Tack för alla Beslutet är fattat. Det blir ingen mer operation den närmaste tiden. Läkarna var överens om att jag inte skulle gå igenom två behandlingar samtidigt. Jag fick välja och så klart prioriterar jag ÄD:n och skjuter hjärtingreppet på obestämd framtid. Typiskt är det att det inte blev avklarat, men nu lägger jag den besvikelsen bakom mig och blickar framåt.
Jag har börjar spreja Synarela. Ska ner i klimakteriet igen. Jag brukar inte får jobbiga symptom, men vi får se om jag har samma tur denna gång. Nu är det igång, men när det är dagen D är en hemlighet.
Trevlig helg!
KRAM
fredag 30 september 2011
torsdag 29 september 2011
Misslyckande följt av misslyckande följt av...
Jag vet inte riktigt vad det är som händer med mitt liv, eller kanske ska jag skriva min kropp. Inte heller operationen igår gick som den skulle. Buksmärtor som gav ett skyhögt blodtryck fick läkaren att avbryta ingreppet. De har tidigare inte varit med om smärtor i magen vid en sådan här procedur och ställde sig mycket frågande till vad det var som kunde orsaka det hela. Med tanke på vad som ligger framför mig med ÄD bad och bönade jag lkaren att fortsätta så att det skulle bli avklarat. Jag till och med sa att det inte kändes något i magen längre, men det gick han så klart inte på. När de definitivt bestämt sig för att avbryta och meddelade mig började jag så klart att gråta igen. Förra gången grät jag hysteriskt när jag skulle in för operation och igår grät jag när de körde ut mig. Det har varit samma team båda gångerna, förutom läkaren, så det enda de har sett av mig är typ en rödgråten lipsill. MEN de har varit helt UNDERBARA mot mig!! Vilka människor, både sköterskorna och de båda läkarna, snälla, gulliga och omtänksamma har de varit! Jag har känt mig så väl omhändertagen och flera av dem har kommit upp till avdelningen efteråt för att se hur det har varit med mig. Jag är så tacksam!
Eftersom jag de hade så ont i magen vid ingreppet och det inte är vanligt avbröt de eftersom det kunde finnas en liten risk att min kroppspulsåder (det är i den de går in med katararna som sedan förs till hjärtat) hade skadats. Om så hade varit fallet och de sedan gett mig blodförtunnande, vilket de alltid måste göra vid ett sådan här ingerpp eftersom risken för blodproppar ökar, hade det kunnat sluta med inre blödningar. Även om jag till varje pris ville få det gjort när jag låg där, förstår jag så klart att det var för mitt eget bästa att de avbröt.
Då det var chefsläkaren själv som utförde det hela igår och de alla på avdelningen vet att jag om ett tag ska genomgå ÄD såg han personligen till att jag fick en tid redan på tisdag i nästa vecka. Han beslutade också att jag då ska opereras under narkos och i en regelrätt operationssal där de har resurser om något skulle gå fel. Jag har även blivit sjukskriven tills dess för att vila och ta det lugnt efter alla misslyckade försök.
Så långt allt gott...eller ja, ni fattar vad jag menar.
SÅ kommer vi till MENet. Idag på morgonen ringde jag till de på ÄD för att berätta att mitt ingrepp inte hade lyckats och att jag ska in igen på tisdag. Hon jag pratade med blev då väldigt tveksam till om det kommer att fungera med narkos, det blodförtunnande medlet som jag får under operationen och det jag kommer äta 6 veckor efteråt (fast i låg dos), Synarela och Gonal-f tillsammans.
Då grät jag igen. Vad har jag gjort för att behöva gå igenom allt det här? Aldrig är något enkelt och fungerar på första försöket. I skrivandets stund konfererar de om mig på ÄD- avdelningen. Kommer det att gå? Kommer det inte att gå? Ska jag behöva skjuta på hjärtoperationen eller måste jag skjuta på ÄD:n?
Det finns de som har det värre. Det finns de som har det värre. Det finns de som har det värre!!
...men det är f-an inte lätt att heta Charlotte idag.
Kram!
Eftersom jag de hade så ont i magen vid ingreppet och det inte är vanligt avbröt de eftersom det kunde finnas en liten risk att min kroppspulsåder (det är i den de går in med katararna som sedan förs till hjärtat) hade skadats. Om så hade varit fallet och de sedan gett mig blodförtunnande, vilket de alltid måste göra vid ett sådan här ingerpp eftersom risken för blodproppar ökar, hade det kunnat sluta med inre blödningar. Även om jag till varje pris ville få det gjort när jag låg där, förstår jag så klart att det var för mitt eget bästa att de avbröt.
Då det var chefsläkaren själv som utförde det hela igår och de alla på avdelningen vet att jag om ett tag ska genomgå ÄD såg han personligen till att jag fick en tid redan på tisdag i nästa vecka. Han beslutade också att jag då ska opereras under narkos och i en regelrätt operationssal där de har resurser om något skulle gå fel. Jag har även blivit sjukskriven tills dess för att vila och ta det lugnt efter alla misslyckade försök.
Så långt allt gott...eller ja, ni fattar vad jag menar.
SÅ kommer vi till MENet. Idag på morgonen ringde jag till de på ÄD för att berätta att mitt ingrepp inte hade lyckats och att jag ska in igen på tisdag. Hon jag pratade med blev då väldigt tveksam till om det kommer att fungera med narkos, det blodförtunnande medlet som jag får under operationen och det jag kommer äta 6 veckor efteråt (fast i låg dos), Synarela och Gonal-f tillsammans.
Då grät jag igen. Vad har jag gjort för att behöva gå igenom allt det här? Aldrig är något enkelt och fungerar på första försöket. I skrivandets stund konfererar de om mig på ÄD- avdelningen. Kommer det att gå? Kommer det inte att gå? Ska jag behöva skjuta på hjärtoperationen eller måste jag skjuta på ÄD:n?
Det finns de som har det värre. Det finns de som har det värre. Det finns de som har det värre!!
...men det är f-an inte lätt att heta Charlotte idag.
Kram!
tisdag 27 september 2011
Jag behöver era tummar!
Nu påbörjar jag fastan. Imorgon ligger jag på operationsbordet igen Håll tummarna, snälla, för att det här blir den sista gången!
Kram!
Kram!
måndag 26 september 2011
Sjukt 60-årskalas
Rubriken till trots har jag inte varit på ett sjukt 6o-årskalas i helgen. Däremot blev jag sjuk, eller blev sjukare, under själva kalaset.
Det var makens pappa vi firade och det firades på gammalt hederligt sätt i bygdegården med släkt och vänner. Redan under fredagen på jobbet kände jag mig hängig och gick hem tidigare och stöp i sängen med huvudvärk och feber. Eftersom födelsedagsbarnet (-fadern) och makens syster skulle delta i ett rallylopp innan festen och då de hade sett fram emot att vi skulle komma och titta, fanns det inte på kartan att ställa in. Så med nedfällt säte satt/låg jag och sov hela resan upp, med mantrat "bli frisk, bli frisk" snurrande i huvudet. Jag såg inte riktigt fram emot att stå ute i kylan i flera timmar feberfrossig och dan. Men väl där fick jag en hutt canjang, blev nerbäddad och sov gott hela natten. Dagen efter var febern borta, men huvudvärken och de fyllda bihålorna fanns kvar, men de stoppade mig inte från att både se rally och gå på fest.
Så här i efterhand förstår jag ju att det inte var så klokt. Det beslutet kom nämligen tillbaka och bet mig i rumpan redan på söndagen. Vaknade med ett väldigt svullet och varigt öga. Bihåleinflammationen hade varit snäll nog och delat med sig lite av alla fientliga bakterier som intagit min kropp och nu var både näsan och halva mitt synfält obrukbara. Det innebär så klart att jag nu har varit tvungen att vara hemma från jobbet idag. Jag kommer att vara hemma imorgon också för att säkerställa att jag är frisk till på onsdag när jag ska in till sjukhuset och mixtra med hjärtat igen. Det blir karensdag på karensdag och flera små fina tusenlappar som flyger sin kos...
Ögoninflammation är i alla fall ett elände! Det svider, rinner, geggar och kliar om vartannat. Det är svullet och det är jobbigt att blinka. Jag ser dåligt samtidigt som jag TVINGAS bära mina otroligt fula nittiotalsglasögon som jag bara HATAR att visa mig i. Ja, jag vet jag ÄR fåfäng och visar mig helst inte utomhus utan smink. Sorgligt, men ack så sant. Att titta sig i spegeln med denna infektion, not fun!
Nu ska jag åter skölja mitt öga och min näsa i hopp om att ta död på the invaders, sedan är det dags för sängen!
KRAMAR
Det var makens pappa vi firade och det firades på gammalt hederligt sätt i bygdegården med släkt och vänner. Redan under fredagen på jobbet kände jag mig hängig och gick hem tidigare och stöp i sängen med huvudvärk och feber. Eftersom födelsedagsbarnet (-fadern) och makens syster skulle delta i ett rallylopp innan festen och då de hade sett fram emot att vi skulle komma och titta, fanns det inte på kartan att ställa in. Så med nedfällt säte satt/låg jag och sov hela resan upp, med mantrat "bli frisk, bli frisk" snurrande i huvudet. Jag såg inte riktigt fram emot att stå ute i kylan i flera timmar feberfrossig och dan. Men väl där fick jag en hutt canjang, blev nerbäddad och sov gott hela natten. Dagen efter var febern borta, men huvudvärken och de fyllda bihålorna fanns kvar, men de stoppade mig inte från att både se rally och gå på fest.
Så här i efterhand förstår jag ju att det inte var så klokt. Det beslutet kom nämligen tillbaka och bet mig i rumpan redan på söndagen. Vaknade med ett väldigt svullet och varigt öga. Bihåleinflammationen hade varit snäll nog och delat med sig lite av alla fientliga bakterier som intagit min kropp och nu var både näsan och halva mitt synfält obrukbara. Det innebär så klart att jag nu har varit tvungen att vara hemma från jobbet idag. Jag kommer att vara hemma imorgon också för att säkerställa att jag är frisk till på onsdag när jag ska in till sjukhuset och mixtra med hjärtat igen. Det blir karensdag på karensdag och flera små fina tusenlappar som flyger sin kos...
Ögoninflammation är i alla fall ett elände! Det svider, rinner, geggar och kliar om vartannat. Det är svullet och det är jobbigt att blinka. Jag ser dåligt samtidigt som jag TVINGAS bära mina otroligt fula nittiotalsglasögon som jag bara HATAR att visa mig i. Ja, jag vet jag ÄR fåfäng och visar mig helst inte utomhus utan smink. Sorgligt, men ack så sant. Att titta sig i spegeln med denna infektion, not fun!
Nu ska jag åter skölja mitt öga och min näsa i hopp om att ta död på the invaders, sedan är det dags för sängen!
KRAMAR
onsdag 21 september 2011
OP och ÄD
Ni skulle bara se hur min ljumske ser ut nu! Funderade på att ta en bild och lägga upp här, men ändrade mig ganska snabbt då det både är väl intimt och ofräscht! Det ser ut som om jag har blivit rejält misshandlad och blåmärket, som har en diameter på 10 cm, har nu väldigt många olika färger. Är väl inte mitt sexigaste jag för tillfället om inte olikfärgade hudskiftningar blivit inne... Vill inte tänka på hur jag kommer att se ut efter operation nummer två!
Nu till något annat. Jag har fått en ny donator!! Är det inte fantastiskt?! Ännu en snäll människa korsar min väg och lämnar förhoppningsvis över rätt antal ägg till fantastisk kvalitet om ett tag. Det är ett bra tag till att vänta innan det är dags för överlämnande och befruktning i den där petrisskålen, men vi är så otroligt glada över att väntan snart är slut. Att vi sedan är paniskt rädda för att vi ska misslyckas är en annan sak. Så snart blir det dags för mig att genom nässprayens dimma vandra vägen till klimakteriet. Hoppas det går lika bra den här gången som de andra, att jag inte känner av alla biverkningar vill säga.
Kramar!
Nu till något annat. Jag har fått en ny donator!! Är det inte fantastiskt?! Ännu en snäll människa korsar min väg och lämnar förhoppningsvis över rätt antal ägg till fantastisk kvalitet om ett tag. Det är ett bra tag till att vänta innan det är dags för överlämnande och befruktning i den där petrisskålen, men vi är så otroligt glada över att väntan snart är slut. Att vi sedan är paniskt rädda för att vi ska misslyckas är en annan sak. Så snart blir det dags för mig att genom nässprayens dimma vandra vägen till klimakteriet. Hoppas det går lika bra den här gången som de andra, att jag inte känner av alla biverkningar vill säga.
Kramar!
måndag 19 september 2011
Opererad - men inte klar
Jag vet, jag vet, jag vet! Det är ingen kontiniutet här längre. Ett inlägg här och ett inlägg där, inte alls bra!
I alla fall, här är ett :)
I fredags var det dags för operationen, eller ingreppet, mot min hjärtklappning. Det är inget komplicerat eller riskfyllt ingrepp och det vanliga är att man opereras på förmiddagen och får åka hem på eftermiddagen. Det otäcka med det hela är att man är vaken hela tiden.
Det var just det sistnämnda som gjorde mig paniskträdd när jag tog mig till sjukhuset i fredags. Redan när de tog emot mig på avdelningen och visade mig min sängplats började mina ögon att fuktas av oro. Den gulliga sköterskan på en si sådär 28 år såg genast hur nervös jag var och erbjöd mig en lugnande tablett som jag med glädje sköljde ner med en kopp vatten. Tyvärr gav den inte så mycket resultat så när jag kröp ner i sängen, bärandes landstingets oerhört sexiga särk, rullade tårar ner för mina kinder. Jag försökte torka bort dem innan någon hann se dem, men en annan patient var observant och kom fram för att försöka trösta mig. Jag vet inte hur det är för er, men när någon tröstar mig gråter jag ännu mer, vilket så klart blev följden här. Hon var jättegullig, men jag tror att hennes besök till mig inte hade den effekt hon hade tänkt sig, jag blev mer ledsen och hon mer orolig eftersom hon blev medveten om vad som väntade och det hade hon inte varit innan vårt lilla snack...
När sköterskan kom tillbaka skulle hon sätta en droppnål i mitt armveck. Det blev istället ett blodbad som hon skämdes som en hund för, men som fick mig att tänka lite på något annat en stund. Vet inte vad det var som gjorde att det svämmade över, om hon gjorde fel eller om blodet pumpade så hårt i mina ådror. Efter lite om och men sattes nålen istället in i den andra underarmen istället och alla lakan och filtar i sängen byttes.
Jag hade väl varit på sjukhuset i en timme och en kvart innan det var dags för mig att rullas iväg i sängen genom korridorerna till "labbet" där det hela skulle ske. Man känner sig bra sjuk när man inte ens får gå själv utan liggande i en säng förs till platsen! Under den lilla rullturen skriker hela min kropp PANIK och jag gråter och hulkar och snorar, allt på samma gång. När jag och sköterskan möter labbteamet ges den rätt onödiga informationen "hon är väldigt nervös". En blick på mig säger mer än tusen ord. Alla är framme och klappar mig på kinderna och säger med snälla och mjuka röster att "allt kommer gå så bra så". Jag blir väldigt väl omhändertagen och jag blir rejält lugnad av preparat in i blodet, YES!
Det gör inte ont och jag kommer i stort sett inte ihåg någonting. Jag är så drogad som jag vill vara utan att vara sövd. Jag kommer ihåg att jag har pratat med dem, men de tre timmar det tog kändes som en halv. Eller tog och tog, det gick ju inte riktigt som det skulle. Men vid det här laget är det mer regel än undantag med min kropp. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är det ju inte så mycket i min kropp som är som det ska och nu har det bevisats igen. När läkaren avbröt det hela sa han att det hade med mitt hjärtas anatomi att göra. Mitt hjärta hade en annorlunda anatomi. Surprise, surprise! Jag ska förklara det så som jag uppfattade läkaren
När man gör ett sådant här ingrepp går de in med tre tunna katetrar i ett blodkärl i ljumsken och följer kärlet upp till och in i hjärtats förmak. På andra som har liknande problem brukar den extra elektriska ledningen sitta där och den bränns av. På mig sitter tydligen den lilla ledningen på andra sidan det andra förmaket vilket betyder att de behöver sticka igenom förmaken för att komma till platsen där de ska bränna. Läkaren försökte göra detta, men avbröt det hela då han tyckte att de inte hade den rätta utrustningen och för att han inte såg tillräckligt bra.
Så jag ska göra om allt igen antingen senare den här veckan eller nästa vecka...
Efter de tre timmarna på labb körs jag tillbaka till avdelningen där jag får ligga med tryckförband och vikter i ljumsken för att stoppa blodet att rinna ur de tre öppningarna. Förhållningsordern är att inte röra sig det minsta på fyra timmar och abslot inte lyfta huvudet från kudden då det gör att det blir tryck där det inte ska vara det. DET var jobbigt. DET gjorde ont, både i rygg och mage!! Det är en PINA att inte få röra sig eller byta ställning på så många timmar! När de hade gått och jag fick sätta mig på sängkanten för att sedan få gå till en efterlängtad toalett blir det ett nytt blodbad i min säng. Trycket och timmarna i sängen har inte stoppat blodet utan det rinner för glatta livet ur mig. Snabbt blir det sängläge igen och i en halvtimme står det en stackars sköterska och hänger med sin vikt över min ljumske för att få stopp på det hela. Sedan blir det nytt tryckförband och ytterliggare fyra timmar i stillhet. Ve och jämmer. Får bäcken för att lätta på trycket. Det kommer inget. Det vägrar att lämna min blåsa. 10 timmar utan att ha gått på toa är inte bra och det beslutas att sätta kateter. Jippi, inte förnedrande alls!! Men efteråt gör det i alla fall lite mindre ont i magen :)
Något fredagsmys med maken blev det alltså inte utan jag fick ligga kvar på sjukan på observation över natten. Efter lunchen på lördagen blev jag äntligen utskriven av en läkare och fick åka hem.
Men snart är jag alltså där igen...
KRAM till alla som har orkat läsa hela inlägget...och så klart till er andra också :):)
I alla fall, här är ett :)
I fredags var det dags för operationen, eller ingreppet, mot min hjärtklappning. Det är inget komplicerat eller riskfyllt ingrepp och det vanliga är att man opereras på förmiddagen och får åka hem på eftermiddagen. Det otäcka med det hela är att man är vaken hela tiden.
Det var just det sistnämnda som gjorde mig paniskträdd när jag tog mig till sjukhuset i fredags. Redan när de tog emot mig på avdelningen och visade mig min sängplats började mina ögon att fuktas av oro. Den gulliga sköterskan på en si sådär 28 år såg genast hur nervös jag var och erbjöd mig en lugnande tablett som jag med glädje sköljde ner med en kopp vatten. Tyvärr gav den inte så mycket resultat så när jag kröp ner i sängen, bärandes landstingets oerhört sexiga särk, rullade tårar ner för mina kinder. Jag försökte torka bort dem innan någon hann se dem, men en annan patient var observant och kom fram för att försöka trösta mig. Jag vet inte hur det är för er, men när någon tröstar mig gråter jag ännu mer, vilket så klart blev följden här. Hon var jättegullig, men jag tror att hennes besök till mig inte hade den effekt hon hade tänkt sig, jag blev mer ledsen och hon mer orolig eftersom hon blev medveten om vad som väntade och det hade hon inte varit innan vårt lilla snack...
När sköterskan kom tillbaka skulle hon sätta en droppnål i mitt armveck. Det blev istället ett blodbad som hon skämdes som en hund för, men som fick mig att tänka lite på något annat en stund. Vet inte vad det var som gjorde att det svämmade över, om hon gjorde fel eller om blodet pumpade så hårt i mina ådror. Efter lite om och men sattes nålen istället in i den andra underarmen istället och alla lakan och filtar i sängen byttes.
Jag hade väl varit på sjukhuset i en timme och en kvart innan det var dags för mig att rullas iväg i sängen genom korridorerna till "labbet" där det hela skulle ske. Man känner sig bra sjuk när man inte ens får gå själv utan liggande i en säng förs till platsen! Under den lilla rullturen skriker hela min kropp PANIK och jag gråter och hulkar och snorar, allt på samma gång. När jag och sköterskan möter labbteamet ges den rätt onödiga informationen "hon är väldigt nervös". En blick på mig säger mer än tusen ord. Alla är framme och klappar mig på kinderna och säger med snälla och mjuka röster att "allt kommer gå så bra så". Jag blir väldigt väl omhändertagen och jag blir rejält lugnad av preparat in i blodet, YES!
Det gör inte ont och jag kommer i stort sett inte ihåg någonting. Jag är så drogad som jag vill vara utan att vara sövd. Jag kommer ihåg att jag har pratat med dem, men de tre timmar det tog kändes som en halv. Eller tog och tog, det gick ju inte riktigt som det skulle. Men vid det här laget är det mer regel än undantag med min kropp. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är det ju inte så mycket i min kropp som är som det ska och nu har det bevisats igen. När läkaren avbröt det hela sa han att det hade med mitt hjärtas anatomi att göra. Mitt hjärta hade en annorlunda anatomi. Surprise, surprise! Jag ska förklara det så som jag uppfattade läkaren
När man gör ett sådant här ingrepp går de in med tre tunna katetrar i ett blodkärl i ljumsken och följer kärlet upp till och in i hjärtats förmak. På andra som har liknande problem brukar den extra elektriska ledningen sitta där och den bränns av. På mig sitter tydligen den lilla ledningen på andra sidan det andra förmaket vilket betyder att de behöver sticka igenom förmaken för att komma till platsen där de ska bränna. Läkaren försökte göra detta, men avbröt det hela då han tyckte att de inte hade den rätta utrustningen och för att han inte såg tillräckligt bra.
Så jag ska göra om allt igen antingen senare den här veckan eller nästa vecka...
Efter de tre timmarna på labb körs jag tillbaka till avdelningen där jag får ligga med tryckförband och vikter i ljumsken för att stoppa blodet att rinna ur de tre öppningarna. Förhållningsordern är att inte röra sig det minsta på fyra timmar och abslot inte lyfta huvudet från kudden då det gör att det blir tryck där det inte ska vara det. DET var jobbigt. DET gjorde ont, både i rygg och mage!! Det är en PINA att inte få röra sig eller byta ställning på så många timmar! När de hade gått och jag fick sätta mig på sängkanten för att sedan få gå till en efterlängtad toalett blir det ett nytt blodbad i min säng. Trycket och timmarna i sängen har inte stoppat blodet utan det rinner för glatta livet ur mig. Snabbt blir det sängläge igen och i en halvtimme står det en stackars sköterska och hänger med sin vikt över min ljumske för att få stopp på det hela. Sedan blir det nytt tryckförband och ytterliggare fyra timmar i stillhet. Ve och jämmer. Får bäcken för att lätta på trycket. Det kommer inget. Det vägrar att lämna min blåsa. 10 timmar utan att ha gått på toa är inte bra och det beslutas att sätta kateter. Jippi, inte förnedrande alls!! Men efteråt gör det i alla fall lite mindre ont i magen :)
Något fredagsmys med maken blev det alltså inte utan jag fick ligga kvar på sjukan på observation över natten. Efter lunchen på lördagen blev jag äntligen utskriven av en läkare och fick åka hem.
Men snart är jag alltså där igen...
KRAM till alla som har orkat läsa hela inlägget...och så klart till er andra också :):)
torsdag 1 september 2011
Ett rikare liv
Den här veckan har jag inte hunnit med så mycket mer än att jobba och sova. Jag har varit trött på jobbet och jag har varit trött hemma. Blev lite lack på det här med bloggandet igen efter att ha läst inlägg och kommentarer på Wilda Mathildas blogg angående en artikel om äggdonation. Det retar mig att "folk" med absolut noll egna erfarenheter i ämnet anser sig ha rätt att spy ut sina mer än obotligt dumma kommentarer till människor som har peronliga erfarenheter och bra mycket mer kunskap i ämnet. Tröttma!
Igår kväll lystes dock den grå vardagen upp en smula då jag och maken var på en föreläsning. Jag var inte direkt upplagd inför det hela utan mest rädd för att jag skule somna av trötthet mitt i. Men så fel jag hade. Det var två och en halv väldigt bra timmar och tröttheten var som bortblåst fem minuter in i föreställningen. Kvällen hette "Ett rikare liv" och hölls av Charlie Söderberg. Både maken och jag gick därifrån väldigt inspirerade. Hoppas bara inspirationen sitter i och inte bara rinner ut i sanden som den brukar...
Imorgon åker jag till Skagern. Dags för årets sista bröllop. Håll tummarna för fint väder!
Hoppas att ni får en bra helg! KRAM
Igår kväll lystes dock den grå vardagen upp en smula då jag och maken var på en föreläsning. Jag var inte direkt upplagd inför det hela utan mest rädd för att jag skule somna av trötthet mitt i. Men så fel jag hade. Det var två och en halv väldigt bra timmar och tröttheten var som bortblåst fem minuter in i föreställningen. Kvällen hette "Ett rikare liv" och hölls av Charlie Söderberg. Både maken och jag gick därifrån väldigt inspirerade. Hoppas bara inspirationen sitter i och inte bara rinner ut i sanden som den brukar...
Imorgon åker jag till Skagern. Dags för årets sista bröllop. Håll tummarna för fint väder!
Hoppas att ni får en bra helg! KRAM
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)