårt misslyckande och våra tankar. Mamma frågade vid ett tillfälle hur mycket vi trodde att vi skulle orka och om vi visste när vi skulle dra gränser för att det fick vara nog med försök och gå vidare. Jag förstår att det är svårt för alla utomstående att förstå att det inte finns någon gräns. Jag kan i alla fall inte se någon sådan gräns just nu. Det är svårt att förklara att jag inte kan se en framtid där jag har beslutat mig för att ge upp och leva resten av mitt liv utan att ens försöka få barn. En sådan framtid finns inte. Det klart att det är tufft för en mamma att höra sin dotter säga att hon inte kan se en framtid så som det är nu. Jag vet att hon vill göra något för att lätta vår börda, men det kan hon inte. Vi kan inte, hon kan inte, ingen kan som det ser ut just nu.
Vårt sista hopp ligger hos två sprutor i vår kyl. Två Gonal-f sprutor håller vår framtid i sina klor, ska de ge oss lycka eller depression det är frågan... Om några veckor vet vi.
torsdag 21 april 2011
Mamma
Väskorna är packade och står i hallen. Det är påsk och snart sitter maken och jag på ett tåg ner till Växjö. Det var där jag växte upp och det är där mina föräldrar bor, fast inte tillsammans längre. Det ska bli skönt att komma hem som jag brukar säga :) När jag åker ner till Småland brukar jag säga att jag ska åka hem och när jag är i Småland och ska åka tillbaka till Stockholm säger jag också att jag ska åka hem. Strange but true :) Men som sagt, det ska bli skönt att komma bort ett tag. Det ska bli skönt att få krypa in in mammas famn, ja vid 38 års ålder är det fortfarande otroligt tryggt att låter henne omfamna mig och krama mig så där ömt som bara mammor kan.
Jag har ett mycket bra förhållande med min mamma och har alltid haft. När det händer något roligt, underbart eller sorgligt är mamma den första jag ringer. Visst kan jag bli frustrerad på henne ibland och hon säger inte alltid de rätta sakerna, det som jag vill höra och vi ska inte vara tillsammans 24-7 för då går vi varandra på nerverna, men åh vad jag älskar min mamma! Jag önskar sååå att jag kan få ett sådant förhållande med ett eget barn, någon gång, kanske, förhoppningsvis...
Tiden tickar och det är dags att logga ut snart. Vill hinna runt till några av era bloggar innan jag måste åka. Vet inte om jag kommer att ha möjlighet att uppdatera när jag är där nere så därför säger jag nu:
GLAD PÅSK PÅ ER ALLA!
KRAM
Jag har ett mycket bra förhållande med min mamma och har alltid haft. När det händer något roligt, underbart eller sorgligt är mamma den första jag ringer. Visst kan jag bli frustrerad på henne ibland och hon säger inte alltid de rätta sakerna, det som jag vill höra och vi ska inte vara tillsammans 24-7 för då går vi varandra på nerverna, men åh vad jag älskar min mamma! Jag önskar sååå att jag kan få ett sådant förhållande med ett eget barn, någon gång, kanske, förhoppningsvis...
Tiden tickar och det är dags att logga ut snart. Vill hinna runt till några av era bloggar innan jag måste åka. Vet inte om jag kommer att ha möjlighet att uppdatera när jag är där nere så därför säger jag nu:
GLAD PÅSK PÅ ER ALLA!
KRAM
onsdag 20 april 2011
Adoption
Adoption...jag har smakat på det ordet i ett par veckor nu. Det har lagt sig rätt fint i munnen, men att det ska bli verklighet ligger ljusår och åter ljusår bort.
För maken har det aldrig varit ett alternativ, han har verkligen varit inställd på att vi ska få det att fungera och inte närmare behövt analysera sitt motstånd. Jag har aldrig varit emot adoption, men inte heller jag har egentligen tänkt att vi skulle hamna där. Den sanningen slog alltså ner i våra huvuden för lite mer än två veckor sedan när misslyckandet av slemhinneuppbyggnaden var ett faktum och vi ställdes inför frågan "ska vi inte ens lyckas med ÄD?" Så smått fick vi börja diskutera det här med adoption på en helt annan nivå av verklighet. Det kanske är det enda sättet för oss att bli föräldrar. Makens motståndsmur har böjat smulas sönder i fogarna och ett blankt nej är inte längre ett blankt nej.
Jag har nu surfat runt lite här på nätet och OMG, att bli adoptionsförälder är inte direkt a walk in the park! Det finns så mycket att ta in att jag just nu mest känner mig förvirrad. Jag hoppas det klarnar snart!
Kram!
För maken har det aldrig varit ett alternativ, han har verkligen varit inställd på att vi ska få det att fungera och inte närmare behövt analysera sitt motstånd. Jag har aldrig varit emot adoption, men inte heller jag har egentligen tänkt att vi skulle hamna där. Den sanningen slog alltså ner i våra huvuden för lite mer än två veckor sedan när misslyckandet av slemhinneuppbyggnaden var ett faktum och vi ställdes inför frågan "ska vi inte ens lyckas med ÄD?" Så smått fick vi börja diskutera det här med adoption på en helt annan nivå av verklighet. Det kanske är det enda sättet för oss att bli föräldrar. Makens motståndsmur har böjat smulas sönder i fogarna och ett blankt nej är inte längre ett blankt nej.
Jag har nu surfat runt lite här på nätet och OMG, att bli adoptionsförälder är inte direkt a walk in the park! Det finns så mycket att ta in att jag just nu mest känner mig förvirrad. Jag hoppas det klarnar snart!
Kram!
tisdag 19 april 2011
Måndagsexemplaret
Man kan egentligen undra vad det är för en sjuklig varelse mina föräldrar satte till världen för snart 38 år sedan. När jag tänker efter kan man nästan beskriva mig som en levande finn-fem-fel-kluring, eller kanske fler fel än så går att hitta. Vi kan väl börja uppifrån och vandra så smått neråt...
Håret och hjässan är det väl inget större fel på, för tunt och flygigt hår räknar jag bort i denna genomgång, men utan linser vandrar jag inte ut på Stockholms gator. Jag är väl inte blind utan dem, bara halvblind. I min familj är det bara jag som behöver hjälpmedel för ögonen, de andra har tiptop-syn.
Näsan var ett stort problem under min uppväxt, den var inte stor på utsidan men innandömet är opererat flera gånger för att snoken ens skulle vara användbar. Det innbar att jag under många, många år bara andades genom munnen vilket läkarna nu tror kan ha påverkat mina luftrör negativt. De är en historia för sig, men jag tar den nu när jag ändå är igång. Från si sådär gymnasieåldern har jag året runt en kronisk hosta som i perioder driver maken till vansinne. Den gör sig påmind när jag minst vill det, som mitt under en kärleksscen vid ett biobesök eller när jag står packad som en sill bland andra sillar i tunnelbanan. Vid nya bekantskaper får jag garanterat minst en av de två följande frågorna inom en timmes samkväm: 1. Vad jobbigt, har du blivit förkyld? 2. Vilken jobbig rökhosta, har du rökt länge? Svaret på båda frågorna är oftast nej, ibland kan frågan faktiskt sammanfalla med en förkylning vilket underlätta allt en hel del. Ibland orkar jag inte förklara hur allt hänger ihop och säger att jag är förkyld fastän jag inte är det. En fördel finns dock med det här hostandet och det är att jag har grymt schyssta magmuskler...:) Tror ni någon av mina övriga familjemedlemmar lider av något av detta? Helt rätt, såklart inte!
Vi fortsätter lite till i den övre regionen, nämligen munnen. Vad kan vara fel med munnen nu då, undrar säkert ni och det ska jag berätta för er - tänderna. Jag fick min första tandställning i tredje klass och mamma brukade säga att någon kastat in mina tänder i munnen som en medelmåtta till pilkastare kastar sina pilar på en piltavla. Det såg inte snyggt ut helt enkelt. Från årskurs tre till årskurs nio gick jag runt med skrot i munnen, vilket jag är glad för idag eftersom tänderna är helt ok, lite bättre pilkastare har satt dit mitt garnityr nu :) Men jag är inte klar med tänderna än inte! I årskurs åtta kände jag helt plötsligt något vasst i mitten av gommen och jo men visst, det var en tand som hade bestämt sig för att komma ut där också. In för operation och sedan fick jag i en vecka vackert gå runt med grön operationstråd mellan tänderna. I åttan, jag ni förstår på ett ungefär hur kul det var - not!
Idag var jag hos hjärtläkaren för att få min dom efter cykelprovet. Mycket riktigt är det inte vid full vigör, det rusar i tid och otid, dvs jag får helt oprovocerat hjärtklappning ibland. Kommer inte ihåg om jag förklarat vad det är, men lite kort kan jag säga att jag har extra elektriska ledningar i hjärtat som behöver brännas av. Nice... De kommer att gå in med en brännanordning i ett större blodkärl i ljumsken och leta sig vidare upp till hjärtat. Där kommer de gå in i hjärtat och bränna av den extra ledningen som förmodligen sitter mellan de båda förmaken och kamrarna. Sövas under ingreppet? Nope, endast lite bedövning vid ingångshålet i ljumsken. Kort behandlingstid? Nope, det tar mellan 1 och 3 timmar. Jippi... Det låter så jäkla obehagligt och jag mår lite illa av att tänka på det redan nu! Usch, nu vill jag inte tänka på det mer.
Att livmoder och äggstockar inte fungerar som en klocka är väl ingen nyhet, men det här området har även blivit laserbehandlat för cellförändringar på livmodertappen. Check.
Så nu till sista defekten, kramper i vader och fötter, men främst vintertid. Fortfarande är det så att none of the above har drabbat någon annan i familjen än mig...
Där har ni mig, ett riktigt måndagsexemplar! Trots detta är det fortfarande sol i sinnet. Känner mig dock som en 90 årig tant som just berättat för väninnen om alla kramper som drabbat henne. Då har jag kört mitt nu istället så slipper jag när den åldern kommer :)
God natt!
Håret och hjässan är det väl inget större fel på, för tunt och flygigt hår räknar jag bort i denna genomgång, men utan linser vandrar jag inte ut på Stockholms gator. Jag är väl inte blind utan dem, bara halvblind. I min familj är det bara jag som behöver hjälpmedel för ögonen, de andra har tiptop-syn.
Näsan var ett stort problem under min uppväxt, den var inte stor på utsidan men innandömet är opererat flera gånger för att snoken ens skulle vara användbar. Det innbar att jag under många, många år bara andades genom munnen vilket läkarna nu tror kan ha påverkat mina luftrör negativt. De är en historia för sig, men jag tar den nu när jag ändå är igång. Från si sådär gymnasieåldern har jag året runt en kronisk hosta som i perioder driver maken till vansinne. Den gör sig påmind när jag minst vill det, som mitt under en kärleksscen vid ett biobesök eller när jag står packad som en sill bland andra sillar i tunnelbanan. Vid nya bekantskaper får jag garanterat minst en av de två följande frågorna inom en timmes samkväm: 1. Vad jobbigt, har du blivit förkyld? 2. Vilken jobbig rökhosta, har du rökt länge? Svaret på båda frågorna är oftast nej, ibland kan frågan faktiskt sammanfalla med en förkylning vilket underlätta allt en hel del. Ibland orkar jag inte förklara hur allt hänger ihop och säger att jag är förkyld fastän jag inte är det. En fördel finns dock med det här hostandet och det är att jag har grymt schyssta magmuskler...:) Tror ni någon av mina övriga familjemedlemmar lider av något av detta? Helt rätt, såklart inte!
Vi fortsätter lite till i den övre regionen, nämligen munnen. Vad kan vara fel med munnen nu då, undrar säkert ni och det ska jag berätta för er - tänderna. Jag fick min första tandställning i tredje klass och mamma brukade säga att någon kastat in mina tänder i munnen som en medelmåtta till pilkastare kastar sina pilar på en piltavla. Det såg inte snyggt ut helt enkelt. Från årskurs tre till årskurs nio gick jag runt med skrot i munnen, vilket jag är glad för idag eftersom tänderna är helt ok, lite bättre pilkastare har satt dit mitt garnityr nu :) Men jag är inte klar med tänderna än inte! I årskurs åtta kände jag helt plötsligt något vasst i mitten av gommen och jo men visst, det var en tand som hade bestämt sig för att komma ut där också. In för operation och sedan fick jag i en vecka vackert gå runt med grön operationstråd mellan tänderna. I åttan, jag ni förstår på ett ungefär hur kul det var - not!
Idag var jag hos hjärtläkaren för att få min dom efter cykelprovet. Mycket riktigt är det inte vid full vigör, det rusar i tid och otid, dvs jag får helt oprovocerat hjärtklappning ibland. Kommer inte ihåg om jag förklarat vad det är, men lite kort kan jag säga att jag har extra elektriska ledningar i hjärtat som behöver brännas av. Nice... De kommer att gå in med en brännanordning i ett större blodkärl i ljumsken och leta sig vidare upp till hjärtat. Där kommer de gå in i hjärtat och bränna av den extra ledningen som förmodligen sitter mellan de båda förmaken och kamrarna. Sövas under ingreppet? Nope, endast lite bedövning vid ingångshålet i ljumsken. Kort behandlingstid? Nope, det tar mellan 1 och 3 timmar. Jippi... Det låter så jäkla obehagligt och jag mår lite illa av att tänka på det redan nu! Usch, nu vill jag inte tänka på det mer.
Att livmoder och äggstockar inte fungerar som en klocka är väl ingen nyhet, men det här området har även blivit laserbehandlat för cellförändringar på livmodertappen. Check.
Så nu till sista defekten, kramper i vader och fötter, men främst vintertid. Fortfarande är det så att none of the above har drabbat någon annan i familjen än mig...
Där har ni mig, ett riktigt måndagsexemplar! Trots detta är det fortfarande sol i sinnet. Känner mig dock som en 90 årig tant som just berättat för väninnen om alla kramper som drabbat henne. Då har jag kört mitt nu istället så slipper jag när den åldern kommer :)
God natt!
måndag 18 april 2011
Sol i sinnet
Sol ute, sol inne och sol i sinnet...visst är det härligt! Då det har varit mörkt och dystert både ute, inne och i sinnet en längre tid är det så fantastiskt underbart med lite känslomässigt ombyte. Nu vet jag inte hur länge det håller i sig men jag peppar verkligen mig själv att ta vara på det så länge det bara går. I början av maj börjar en ny testomgång för slemhinneuppbyggnad och jag hoppas så att det ska lyckas denna sista gång, det blir lite av make it or break it för mig. Lyckas det inte är det kört och vi kommer inte ens att få testa ÄD vilket kommer kännas fördjävligt! Nu med sol i sinnet ska jag fokusera på positiva tankar och förutsätta att det kommer gå tipp topp. Andra roliga händelser i maj är tjejhelg 6-7, födelsedag 11, 2:a bröllopsdagen 21 och Stockholm marathon 28 då jag nu får stå vid sidan om och heja fram maken till en fin tid. Måtte maj bli en supermånad!
Kram!
Kram!
söndag 17 april 2011
Demolition man
Det blev finfint väder och det blev premiärgrillning och det smakade toppen! Det blev även saker gjorda som jag inte hade räknat med, som att med yxa hugga ner ett på tomten stående 6 meter högt barrträd och som att spruta ner hela framsidan av huset och stengången med algdödande medel. Imorgon har medlet verkat i 24 timmar och då ska jag gå hårt åt både fasad och gång med en slitstark borste...snacka om att inte behöva gå till gymmet efter det.
Svärmor med man sladdade in för en tidig fika runt halv 11 igår. Då hade maken och jag knappt öppnat de blå eftersom vi inte slöt de blå förrän very late. Utemöblerna luftades i det finfina vårvädret och wienerbullar, chokladbollar och kladdkaka-kex tuggades och sköljdes ner med tre kaffe och en te. Från fika till trädgårdsöversyn och helt plötsligt står maken med yxan i högsta hugg och hamrar ner gren efter gren som om han vore värsta skogshuggaren. Det var många tankar som besökte min hjärna under den inledande fasen, men då redan flertalet grenar låg på marken och maken var beväpnad med vasst verktyg förstod jag att stå brevid med god min var den bästa reaktionen. Efter ett tag hade även jag dragits med i demoleringsmanin och jag fann mig själv springandes runt bland grannarna i området sökandes efter en stege för att på enklast sätt dela trädet i mindre bitar med början uppifrån.
Alla grannar visade sig vara bortresta och vi fick taga vad vi hava, dvs en tre-stegs-stege. Till vår hjälp hade vi även en lång förlängningssladd som vi slängde upp i trädet för att hjälpa maken att bända ner toppen medan han högg för kung och fosterland. Tvivel till trots lyckades vi väl med vårt uppdrag om än på ett ganska besynnerligt vis. Om någon granne mot förmodan ändå var hemma måste han/hon skrattat gott åt den fars som utspelades på vår framsida.
Hur mycket andra än må ha skrattat är vi själva omåttligt belåtna över vår bedrift och jag är mycket nöjd över makens intiativ. Tomten känns nu mycket större, fastän den fortfarande är väldigt liten, och det har blivit mycket ljusare. Hureka, nu kanske det, norrsidan till trots, ändå kan börja växa något där, förutom mossa :)
Solstolen har utnyttjats en liten sväng också, men jag hoppas att jag får användning av den än mer imorgon för jag har beställt sol och sol ska det bli!
Hoppas ni också har haft en effektiv och underbar helg!
KRAM
Svärmor med man sladdade in för en tidig fika runt halv 11 igår. Då hade maken och jag knappt öppnat de blå eftersom vi inte slöt de blå förrän very late. Utemöblerna luftades i det finfina vårvädret och wienerbullar, chokladbollar och kladdkaka-kex tuggades och sköljdes ner med tre kaffe och en te. Från fika till trädgårdsöversyn och helt plötsligt står maken med yxan i högsta hugg och hamrar ner gren efter gren som om han vore värsta skogshuggaren. Det var många tankar som besökte min hjärna under den inledande fasen, men då redan flertalet grenar låg på marken och maken var beväpnad med vasst verktyg förstod jag att stå brevid med god min var den bästa reaktionen. Efter ett tag hade även jag dragits med i demoleringsmanin och jag fann mig själv springandes runt bland grannarna i området sökandes efter en stege för att på enklast sätt dela trädet i mindre bitar med början uppifrån.
Alla grannar visade sig vara bortresta och vi fick taga vad vi hava, dvs en tre-stegs-stege. Till vår hjälp hade vi även en lång förlängningssladd som vi slängde upp i trädet för att hjälpa maken att bända ner toppen medan han högg för kung och fosterland. Tvivel till trots lyckades vi väl med vårt uppdrag om än på ett ganska besynnerligt vis. Om någon granne mot förmodan ändå var hemma måste han/hon skrattat gott åt den fars som utspelades på vår framsida.
Hur mycket andra än må ha skrattat är vi själva omåttligt belåtna över vår bedrift och jag är mycket nöjd över makens intiativ. Tomten känns nu mycket större, fastän den fortfarande är väldigt liten, och det har blivit mycket ljusare. Hureka, nu kanske det, norrsidan till trots, ändå kan börja växa något där, förutom mossa :)
Solstolen har utnyttjats en liten sväng också, men jag hoppas att jag får användning av den än mer imorgon för jag har beställt sol och sol ska det bli!
Hoppas ni också har haft en effektiv och underbar helg!
KRAM
fredag 15 april 2011
Helg!
Den ljuvliga helgen är här!! Det är så otroligt härligt och jag riktigt njuter av den här fredagskvällen! Här ska det fredagsmysas så det står härliga till...för det är ägglossning... och mirakelhoppet är åter tänt... Maybe too much information, men va f-n här delar vi ju med oss av både det ena och det andra :) Det är varannan dag som gäller veckan ut! Schemalagt mys? Inte här inte, vi är såååå spontana ;)
Imorgon kommer svärmor med sambo och morfar på besök. Det ska bli mysigt även om de bara stannar över dagen. Vi har inte träffats sen jul, ett tag sedan alltså. Vi har dragit fram grillen och grillpremiär blir det oavsett väder, men en varmt lysande sol på en klarblå himmel hade ju inte varit fel! Investering av en grilltermometer kan bockas av från to-do-listan, så prefekt grillat kött står på agendan.
Nu ska jag ställa mig i köket och fixa till en indonesisk köttfärslimpa. Hoppas det blir ett spännande äventyr för våra smaklökar, eller lagom spännande kanske jag ska hoppas på... :)
Trevlig helg på er!!
KRAM
Imorgon kommer svärmor med sambo och morfar på besök. Det ska bli mysigt även om de bara stannar över dagen. Vi har inte träffats sen jul, ett tag sedan alltså. Vi har dragit fram grillen och grillpremiär blir det oavsett väder, men en varmt lysande sol på en klarblå himmel hade ju inte varit fel! Investering av en grilltermometer kan bockas av från to-do-listan, så prefekt grillat kött står på agendan.
Nu ska jag ställa mig i köket och fixa till en indonesisk köttfärslimpa. Hoppas det blir ett spännande äventyr för våra smaklökar, eller lagom spännande kanske jag ska hoppas på... :)
Trevlig helg på er!!
KRAM
torsdag 14 april 2011
Folk och fä
Man slutar aldrig att förundras över folk. Först slänger vissa ur sig kommentarer snabbare än en kulspruta på olika bloggar och sedan när det blir svar på tal är densamma tyst som muren. Är inte direkt överförtjust i konflikter, men någon typ av debatt hade jag väl i alla fall förväntat mig. Vad hade annars Gunnel G för syfte med sina tjuvnyp, jag menar vad hade hon förväntat sig skulle komma utav det hela? Jag har lite då och då loggat in på bloggen för att se om hon vågat sig tillbaka med ett svar, men inte då! Inte minsta antydan till någon Gunnel G här. Har någon annan sett röken av henne?
Kram!
Kram!
onsdag 13 april 2011
Kort och tråkigt
För lite sömn, trött, ansträngda ögon, huvudvärk... sa jag att jag var trött?
Har varit uppe på tok för sent på kvällarna/nätterna den här veckan. Tänker varje morgon när jag tvingas upp att "i kväll ska jag gå och lägga mig tidigt så jag får sova ut". Av någon konstig anledning försvinner tröttheten när laptopen landar i knät och bloggkarusellen drar igång. När tiden för sängdags närmar sig övertalar jag mig själv att "lite till går bra det är bara några dagar kvar till helgen, så jag överlever att vara trött i ett par dagar till..." Så här har jag hållt på och resonera med mig själv i veckor, så nu är jag så trött så jag i tisdags till och med trodde att jag höll på att bli sjuk. Ni hör att jag skyller allt på er va?! Ni tvingar mig att sitta uppe länge för annars hinner jag inte updatera mig på alla bloggar... :)
Ska väl erkänna att jag inte hann runt hos alla igår, jag var lite upptagen med att svara en viss Gunnel G, men idag ska jag ta mig i kragen, titta in hos er OCH gå och lägga mig i tid! :)
Kort och tråkigt inlägg idag, ibland blir det så.
Kram!!
Har varit uppe på tok för sent på kvällarna/nätterna den här veckan. Tänker varje morgon när jag tvingas upp att "i kväll ska jag gå och lägga mig tidigt så jag får sova ut". Av någon konstig anledning försvinner tröttheten när laptopen landar i knät och bloggkarusellen drar igång. När tiden för sängdags närmar sig övertalar jag mig själv att "lite till går bra det är bara några dagar kvar till helgen, så jag överlever att vara trött i ett par dagar till..." Så här har jag hållt på och resonera med mig själv i veckor, så nu är jag så trött så jag i tisdags till och med trodde att jag höll på att bli sjuk. Ni hör att jag skyller allt på er va?! Ni tvingar mig att sitta uppe länge för annars hinner jag inte updatera mig på alla bloggar... :)
Ska väl erkänna att jag inte hann runt hos alla igår, jag var lite upptagen med att svara en viss Gunnel G, men idag ska jag ta mig i kragen, titta in hos er OCH gå och lägga mig i tid! :)
Kort och tråkigt inlägg idag, ibland blir det så.
Kram!!
tisdag 12 april 2011
Gunnel G
Jag har fått en kommentar från Gunnel G på inlägget Kokar av ilska som lyder:
"Du betalar bara hälften för ditt barn jämfört med vad andra föräldrar betalar för sina barn. Varför ska skattebetalarna betala extra för just ditt barn? Borde inte du stå för den merkostnaden själv?"
Nu är jag inte riktigt hundra på vad du menar Gunnel, men jag tror att du tror att jag är ensamstående som försöker skaffa barn, vilket jag inte är, jag är lyckligt gift med min man och vi försöker bli en familj med barn. Jag tänker nu trots allt försöka besvara din kommentar.
Jag antar att du med din kommentar vill få sagt att som ensamstående blir det bara en i hushållet som betalar skatt till staten till skillnad från par där båda betalar skatt. MEN det är faktiskt inte så svart eller vitt som du vill få det att framstå. Det finns otaliga variationer i det här med rättvisa, men vi börjar inom "barnsektorn".
Om jag är ensamstående och får ETT barn så betalar jag absolut mindre i skatt till den gemensamma potten för de kostnader barnen i vårt samhälle kostar jämfört med om ett par får ETT barn. Men vad händer om samma par får två barn? Betalar inte då paret lika stor del per barn i skatt som den som är ensamstående med ett barn? Och vad händer om de får ett eller två barn till? Betalar paret då inte mindre andel skatt än den ensamstående med ETT barn? Ska vi då göra en "Kina" här och begränsa antalet barn per hushåll, två barn för par och ett barn för ensamstående? Mest rättvist, eller? Ett annat förslag för att göra allt så rättvist som möjligt vad gäller antalet barn man skaffar är kanske att betala skatt efter det antal barn man får. Inga barn - ingen barnskatt, ett barn - 1 barnskatt, två barn - 2 barnskatt osv. Det systemet skulle ju vara den ultimata rättvisan, för det är ju inte rättvist att betala skatt till samhällets alla barn om man inte har barn själv, enligt ditt resonemang.
Sedan kan vi ta rättvisan ett steg vidare. Ska de som aldrig är sjuka betala för de som ofta är sjuka? Ska de som aldrig får cancer betala för cancervården? Ska de som drabbas av stroke betala för sin egen vård, för alla skattebetalare kommmer ju inte att utnyttja den vården? De som behöver hjälp av psykiatrin, ska de betala den ur egen ficka? Ska de som inte har bil betala för de vägar de aldrig åker på? Ska de som cyklar ändå betala för kollektivtrafiken? Ska de som inte har sina föräldar i livet ändå betala för åldringsvården? Ja, som ni förstår kan raden av rättvisefrågor bli hur lång som helst.
För mig, barnlös eller inte, är det lätt att svar på ovanstående frågor. Jag är gärna med och betalar för de som behöver, om det så är förlossningsvård (som jag sorgligt nog förmodligen aldrig kommer att få ta del av), mödravård (som jag sorgligt nog förmodligen aldrig kommer att få ta del av), förskoleplatser (som jag sorgligt nog förmodligen aldrig kommer att få ta del av), skolor (som jag sorgligt nog förmodligen aldrig kommer att få ta del av), cancervård eller strokevård (som jag förhoppningsvis inte behöver ta del av), psykiatrisk vård, motorvägar, kollektivtrafiken, åldringsvården och alla andra rättvisefrågor som jag inte har orkar lista ovan.
Jag vill leva i ett medmänskligt samhälle där man inte räknar rättvisa i kronor. Många människor går genom livet och drabbas av olycka efter olycka. Ska dessa stackare dessutom på egen hand behöva betala allt och därmed uppleva dubbel olycka?
Livet är långt ifrån rättvist, tell me about it, det vet jag, det vet du, det vet alla. Men varför är det bara rättvisan i kronor som räknas? Rättvisan i allt det andra då, gills inte det? Och vem har rätten att bestämma när det är rättvist?
Kram
"Du betalar bara hälften för ditt barn jämfört med vad andra föräldrar betalar för sina barn. Varför ska skattebetalarna betala extra för just ditt barn? Borde inte du stå för den merkostnaden själv?"
Nu är jag inte riktigt hundra på vad du menar Gunnel, men jag tror att du tror att jag är ensamstående som försöker skaffa barn, vilket jag inte är, jag är lyckligt gift med min man och vi försöker bli en familj med barn. Jag tänker nu trots allt försöka besvara din kommentar.
Jag antar att du med din kommentar vill få sagt att som ensamstående blir det bara en i hushållet som betalar skatt till staten till skillnad från par där båda betalar skatt. MEN det är faktiskt inte så svart eller vitt som du vill få det att framstå. Det finns otaliga variationer i det här med rättvisa, men vi börjar inom "barnsektorn".
Om jag är ensamstående och får ETT barn så betalar jag absolut mindre i skatt till den gemensamma potten för de kostnader barnen i vårt samhälle kostar jämfört med om ett par får ETT barn. Men vad händer om samma par får två barn? Betalar inte då paret lika stor del per barn i skatt som den som är ensamstående med ett barn? Och vad händer om de får ett eller två barn till? Betalar paret då inte mindre andel skatt än den ensamstående med ETT barn? Ska vi då göra en "Kina" här och begränsa antalet barn per hushåll, två barn för par och ett barn för ensamstående? Mest rättvist, eller? Ett annat förslag för att göra allt så rättvist som möjligt vad gäller antalet barn man skaffar är kanske att betala skatt efter det antal barn man får. Inga barn - ingen barnskatt, ett barn - 1 barnskatt, två barn - 2 barnskatt osv. Det systemet skulle ju vara den ultimata rättvisan, för det är ju inte rättvist att betala skatt till samhällets alla barn om man inte har barn själv, enligt ditt resonemang.
Sedan kan vi ta rättvisan ett steg vidare. Ska de som aldrig är sjuka betala för de som ofta är sjuka? Ska de som aldrig får cancer betala för cancervården? Ska de som drabbas av stroke betala för sin egen vård, för alla skattebetalare kommmer ju inte att utnyttja den vården? De som behöver hjälp av psykiatrin, ska de betala den ur egen ficka? Ska de som inte har bil betala för de vägar de aldrig åker på? Ska de som cyklar ändå betala för kollektivtrafiken? Ska de som inte har sina föräldar i livet ändå betala för åldringsvården? Ja, som ni förstår kan raden av rättvisefrågor bli hur lång som helst.
För mig, barnlös eller inte, är det lätt att svar på ovanstående frågor. Jag är gärna med och betalar för de som behöver, om det så är förlossningsvård (som jag sorgligt nog förmodligen aldrig kommer att få ta del av), mödravård (som jag sorgligt nog förmodligen aldrig kommer att få ta del av), förskoleplatser (som jag sorgligt nog förmodligen aldrig kommer att få ta del av), skolor (som jag sorgligt nog förmodligen aldrig kommer att få ta del av), cancervård eller strokevård (som jag förhoppningsvis inte behöver ta del av), psykiatrisk vård, motorvägar, kollektivtrafiken, åldringsvården och alla andra rättvisefrågor som jag inte har orkar lista ovan.
Jag vill leva i ett medmänskligt samhälle där man inte räknar rättvisa i kronor. Många människor går genom livet och drabbas av olycka efter olycka. Ska dessa stackare dessutom på egen hand behöva betala allt och därmed uppleva dubbel olycka?
Livet är långt ifrån rättvist, tell me about it, det vet jag, det vet du, det vet alla. Men varför är det bara rättvisan i kronor som räknas? Rättvisan i allt det andra då, gills inte det? Och vem har rätten att bestämma när det är rättvist?
Kram
söndag 10 april 2011
Vårstädning, blod och ostkrokar
Vi har haft vårstädning både ute och inne idag och vi känner oss så nöjda! Eftersom solen har lyst på en härlig himmel så satte vårkänslorna igång att frodas i våra kroppar. Maken gick ut direkt efter frukost och drog igång sin älskade leksak; lövblåsen. Därefter krattade han, sopade entrégången och gjorde fint i förrådet. Samtidigt, fast inomhus, städade och rensade jag i köksskåpen och andra utrymmen som samlat på sig en massa skräp. Efter en liten drickapaus i solen gick vi sedan, med gemensamma krafter på altangolvet och det vintervilande utebordet, så nu är det rent och fint där lagom till svärföräldrarnas besök nästa helg. Då hoppas vi på att solen åter visar sig så att vi kan för året inviga grillen :)
Annars har det inte hänt så mycket, mer än att jag har en liten fundering. Som ni vet fick jag ju en för tidig blödning denna månad pga av hormonplåstren jag använde. Som ni också vet visade ultarljudet att slemhinnan inte blivit större av plåsteranvändandandet. MEN min blödning har hållt i sig i dubbelt så många dagar som vanligt, vilket jag tycker är konstigt om inte slemhinnan blivit större. I en ostimulerad cykel brukar jag blöda i tre dagar och allra mest på dag 2. Den här gången har jag blött ganska intensivt från dag 1 till 5 och lite dag 6. Hur är det möjligt??
Nu är det söndag kväll, oj vad den här helge gick fort! Jag laddar för en ny jobbvecka med US Masters och "ostkrokar" :)
Trevlig kväll på er!
Annars har det inte hänt så mycket, mer än att jag har en liten fundering. Som ni vet fick jag ju en för tidig blödning denna månad pga av hormonplåstren jag använde. Som ni också vet visade ultarljudet att slemhinnan inte blivit större av plåsteranvändandandet. MEN min blödning har hållt i sig i dubbelt så många dagar som vanligt, vilket jag tycker är konstigt om inte slemhinnan blivit större. I en ostimulerad cykel brukar jag blöda i tre dagar och allra mest på dag 2. Den här gången har jag blött ganska intensivt från dag 1 till 5 och lite dag 6. Hur är det möjligt??
Nu är det söndag kväll, oj vad den här helge gick fort! Jag laddar för en ny jobbvecka med US Masters och "ostkrokar" :)
Trevlig kväll på er!
lördag 9 april 2011
Märkliga händelser
Konstiga saker händer i den grå villan! Oförklarliga saker som får mig att känna mig helt förvirrad!
Konstig händelse nummer 1:
I ett hörn av vardagsrummet står det en bokhylla och precis bredvid den står soffan som vi ofta sitter i och puffen som Bubbaskatten brukar ligga på. Det är något mycket märkligt med just det där hörnet. Ganska ofta står Bubbas antingen på golvet precis nedanför bokhyllan eller på puffen och stirrar upp i taket i hörnet utan att det finns något där. Vi har själva noggrant tittat dit han stirrar för att se om det kan vara någon liten fluga han är intresserad av som han med enkelhet ser men som vi missar. INTE, det finns inget där!! Det går inte att distrahera honom heller eller att få honom att gå därifrån.
Igår kväll när jag var ensam hemma hände precis det här. Han stod en lång lång stund med blicken intensivt fäst på en punkt, men så helt plötsligt började han röra huvudet fram och tillbaka som om han verkligen följde en fluga med blicken. Jag tände då alla lampor och reste mig upp i soffan för att se vad det kunde vara. NOTHING, det fanns inget där!! I fem minuter höll det på, sedan helt plötsligt la sig katten på puffen igen som om ingenting hade hänt... Scary! Jag tror egentligen inte alls på spöken, men vad är det han tittar på där i hörnet? Det finns ju inget annat ställe i huset som han ställer sig och stirra på så där!
Konstig händelse nummer 2:
Vår bredbandsleverantör drog ur pluggen till vårt nät tio dagar innan vår uppsägningstid tog slut. Av misstag, men deras fel så vi fick gratis mobilt bredband den kvarvarande tiden. Allt var frid och fröjd tills igår då jag fick väldigt obehagliga kroppsliga reaktioner på flödet till modemet i usb-porten. Visst jag hade suttit i bra många timmar (och irriterat mig på puckade kommentarer), men det är inte precis första gången det blir ett marathon framför datorn. Men aldrig har jag fått en reaktion förut.
Alla som har pratat i mobilen för länge har kanske känt hur det då kan börja hetta och sticka i kinden och örat där man hållt mobilen. Precis den känslan fick jag i halva ansiktet, handen och armen upp till armbågen på den sida där modemet satt. Jag fortsatte "datorandet" en stund till men då var det som om ett par fingrar började domna och samma sak hände på kinden ner mot hakan. När jag satte handen över modemet kunde jag riktigt känna hur det strömmade i den. Det var väldigt obehagligt och det fick mig att raskt stänga ner laptopen. Jag gick och kollade mig i spegeln för att se om jag var röd om kinden, men jag kunde inte se någonting, ändå tog det ett par timmar innan alla symptom gick över.
Idag som alla andra lördagar steg jag upp och slog på datorn för att kolla runt bland bloggarna. Det tog inte många minuter förrän samma symptom återkom och jag kopplade genast ner mig igen. Jag berättade för min kära make om mina upplevelser, men han tittade mest skeptiskt på mig och insinuerade att det var psykiskt. Men snäll som han är tog han tag i en av de saker vi skulle ta tag i i dag och det var att hitta en leverantör till bredband via fiber som vi just installerat i huset. Nu sitter jag här vid datorn igen utan något stickande i ansiktet, skönt.
Konstig händelse nummer 3:
I "mitt" badrum på övervåningen har vi ett takfönster. Det har suttit där sedan badrummet renoverades ett par år innan vi flyttad in och vi har bott i huset i 3 år. Det är ett kvalitetsfönster av härdat glas. Idag när jag var i sovrummet på övervåningen och maken var i vardagsrummet på nedervåningen hörde vi plötsligt en hög smäll från badrummet. Min första tanke var att handduken hade trillat ner och dragit med sig några av mina parfymflaskor i golvet. Väl inne i badrummet såg jag hur takfönstret var fullt av sprickor och min andra tanke var att en fågel måste ha flugit in i det. Jag rusade ner för trapporna för att se om det kanske ligger en skadad fågel på marken. Där fanns INGENTING. Jag tittade upp mot takfönstret och såg att det var helt på utsidan. Jag rusade tillbaka till badrummet och tittade lite närmare på fönstret inifrån och såg att ytterglaset var helt och att det bara var innerglaset som var fullt av sprickor. HUR är det möjligt? VAD är det som har hänt? Jag har tyvärr inga svar på frågorna...
Finns det någon som kan ge några rimliga förklaringar?
Kram!
Konstig händelse nummer 1:
I ett hörn av vardagsrummet står det en bokhylla och precis bredvid den står soffan som vi ofta sitter i och puffen som Bubbaskatten brukar ligga på. Det är något mycket märkligt med just det där hörnet. Ganska ofta står Bubbas antingen på golvet precis nedanför bokhyllan eller på puffen och stirrar upp i taket i hörnet utan att det finns något där. Vi har själva noggrant tittat dit han stirrar för att se om det kan vara någon liten fluga han är intresserad av som han med enkelhet ser men som vi missar. INTE, det finns inget där!! Det går inte att distrahera honom heller eller att få honom att gå därifrån.
Igår kväll när jag var ensam hemma hände precis det här. Han stod en lång lång stund med blicken intensivt fäst på en punkt, men så helt plötsligt började han röra huvudet fram och tillbaka som om han verkligen följde en fluga med blicken. Jag tände då alla lampor och reste mig upp i soffan för att se vad det kunde vara. NOTHING, det fanns inget där!! I fem minuter höll det på, sedan helt plötsligt la sig katten på puffen igen som om ingenting hade hänt... Scary! Jag tror egentligen inte alls på spöken, men vad är det han tittar på där i hörnet? Det finns ju inget annat ställe i huset som han ställer sig och stirra på så där!
Konstig händelse nummer 2:
Vår bredbandsleverantör drog ur pluggen till vårt nät tio dagar innan vår uppsägningstid tog slut. Av misstag, men deras fel så vi fick gratis mobilt bredband den kvarvarande tiden. Allt var frid och fröjd tills igår då jag fick väldigt obehagliga kroppsliga reaktioner på flödet till modemet i usb-porten. Visst jag hade suttit i bra många timmar (och irriterat mig på puckade kommentarer), men det är inte precis första gången det blir ett marathon framför datorn. Men aldrig har jag fått en reaktion förut.
Alla som har pratat i mobilen för länge har kanske känt hur det då kan börja hetta och sticka i kinden och örat där man hållt mobilen. Precis den känslan fick jag i halva ansiktet, handen och armen upp till armbågen på den sida där modemet satt. Jag fortsatte "datorandet" en stund till men då var det som om ett par fingrar började domna och samma sak hände på kinden ner mot hakan. När jag satte handen över modemet kunde jag riktigt känna hur det strömmade i den. Det var väldigt obehagligt och det fick mig att raskt stänga ner laptopen. Jag gick och kollade mig i spegeln för att se om jag var röd om kinden, men jag kunde inte se någonting, ändå tog det ett par timmar innan alla symptom gick över.
Idag som alla andra lördagar steg jag upp och slog på datorn för att kolla runt bland bloggarna. Det tog inte många minuter förrän samma symptom återkom och jag kopplade genast ner mig igen. Jag berättade för min kära make om mina upplevelser, men han tittade mest skeptiskt på mig och insinuerade att det var psykiskt. Men snäll som han är tog han tag i en av de saker vi skulle ta tag i i dag och det var att hitta en leverantör till bredband via fiber som vi just installerat i huset. Nu sitter jag här vid datorn igen utan något stickande i ansiktet, skönt.
Konstig händelse nummer 3:
I "mitt" badrum på övervåningen har vi ett takfönster. Det har suttit där sedan badrummet renoverades ett par år innan vi flyttad in och vi har bott i huset i 3 år. Det är ett kvalitetsfönster av härdat glas. Idag när jag var i sovrummet på övervåningen och maken var i vardagsrummet på nedervåningen hörde vi plötsligt en hög smäll från badrummet. Min första tanke var att handduken hade trillat ner och dragit med sig några av mina parfymflaskor i golvet. Väl inne i badrummet såg jag hur takfönstret var fullt av sprickor och min andra tanke var att en fågel måste ha flugit in i det. Jag rusade ner för trapporna för att se om det kanske ligger en skadad fågel på marken. Där fanns INGENTING. Jag tittade upp mot takfönstret och såg att det var helt på utsidan. Jag rusade tillbaka till badrummet och tittade lite närmare på fönstret inifrån och såg att ytterglaset var helt och att det bara var innerglaset som var fullt av sprickor. HUR är det möjligt? VAD är det som har hänt? Jag har tyvärr inga svar på frågorna...
Finns det någon som kan ge några rimliga förklaringar?
Kram!
fredag 8 april 2011
Kokar av ilska!
Älskade vänner, håll i hatten för nu är ni i närkontakt med en riktigt URFÖRBANNAD bloggerska! Jag sitter här i soffan och riktigt KOKAR av ilska. Ja, jag är så arg så jag vet inte riktigt hur jag ska ventilera de uppumpade aggressioner som nu huserar i mitt inre.
Hur kan detta land bebos utav så många inskränkta, oempatiska och egoistiska människor som besitter noll medkänsla och har en vidrig människosyn?
Jag kommer just från Elidas debattartikel, eller snarare från kommentarssidorna till artikeln, där jag med fasa har läs folks åsikter i frågan. Jag kan bara säga att jag är MÖRKRÄDD!!! VAD ÄR DET MED FOLK EGENTLIGEN??? Hur kan man gå genom livet med så lite respekt för andra människors missöden, orättvisor, drömmar och känslor? Hur kan vissa ha så svårt att sätta sig in i hur det skulle vara om det var "jag". Skulle t ex Helena Richardson/Medborgare X och Johan Lundaahl ha samma åsikter om de själva eller någon nära anhörig varit olycksfåglar och drabbats av infertilitet? Hur kan de inte ens ha förmågan att sätta sig in i hur det skulle vara i fall att? Hur kommer det sig att människor som har "sitt på de torra" ens tar sig rätten att uttala sig i frågor de så oerhört tydligt visar att de har noll förståelse för?? Hur kan de tar sig rätten att döma andra människor vars livssorger de inte ens lite vet någonting om. MEN DET ÄR LÄTT ATT SÄGA ATT NÅGOT INTE ÄR EN RÄTTIGHET ELLER NÅGOT ATT STÄVA EFTER NÄR MAN SJÄLV REDAN HAR DET MAN MISSUNNAR ANDRA!
Som avslutning har jag kopierat en kommentar rakt av som jag verkligen håller med. Jag hoppas att det är ok att jag citerar det här på min sida för det är så himla bra skrivet 2barnsmamman!
"men snälla medborgareX - från och med nu vill jag att alla par i Sverige ska genomgå screening psykiskt och fysiskt så vi kan se sannorlikheten att de kommer att behöva hjälp från soc - kostar.
Jag vill att alla som röker ska betala sin egen vård och dubbel skatt för de som bli sjuka av andrahands-rökning. Jag tycker att varje person som ramlar på fyllan ska betala ev sjukvård själva. Alla som spelar korpfotboll ouppvärmda och är lite för feta och otränade och därför ådrar sig skador - de ska inte få hjälp i sjukvården. Åk till Danmark med er! Och de som inte har barn ska inte behöva betala skatt till de som har barn - tillbaka med mina pengar NU !!!!
Tack och Amen!!
Hur kan detta land bebos utav så många inskränkta, oempatiska och egoistiska människor som besitter noll medkänsla och har en vidrig människosyn?
Jag kommer just från Elidas debattartikel, eller snarare från kommentarssidorna till artikeln, där jag med fasa har läs folks åsikter i frågan. Jag kan bara säga att jag är MÖRKRÄDD!!! VAD ÄR DET MED FOLK EGENTLIGEN??? Hur kan man gå genom livet med så lite respekt för andra människors missöden, orättvisor, drömmar och känslor? Hur kan vissa ha så svårt att sätta sig in i hur det skulle vara om det var "jag". Skulle t ex Helena Richardson/Medborgare X och Johan Lundaahl ha samma åsikter om de själva eller någon nära anhörig varit olycksfåglar och drabbats av infertilitet? Hur kan de inte ens ha förmågan att sätta sig in i hur det skulle vara i fall att? Hur kommer det sig att människor som har "sitt på de torra" ens tar sig rätten att uttala sig i frågor de så oerhört tydligt visar att de har noll förståelse för?? Hur kan de tar sig rätten att döma andra människor vars livssorger de inte ens lite vet någonting om. MEN DET ÄR LÄTT ATT SÄGA ATT NÅGOT INTE ÄR EN RÄTTIGHET ELLER NÅGOT ATT STÄVA EFTER NÄR MAN SJÄLV REDAN HAR DET MAN MISSUNNAR ANDRA!
Som avslutning har jag kopierat en kommentar rakt av som jag verkligen håller med. Jag hoppas att det är ok att jag citerar det här på min sida för det är så himla bra skrivet 2barnsmamman!
"men snälla medborgareX - från och med nu vill jag att alla par i Sverige ska genomgå screening psykiskt och fysiskt så vi kan se sannorlikheten att de kommer att behöva hjälp från soc - kostar.
Jag vill att alla som röker ska betala sin egen vård och dubbel skatt för de som bli sjuka av andrahands-rökning. Jag tycker att varje person som ramlar på fyllan ska betala ev sjukvård själva. Alla som spelar korpfotboll ouppvärmda och är lite för feta och otränade och därför ådrar sig skador - de ska inte få hjälp i sjukvården. Åk till Danmark med er! Och de som inte har barn ska inte behöva betala skatt till de som har barn - tillbaka med mina pengar NU !!!!
Tack och Amen!!
Dagens ros
Idag blev det jobbet i alla fall. Det var lite skönt att komma tillbaka och tvingas tänka på något annat för några, tja ganska många, timmar. Hann uträtta en hel del innan det var dags att ta helg och sätta sig i tv-soffan igen.
Den här helgen ska maken och jag ta tag i saker som behöver göras. Bland annat ska vi ta oss en ordentlig sväng på nätet och titta på det där med adoptioner. Jag har hela tiden varit öppen för att adoptera, men för maken har det inte varit något alternativ. Eftersom veckan varit turbulent och en ögonöppnare för oss båda, att det här med IVF och ÄD kanske inte kan ge oss vårt efterlängtade barn, så har maken öppnat dörren för att adoption kanske kan bli ett alternativ för oss. Därför ska vi alltså googla runt och läsa olika forum om det hela.
Ikväll är maken på jobbfest och jag har för en gångs skull full makt över fjärrkontrollen :) Att jag då inte tar tillfället i akt och använder den makten är fullkomligt oförståeligt! För vad har jag på för kanal i bakgrunden när jag skriver detta inlägget? Jo, kanal 4 och det åh så underbara programmet Talang ;) (Yes, nu jag var ironisk)
Som avslutning på denna skrivsession vill jag ge dagens ros till alla ni FANTASTISKA människor som med era kommentarer kan få solen att åter skina i det mörkaste mörker. Tack för att ni finns och att ni lämnar ett avtryck i min värld!!
Kärlek!
Den här helgen ska maken och jag ta tag i saker som behöver göras. Bland annat ska vi ta oss en ordentlig sväng på nätet och titta på det där med adoptioner. Jag har hela tiden varit öppen för att adoptera, men för maken har det inte varit något alternativ. Eftersom veckan varit turbulent och en ögonöppnare för oss båda, att det här med IVF och ÄD kanske inte kan ge oss vårt efterlängtade barn, så har maken öppnat dörren för att adoption kanske kan bli ett alternativ för oss. Därför ska vi alltså googla runt och läsa olika forum om det hela.
Ikväll är maken på jobbfest och jag har för en gångs skull full makt över fjärrkontrollen :) Att jag då inte tar tillfället i akt och använder den makten är fullkomligt oförståeligt! För vad har jag på för kanal i bakgrunden när jag skriver detta inlägget? Jo, kanal 4 och det åh så underbara programmet Talang ;) (Yes, nu jag var ironisk)
Som avslutning på denna skrivsession vill jag ge dagens ros till alla ni FANTASTISKA människor som med era kommentarer kan få solen att åter skina i det mörkaste mörker. Tack för att ni finns och att ni lämnar ett avtryck i min värld!!
Kärlek!
torsdag 7 april 2011
Besked
Efter läkarbesöket har den här veckan verkligen handlat om att bryta ihop. Måndagen var en riktigt pissig dag, men frågan är om inte tisdagen var ännu värre. Trots mycket tårar, svullna ögon och huvudvärk var jag bestämd över att ändå ta mig till jobbet på tisdagen. Där väntade tre inbokade möten och en presentation på eftermiddagen och tanken på att skjuta upp allt på så kort varsel kändes inte bra. Att åka till jobbet kändes inte heller bra, men det kändes bättre än att ställa in...när jag tänkte på det hemma. Maken bad mig tänka efter, "är det en bra idé? Klarar du en hel dag?" "Det kommer att gå bra" svarade jag och kände mig ganska stark.
Det räckte att stiga in på jobbet för att det starka skulle försvinna. Stark var jag i hemmets trycka vrå, inte i jobbets lokaler. Det var minsta motståndets lag som kickade in där i korridoren och en fel kommentar från en jobbarkompis puttade mig över kanten. Bryta-ihop-kanten. Jag flydde in i ett arbetsrum där jag satte mig vid ett bord och stirrade ner i papper jag behövde ta tag i, med tårar hängandes i ögonfransarna. In kommer A som hälsar glatt, men snart ser att allt inte är som det ska. Genast sätter hon sig bredvid och frågar hur det är. Det är starskottet för niagara att börja falla och tårarana sprutar ur ögonen som på Lilleskutt. A är fantastisk och kramar om mig och jag lägger huvudet på hennes axel samtidigt som hon stryker mig över ryggen. A vet om min barnlängtan och mina misslyckade försök, men visste inte om att vi nu står i kö till ÄD och att en testmånad nu gått i stöpet. Men där och då berättar jag allt för henne och gråter sådär högljudd som man kan ibland när man inte får tillräckligt med luft.
Tyvärr inser jag ganska snart att jag hade valt fel plats att fly till när fler och fler på jobbet strömmar in i rummet. Lokalen var bokat för ett arbetslagsmöte... Jag reser mig fort, men det ordnas snabbt fram ett nytt rum för mötet så att jag kan sitta kvar. A sitter kvar en stund med mig och ställer sedan upp och gör en av mina brådskande uppgifter medan jag går på toa för att "städa upp mitt yttre". Snälla snälla A, tusen tack!
Jag förstår där inne på toa att mina åtaganden för dagen måste avbokas och flyttas fram och tre telefonsamtal senare är det gjort. Jag försöker genomföra lite pappersarbete mellan gråtattackerna innan jag beger mig till chefen, som vet allt, för att berätta om mitt psykbryt. Vad gäller allt det här som pågår runt mig har hon den största förståelsen då hennes egen dotter upplevt detsamma. Dottern genomgick 3 IVF innan hon blev gravid, så chefen vet precis vilken känslomässig berg-och dalbana jag går igenom. Därför var det inga betänkligheter, efter en kram skickade hon hem mig direkt och tog själv på sig att hålla i presentationen på eftermiddagen. Tack chefen för att du förstår! (Hon läser inte här, men i alla fall, ett tack ska hon ha!)
Jag har varit hemma sedan dess och vilat och gråtit. Gråtit, vilat, pratat och framför allt tröstätit. GUUUD vad jag har ätit och bara onyttiga saker. I dag är jag mycket starkare och illamående men imorgon är det dags att återgå till arbetet. Jag hoppas att jag känner mig lika stark då när jag öppnar dörrarna och kliver in i korridoren.
Idag kom också det besked jag väntat och längtat efter. De är villiga på Huddinge att ge det ett försök till. Eftersom slemhinnan lyckades växa till 8 mm under mina egna IVF-försök med hjälp av Gonal-F, ska vi göra en testmånad med sprutor för att se om det lyckas igen. Snäll snälla ni, kan ni hålla tummar och tår och allt man kan hålla för att det lyckas denna gång!! Det skulle vara så bittert att inte ens få försöka med ÄD, att förlora chansen för en slemhinnas skull. Kan ni be lite för mig?
Kram!!
Det räckte att stiga in på jobbet för att det starka skulle försvinna. Stark var jag i hemmets trycka vrå, inte i jobbets lokaler. Det var minsta motståndets lag som kickade in där i korridoren och en fel kommentar från en jobbarkompis puttade mig över kanten. Bryta-ihop-kanten. Jag flydde in i ett arbetsrum där jag satte mig vid ett bord och stirrade ner i papper jag behövde ta tag i, med tårar hängandes i ögonfransarna. In kommer A som hälsar glatt, men snart ser att allt inte är som det ska. Genast sätter hon sig bredvid och frågar hur det är. Det är starskottet för niagara att börja falla och tårarana sprutar ur ögonen som på Lilleskutt. A är fantastisk och kramar om mig och jag lägger huvudet på hennes axel samtidigt som hon stryker mig över ryggen. A vet om min barnlängtan och mina misslyckade försök, men visste inte om att vi nu står i kö till ÄD och att en testmånad nu gått i stöpet. Men där och då berättar jag allt för henne och gråter sådär högljudd som man kan ibland när man inte får tillräckligt med luft.
Tyvärr inser jag ganska snart att jag hade valt fel plats att fly till när fler och fler på jobbet strömmar in i rummet. Lokalen var bokat för ett arbetslagsmöte... Jag reser mig fort, men det ordnas snabbt fram ett nytt rum för mötet så att jag kan sitta kvar. A sitter kvar en stund med mig och ställer sedan upp och gör en av mina brådskande uppgifter medan jag går på toa för att "städa upp mitt yttre". Snälla snälla A, tusen tack!
Jag förstår där inne på toa att mina åtaganden för dagen måste avbokas och flyttas fram och tre telefonsamtal senare är det gjort. Jag försöker genomföra lite pappersarbete mellan gråtattackerna innan jag beger mig till chefen, som vet allt, för att berätta om mitt psykbryt. Vad gäller allt det här som pågår runt mig har hon den största förståelsen då hennes egen dotter upplevt detsamma. Dottern genomgick 3 IVF innan hon blev gravid, så chefen vet precis vilken känslomässig berg-och dalbana jag går igenom. Därför var det inga betänkligheter, efter en kram skickade hon hem mig direkt och tog själv på sig att hålla i presentationen på eftermiddagen. Tack chefen för att du förstår! (Hon läser inte här, men i alla fall, ett tack ska hon ha!)
Jag har varit hemma sedan dess och vilat och gråtit. Gråtit, vilat, pratat och framför allt tröstätit. GUUUD vad jag har ätit och bara onyttiga saker. I dag är jag mycket starkare och illamående men imorgon är det dags att återgå till arbetet. Jag hoppas att jag känner mig lika stark då när jag öppnar dörrarna och kliver in i korridoren.
Idag kom också det besked jag väntat och längtat efter. De är villiga på Huddinge att ge det ett försök till. Eftersom slemhinnan lyckades växa till 8 mm under mina egna IVF-försök med hjälp av Gonal-F, ska vi göra en testmånad med sprutor för att se om det lyckas igen. Snäll snälla ni, kan ni hålla tummar och tår och allt man kan hålla för att det lyckas denna gång!! Det skulle vara så bittert att inte ens få försöka med ÄD, att förlora chansen för en slemhinnas skull. Kan ni be lite för mig?
Kram!!
Katt och Råtta
Eller kanske mer katt och mus. Det blev starten för dagen; katt, mus, Charlotte i panik och makens rude awakening till larmande skrik, mina skrik. Jag tar det från början.
Den vanliga rutinen i vår familj ser ut som följer: Några timmar efter insomning kommer Bubbaskatten på att det är dags att gå en runda i kvarteret för att kolla så att allt står rätt till i reviret. Med raska små tassskliv struttar han in i vårt sovrum och börjar pipa för att få oss att inse att dörren ska öppnas för Hans Majestät. När hans önskemål inte tillgodoses direkt tar han till knep som han vet får önskad effekt - kloa på sängen. Eftersom han vet att jag är den som är mest lättväckt är det naturligtvis min sida han går hårt åt. Sömndrucken tar jag mig upp och vet att jag måste få tag i katten illa kvickt för annars tycker Bubbas att vi lika väl kan leka lite kurragömma innan arbetspassat drar igång. Då kutar han iväg i mörkret och gömmer sig i något hörn eller under något bord och då har jag hunnit bli klarvaken innan det hela är över. Därför gäller det alltså att vara alert direkt efter uppstigandet så man får tag i kattskrället innan han hunnit fly.
Några timmar senare är det så dags för mig att göra det obligatoriska toabesöket. Då passar jag på att öppa ytterdörren och släppa in vaktkatten som avslutat sitt vaktpass och är redo för lite vila. I mörker och utan varken glasögon eller linser ser jag inte så mycket och i vanliga fall gör inte det så mycket. I vanliga fall brukar herr Bubbas stanna precis innanför dörren för att få sina klappar och sitt gos, men i morse fanns det inte tid för det utan han kutade rakt in i vardagsrummet. Jag tänkte inte så mycket på det utan följde efter honom för att jag ville ha lite behövt gos. Då ser jag hur han lägger ner en mörk skugga på vår matta och hur skuggan försiktigt börjar röra sig...
Jag var inte trög då direkt. Av ren instinkt, kvinnlig??, illskriker jag rakt ut, sådär vansinnigt töntigt det bara kan bli! Händerna letar sig av någon konstig anledning upp mot ansiktet och jag småstampar på stället så där som man göra när man ska värma upp inför en springtur. Och springtur blir det! Upp för trappan far jag, fortfarande illskrikandes, rycker upp dörren till sovrummet där jag möts av en mycket förvirrad, frågande och yrvaken make. Mitt i allt skrikande får jag i alla fall fram att katten dragit in en levande mus som nu antingen springer runt nere i vårt vardagsrum eller rädd som attan sitter och trycker under vår soffa, jag hann nämligen inte se hur det blev innan jag snabbare än en raket drog upp på övervåningen.
Som make i huset blir det nu hans uppgift att reda ut den här soppan, även om inte heller han är så förtjust i möss, medan jag står bredvid och tjuter ut ord som "fy" och "äckligt". Maken, nu ganska vaken, fördelar arbetsuppgifterna "Du tar katten och jag tar musen". Väl tillbaka på nedervåningen ser vi hur Bubbas nosar och springer runt en puff som står vid soffan och brighta som vi är förstår vi att under puffen finns den nya hyresgästen. I samma sekund lyckas Bubbas dra ut den lilla muskroppen som ligger orörlig. Jag kastar mig på herr jägare och lyckas på något sätt få ett riktigt sumogrepp på honom så att han inte lyckas smita hur mycket han än vrider och vänder. Maken får med hjälp av sopskyffeln upp det halvdöda lilla livet, som jag tycker så himla synd om men som jag i alla fall inte vill vara hyresvärd till, och tar ut den. För att den ska slippa plågas hjälper han den till nästa liv.
Bubbas var inte alls nöjd med vår insats och är det fortfarande inte. Han har tjurat hela morgonen och låtsas som om jag inte existerar. Vi får se hur länge det håller i sig.
Från och med nu har jag bestämt att aldrig släppa in honom genom ytterdörren, nu blir det altandörren som gäller. Där är det helglas och jag kan se om han har någon present med sig hem.
Kram!
Den vanliga rutinen i vår familj ser ut som följer: Några timmar efter insomning kommer Bubbaskatten på att det är dags att gå en runda i kvarteret för att kolla så att allt står rätt till i reviret. Med raska små tassskliv struttar han in i vårt sovrum och börjar pipa för att få oss att inse att dörren ska öppnas för Hans Majestät. När hans önskemål inte tillgodoses direkt tar han till knep som han vet får önskad effekt - kloa på sängen. Eftersom han vet att jag är den som är mest lättväckt är det naturligtvis min sida han går hårt åt. Sömndrucken tar jag mig upp och vet att jag måste få tag i katten illa kvickt för annars tycker Bubbas att vi lika väl kan leka lite kurragömma innan arbetspassat drar igång. Då kutar han iväg i mörkret och gömmer sig i något hörn eller under något bord och då har jag hunnit bli klarvaken innan det hela är över. Därför gäller det alltså att vara alert direkt efter uppstigandet så man får tag i kattskrället innan han hunnit fly.
Några timmar senare är det så dags för mig att göra det obligatoriska toabesöket. Då passar jag på att öppa ytterdörren och släppa in vaktkatten som avslutat sitt vaktpass och är redo för lite vila. I mörker och utan varken glasögon eller linser ser jag inte så mycket och i vanliga fall gör inte det så mycket. I vanliga fall brukar herr Bubbas stanna precis innanför dörren för att få sina klappar och sitt gos, men i morse fanns det inte tid för det utan han kutade rakt in i vardagsrummet. Jag tänkte inte så mycket på det utan följde efter honom för att jag ville ha lite behövt gos. Då ser jag hur han lägger ner en mörk skugga på vår matta och hur skuggan försiktigt börjar röra sig...
Jag var inte trög då direkt. Av ren instinkt, kvinnlig??, illskriker jag rakt ut, sådär vansinnigt töntigt det bara kan bli! Händerna letar sig av någon konstig anledning upp mot ansiktet och jag småstampar på stället så där som man göra när man ska värma upp inför en springtur. Och springtur blir det! Upp för trappan far jag, fortfarande illskrikandes, rycker upp dörren till sovrummet där jag möts av en mycket förvirrad, frågande och yrvaken make. Mitt i allt skrikande får jag i alla fall fram att katten dragit in en levande mus som nu antingen springer runt nere i vårt vardagsrum eller rädd som attan sitter och trycker under vår soffa, jag hann nämligen inte se hur det blev innan jag snabbare än en raket drog upp på övervåningen.
Som make i huset blir det nu hans uppgift att reda ut den här soppan, även om inte heller han är så förtjust i möss, medan jag står bredvid och tjuter ut ord som "fy" och "äckligt". Maken, nu ganska vaken, fördelar arbetsuppgifterna "Du tar katten och jag tar musen". Väl tillbaka på nedervåningen ser vi hur Bubbas nosar och springer runt en puff som står vid soffan och brighta som vi är förstår vi att under puffen finns den nya hyresgästen. I samma sekund lyckas Bubbas dra ut den lilla muskroppen som ligger orörlig. Jag kastar mig på herr jägare och lyckas på något sätt få ett riktigt sumogrepp på honom så att han inte lyckas smita hur mycket han än vrider och vänder. Maken får med hjälp av sopskyffeln upp det halvdöda lilla livet, som jag tycker så himla synd om men som jag i alla fall inte vill vara hyresvärd till, och tar ut den. För att den ska slippa plågas hjälper han den till nästa liv.
Bubbas var inte alls nöjd med vår insats och är det fortfarande inte. Han har tjurat hela morgonen och låtsas som om jag inte existerar. Vi får se hur länge det håller i sig.
Från och med nu har jag bestämt att aldrig släppa in honom genom ytterdörren, nu blir det altandörren som gäller. Där är det helglas och jag kan se om han har någon present med sig hem.
Kram!
onsdag 6 april 2011
Den braiga sidan - me like
Tusen och åter tusen tack till er fina fina bloggsystrar som skriver till mig och skickar mig så mycket värme!! Jag ska snart ta mig i kragen, skärpa till mig och skaffa mig ett liv igen. Men just nu är jag fortfarande under isen, kraften är inte hos mig än. Tårar trillar fortfarande, men inte fullt lika ofta, mörkret och rädslan för det som komma skall ligger som en tung och seg hinna runt mitt medvetande och ångesten i bröstet är intensiv.
Min förhoppning är att den inre styrkan snart ska kunna borra hål i allt det onda som tagit makten över min kropp och själ. Jag hoppas att den positiva och glada tjej jag vanligen är ska komma fram och vifta bort det negativa, andas in det positiva och åter tända hoppet.
Det är förbannat skönt att må bra och ett helvete att må dåligt. See you on the other side, den braiga.
Kram!
Min förhoppning är att den inre styrkan snart ska kunna borra hål i allt det onda som tagit makten över min kropp och själ. Jag hoppas att den positiva och glada tjej jag vanligen är ska komma fram och vifta bort det negativa, andas in det positiva och åter tända hoppet.
Det är förbannat skönt att må bra och ett helvete att må dåligt. See you on the other side, den braiga.
Kram!
måndag 4 april 2011
"Knepigt fall"
Det gör ONT. Det gör SÅ ont! Inte kroppsligt utan själsligt...som vanligt. Från rödkantade ögon rinner salta tårar ner för mina flammiga kinder och faller ut i intet. Dit vill jag också, till intet, upplösas och bara försvinna. Slippa känna, slippa tänka, slippa våndas för den framtid jag inte vill leva i.
Känslorna efter dagens läkarbesök på Huddinge fertilitetsenhet är många och tillintetgörande. Det finns inte mycket positiv energi kvar i den här arma kvinnokroppen som ständigt försöker se ljuset i mörkret, som ständigt håller hoppet slåga brinnande och som försöker bibehålla tron på det att det goda kommer att vinna. Det finns inte mycket kvar av det nu.
I ett tidigare inlägg berättade jag om testmånaden när jag fick äta progynon för att få min slemhinna att växa. Det fungerade inte utan istället fick jag en blödning i mitten av månaden. Läkarna konfererade då runt mitt fall och bestämde att jag skulle testa hormonplåster. De senaste dagarna har jag haft enorm mensvärk och igår började jag blöda, mitt i månaden igen. Läkarbesöket idag var inbokat sedan ett par veckor och slemhinnan hade så klart inte växt en enda milimeter.
Jag hade av naturliga skäl 1000 frågor att ställa och inga bra svar gavs. Varför blöder jag ut det som ska vara kvar? Det är svårt att säga, men vi återkommer per telefon när vi har haft möte angående dig. Är det vanligt? Nej, det är väldigt ovanligt. Du är ett knepigt fall, men vi återkommer per telefon när vi har haft möte angående dig. Vad kommer hända nu? Fortsätter det såhär är det ju inte aktuellt med äggdonation eftersom du kommer blöda ut ett eventuellt ägg, men vi återkommer per telefon när vi har haft möte angående dig. Är det någon mening att vi fortsätter? Det kan inte jag säga, visst kan det hända att det går bra men sannolikheten är inte så stor, men vi återkommer per telefon när vi har haft möte angående dig.
Ensam, väldigt ensam. Huvudet fullt av tankar och frågor. Och bara otäcka, hemska, jobbiga svar eller svävande svar som gör mer skada än nytta. Maken på jobbet och jag sitter ensam i bilen med tår och snor rinnandes i ansiktet. Sannolikheten att maken och jag någonsin ska bli föräldrar ens med äggdonation ser för tillfället försvinnande liten ut. Hur ska jag stå ut när det jag har levt på, hoppet, kapats vid markplan?
Jag lever ett liv jag inte vill leva och jag går en framtid tillmötes jag inte vill leva i. Vad kan ge mig hoppet tillbaka?
Känslorna efter dagens läkarbesök på Huddinge fertilitetsenhet är många och tillintetgörande. Det finns inte mycket positiv energi kvar i den här arma kvinnokroppen som ständigt försöker se ljuset i mörkret, som ständigt håller hoppet slåga brinnande och som försöker bibehålla tron på det att det goda kommer att vinna. Det finns inte mycket kvar av det nu.
I ett tidigare inlägg berättade jag om testmånaden när jag fick äta progynon för att få min slemhinna att växa. Det fungerade inte utan istället fick jag en blödning i mitten av månaden. Läkarna konfererade då runt mitt fall och bestämde att jag skulle testa hormonplåster. De senaste dagarna har jag haft enorm mensvärk och igår började jag blöda, mitt i månaden igen. Läkarbesöket idag var inbokat sedan ett par veckor och slemhinnan hade så klart inte växt en enda milimeter.
Jag hade av naturliga skäl 1000 frågor att ställa och inga bra svar gavs. Varför blöder jag ut det som ska vara kvar? Det är svårt att säga, men vi återkommer per telefon när vi har haft möte angående dig. Är det vanligt? Nej, det är väldigt ovanligt. Du är ett knepigt fall, men vi återkommer per telefon när vi har haft möte angående dig. Vad kommer hända nu? Fortsätter det såhär är det ju inte aktuellt med äggdonation eftersom du kommer blöda ut ett eventuellt ägg, men vi återkommer per telefon när vi har haft möte angående dig. Är det någon mening att vi fortsätter? Det kan inte jag säga, visst kan det hända att det går bra men sannolikheten är inte så stor, men vi återkommer per telefon när vi har haft möte angående dig.
Ensam, väldigt ensam. Huvudet fullt av tankar och frågor. Och bara otäcka, hemska, jobbiga svar eller svävande svar som gör mer skada än nytta. Maken på jobbet och jag sitter ensam i bilen med tår och snor rinnandes i ansiktet. Sannolikheten att maken och jag någonsin ska bli föräldrar ens med äggdonation ser för tillfället försvinnande liten ut. Hur ska jag stå ut när det jag har levt på, hoppet, kapats vid markplan?
Jag lever ett liv jag inte vill leva och jag går en framtid tillmötes jag inte vill leva i. Vad kan ge mig hoppet tillbaka?
söndag 3 april 2011
En lyx i de ofrivilligt barnlösas vardag
En hel helg utan bloggen! Inga skrivna inlägg, inga lästa inlägg. Det betyder att jag har mycket att ta igen nu. Först ska jag berätta om mig och sedan ska jag läsa allt om er!
Helgen började underbart! Jag fick uppleva min allra första bloggdate och det kommer inte bli min sista. Vi var fyra tjejer som gick ut för att äta och träffades i stan klockan 6, fast fint folk kommer sent eller vad säger du Wilda ;) Ni må tro att jag var nervös, hjärtat bankade och det kändes läskigare och läskigare ju närmare restaurangdörren jag kom. Väl innanför dörren tittade jag mig lite tafatt omkring för att se om jag kunde lista ut vilka tjejer jag skulle träffa. Fick syn på Tonci , som jag kände igen genom kortet på hennes blogg, och hon satt själv och väntade vid ett bord. Det gick jättelätt att prata med henne från början och när de andra också dök upp gick det lika lätt att prata med dem! Det är så konstigt, men samtidigt så otroligt fantastiskt, att man kan sitta bredvid och mitt emot helt främmande människor och ändå utan minsta tvekan öppna upp sitt allra innersta och berätta om känslor och tankar man kanske inte ens orkat berätta för sina närmaste vänner. Förståelsen och igenkännande nickar och kommentarer är så klart det som befriar ordet och inga komplicerade förklaringar, bortförklaringar eller vita lögner behöver inkluderas i samtalen. En lyx i de ofrivilligt barnlösas vardag!! En lyx man borde unna sig oftare, helt klart! Tiden flög iväg och den vanliga fredagströttheten dök så klart upp men bra mycket senare än vanligt. I över fem (!!) timmar satt vi där och åt, drack och pratade. Tusen tack Tonci, Wilda Mathilda och Kalimero för att ni gav mig en sådan underbar kväll att minnas. Så klart hoppas jag på fler!
Lördag och söndag har varit vikta för makens syster som varit på besök. Det har blivit mycket shopping, god mat och snack. Vi ses inte så ofta men det är väldigt mysigt när vi gör det. Det är mycket lätt att prata med henne också även om det blir andra saker vi pratar om. Hon har inte hittat mannen i sitt liv än och har inga barn, så det är så skönt att kunna umgås med någon som inte heller har knoddar att tänka på.
Nu är det söndagkväll och jag ska uppdatera mig om vad som skrivits i era bloggar under min bortavaro, innan det är dags att göra sig redo för en ny jobbvecka.
Söndagskramar till er alla!
Helgen började underbart! Jag fick uppleva min allra första bloggdate och det kommer inte bli min sista. Vi var fyra tjejer som gick ut för att äta och träffades i stan klockan 6, fast fint folk kommer sent eller vad säger du Wilda ;) Ni må tro att jag var nervös, hjärtat bankade och det kändes läskigare och läskigare ju närmare restaurangdörren jag kom. Väl innanför dörren tittade jag mig lite tafatt omkring för att se om jag kunde lista ut vilka tjejer jag skulle träffa. Fick syn på Tonci , som jag kände igen genom kortet på hennes blogg, och hon satt själv och väntade vid ett bord. Det gick jättelätt att prata med henne från början och när de andra också dök upp gick det lika lätt att prata med dem! Det är så konstigt, men samtidigt så otroligt fantastiskt, att man kan sitta bredvid och mitt emot helt främmande människor och ändå utan minsta tvekan öppna upp sitt allra innersta och berätta om känslor och tankar man kanske inte ens orkat berätta för sina närmaste vänner. Förståelsen och igenkännande nickar och kommentarer är så klart det som befriar ordet och inga komplicerade förklaringar, bortförklaringar eller vita lögner behöver inkluderas i samtalen. En lyx i de ofrivilligt barnlösas vardag!! En lyx man borde unna sig oftare, helt klart! Tiden flög iväg och den vanliga fredagströttheten dök så klart upp men bra mycket senare än vanligt. I över fem (!!) timmar satt vi där och åt, drack och pratade. Tusen tack Tonci, Wilda Mathilda och Kalimero för att ni gav mig en sådan underbar kväll att minnas. Så klart hoppas jag på fler!
Lördag och söndag har varit vikta för makens syster som varit på besök. Det har blivit mycket shopping, god mat och snack. Vi ses inte så ofta men det är väldigt mysigt när vi gör det. Det är mycket lätt att prata med henne också även om det blir andra saker vi pratar om. Hon har inte hittat mannen i sitt liv än och har inga barn, så det är så skönt att kunna umgås med någon som inte heller har knoddar att tänka på.
Nu är det söndagkväll och jag ska uppdatera mig om vad som skrivits i era bloggar under min bortavaro, innan det är dags att göra sig redo för en ny jobbvecka.
Söndagskramar till er alla!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)