Önskar er en skön sommar!

Long time no see!

Ja, det var verkligen länge sedan jag skrev här på bloggen. Lusten att formulera ord som beskriver det som händer mig och mitt inre har inte infunnit sig. Många gånger har jag funderat på om jag ska skriva ett avslutande inlägg som sätter punkt för denna blogg, men det har känts hemskt att avsluta något som har varit en sådan påtaglig del av mitt liv att jag istället bara lagt den på is. Under dessa månader som gått har jag hoppats på att skrivglöden ska komma tillbaka och få mig att åter bli endel av den underbara gemenskap, om än med en tragisk gemensam nämnare, som jag fått vara en del av under den tid som jag befunnit mig här. Det har varit helt underbart att få dela med mig av mitt liv, mina tankar och mina känslor till er och tillbaka fått ert stöd, er omtanke och en biljett till delar av era liv. Tusen tack för det!!!

Ingenting har förändrats i mitt liv. Maken och jag försöker få vår högsta önskan om ett barn uppfylld, på naturlig väg dvs i sänghalmen. Det har så klart inte fungerat...än. Men likväl fortsätter vi månad in och månad ut. I mitten av varje månad säger jag de magiska orden: "Nu har jag ägglossning". Att lasten som lossas varendaste månad sedan är av urusel kvalitet är ju lite deppigt, men inte förvånande. Jag är och förblir (troligen) tjejen som aldrig blev gravid, någonsin.

Nog om mig. Nu vill jag hylla en annan tjej! En osjälvisk sådan som i april tog sig tid att åka från sydsverige till huvudstaden för att prata med läkarna på Huddinge om att ställa upp som donator för vår skull. All heder till dig och tusen, tusen tack!! Jag är så otroligt glad över att jag har haft turen att möta någon som du som gör en sådan här osjälvisk uppoffring för en anonym medsyster!

Eftersom ingenting nytt kommer att hända förrän till hösten så kommer denna blogg att vila tills dess. Det klart, skulle ett mirakel inträffa i sommar kommer jag så klart att berätta det för er, men med min erfarenhet av produktionen inifrån bebisfabriken så är det inte så troligt.

Ha en bra sommar alla ni fina där ute!

KRAM!

40 - bara ett nummer - skulle inte tro det!

Tiden går och inte blir jag yngre. I vår fyller jag 39 år... OMG! Jag har alltid haft en otrolig åldersnoja och att snart fylla 40 gör lite ont. Som jag önskar att det där med ålder bara var en siffra, men tyvärr är ju inte det riktigt sant, för vid siffran 20 var brösten yppiga och stod rakt ut. Nu vid 40 är de mer som skidhoppningsbackar och jag tackar den som uppfann push-BH:n. Vid 20 kunde jag ha vilken hårfärg jag ville, men nu med alla de små grå som står i kö för att kissa in sitt eget revir, är det blond som gäller, där smälter de i alla fall in något så när. Vid 20 satt ögonlocken på plats och man kunde måla med kajalpennan utan att använda den andra handen. Nu vid 40 måste jag dra ut ögonlocken halvvägs till örat för att undvika att få linjen att se ut som ett år på OMX-börsen. Dessutom måste jag snart använda kirurgtejp för att hålla upp ögonlocken från ögonfransarna. Vid 20 vaknade jag aldrig med sovveck på ögonlocken efter en natts sömn, men nu ser det alltid ut som om det är en clown som blickar tillbaka på mig i spegeln varje morgonen. Så det där med skönhetssömn kan vi spola ner i toan det med. 40 är inte bara ett nummer. And that´s the truth!

Imorgon hoppas jag på att Bygg och Slit AB lyckas komma hit så att vi kan få fason på det här köket en gång för alla. Nu väntar spisen och snart slänger maken upp dörren efter en timme på gymmet. Matdags och slappande i soffan blir det innan jag så åter får min förfulningssömn.

KRAM på er alla!

Lycka och sorg

Denna ständigt återkommande frånvaro från bloggvärlden ger mig dåligt samvete. Jag vet att det är min blogg och att den är till för mig att ha en ventil i allt det jobbiga jag/vi går igenom. Här ska jag också få bubbla när det händer något kul, men ändå...jag får dåligt samvete när jag lyser med min frånvaro och det känns som om det hänger något över mig när jag inte har uppdaterat här på länge eller kommenterat hos er andra. Fy mig!

Jag har varit, och är fortfarande, mentalt och fysiskt helt slutkörd sedan jag inledde "projekt snygga till köket". Jag är på jobbet hela dagarna och sedan fortsätter jag att jobba lite till när jag kommer hem eftersom vi är inne i en hektisk och intensiv period på jobbet och saker och ting måste bli klara. Helgerna har ägnats uteslutande åt köket. En helg la jag 20 timmar på att måla om alla skåp invändigt och utvändigt i tre lagar. En helg la jag om köksgolvet - helt själv - och jag är sååååå stolt! Istället för aprikosfärgad klinkers ligger där nu grå klinkers. Yey, så mycket finare! Missbedömde dock hur lång tid det skulle ta och drog igång vid 19-tiden på fredagen och tänkte att jag är nog klar runt 02. Om det ändå hade varit så väl...halv sju på lördagsmorgonen kunde jag så äntligen lägga huvudet på den mjuka kudden. Maken var bortrest så jag sov ända fram till brunchen :) Förra helgen var vi på IKEA och inhandlade och fraktade hem alla skåpsluckor och annat välbehövligt, samtidig som vi umgicks med makens pappa och hans nya familj. Denna helg hade jag hoppats på att allt skulle bli klart, att jag på måndag morgon skulle få traska ner till mitt splitternya kök och bara njuta av allt det blänkande nya. Så kommer detta eländiga väder, med snö och ishalka och förstör allt det roliga. Svärmor med sambo, som lite lustigt kallar sig själva för Bygg och Slit AB, skulle ha sladdat in här på parkeringen i går kväll för att styra upp och fixa till håliga gipsskivor och annat smått och gått, men blev förhindrade av en avstängd E4. Så nu får vi vänt en vecka till, men hey, här är ju tjejen som har "kan hantera väntan" på sitt CV.

Så till roliga och tråkiga nyheter som bara måste luftas här:
1. Stort, stort GRATTIS till lilla Mini, mamma Wilda och pappa Fina M som nu är en sådan lycklig familj. Jag har läst bloggen varje dag, men inte kommenterat, mycket pga bloggerstrul
2. Stort, stort GRATTIS till Tonci som har två små fina frön i magen!
3. Stort, stort GRATTIS till Miss Baglady som även hon har blivit mamma! Har inte än vågat läsa den där bloddrypande långa förlossningsversionen...
4. Mitt hjärta nästan stannade när jag läste att Wilda tystnar!!! Nej, du har funnits i mitt liv så gott som varje dag i över ett år nu. Det gör ont!! Så klart förstår jag att det finns annat i ditt liv som du nu vill prioritera, och du gör helt rätt, men det ändrar inte det faktum att det gör ont! :(

Nu ska jag tröstäta ett kilo smågodis!

KRAM

Tänka på annat

För att inte snöa in alltför mycket i det stora svarta som omringat mig en tid nu bestämde jag mig för en vecka sedan att lägga min energi på något mer konstruktiv, energikrävande, men glädjegivande när det är klart...nytt kök! :)

Till en början hade jag högtflygande planer på att vi skulle riva delar av en vägg för att öppna upp och kunna bygga en köksö. Väggen är dock bärande och det skulle innebära väldiga insatser, både vad gäller tid, energi och pengar, och med tanke på att vi fortfarande hoppas på att få göra ett nytt ÄD-försök nu i vår så får vi hålla i de små slantarna. Rivning av vägg bordlades således tills den stora tipsvinsten trillar in, den som maken suktar efter varje lördag. Vi behåller därmed de stommar som redan sitter, och vitvarorna eftersom de är relativt nybytta, men det andra tas bort för att ersättas med nytt. Det blir därmed nytt golv, kakel, bänskivor, diskbänk, blandare, fläkt och köksluckor.

Jag har de senaste dagarna levt i min köksdröm. Jag har mätt, ritat, kollat internet, mätt lite till, varit på IKEA själv och terroriserat personalen med mina frågor, varit på världens bästa hem och hus affär, Matt Jacob i Veddesta, och terroriserat dem med frågor och fått massor med matnyttiga tips!! Förra helgen var det så dags att involvera maken lite mer hands on och jag drog därför med honom runt för att kolla på det jag valt ut. Han var nöjd med mitt förarbete och kunde egentligen bara bifalla den pågående planen. SKÖNT, inga bråk där. Mindre nöjd var han andra gången han blev runtsläpad när det var dags och beställe. Det tog hela söndagen när han egentligen bara ville vila och träna, men istället blev det alltså köksbeställning i en sådär 5 timmar.

Med intention att göra allt själva insåg vi snabbt att vi nog tagit oss vatten över huvudet då vi båda har tummen mitt i handen. I en väldig fart kopplades makens ömma moder med sambo in i projektet. Snälla som de är sa de ja på stående fot till att vara räddande änglar en helg eller två i februari. Innan de kommer ska vi dock ha lagt klart klinkergolvet i köket då inte allt hinns med. Har lagt ett hallgolv i klinker för en si sådär 5 år sedan, HELT ensam faktiskt, så jag har förhoppningar om att det ska gå väl.

Gissa vilken färg köket ska ha... Absolutely spot on! VITT, VITT, VITT och lite valnöt och krom. Jag föreställer mig att om jag har ljusa färger runt omkring mig kommer det här svarta inombords att absorberas bort och försvinna och kvar finns en glad tjej (hrm) på snart 40 vårar, med ljusa tankar, en ljus själ med förhoppningar om en ljus framtid i treenighetens tecken.

KRAM!

Svart eller vitt

Den senaste tiden har varit väldigt jobbig. Inte så konstigt kanske i och med att julen kanske mest av allt är barnens tid. Åter en påminnelse om att vi inte har några själva, men att det finns många i vår närhet. Jag tycker otroligt mycket om de barn som finns omkring mig, men det gör så ont när den direkta tanken att vi kanske inte kommer att få något eget dyker upp så fort dessa små parvlar är i närheten. Avundssjukan växer sig mörk och stor och stickningarna i hjärtat tilltar samtidigt som mitt yttre är glatt, lekfullt och leende. Jag önskar så att mitt inre och yttre kunde vara ett och inte så splittrat som det är nu. Jag antar att det egentligen bara finns två sätt att uppnå det på:

1. att jag äntligen blir gravid och föder vårt efterlängtade barn.
2. att jag förlikar mig med att för alltid vara barnlös. (Min man vill inte adoptera.)  

Ingen gråskala här inte. Så svart och vitt som det kan bli. Det återstå bara att se om det blir det svarta eller det vita som går segrande ur striden.

Kram

Hoppkvoten är nådd

Nytt år igen.

Jag och maken satte oss i söndags med den bok där vi alltid skriver upp mål för det kommande året. Det kan vara allt från att sluta dricka läsk till att springa milen på 49 minuter till att ordna minst två fester under året till att åka på en campingtur med fiske. Vi tittade igenom de mål vi skrev förra året och strök under i gult de mål vi lyckats nå och lät resten vara vita.

Vi började med den här boken när vi lämnade 2006 bakom oss och blickade framåt mot 2007. Det är ju inte så svårt för er alla att räkna ut vilket återkommande mål som i bländande vitt skriker mot en när man tittar ner på sidorna, en sida för varje år; 2007, 2008, 2009, 2010, 2011. Bli gravid. Nope, inte detta år heller. Ett halvt decennium har gått sedan vi blåögt "bestämde oss för" att bli föräldrar. Alla dessa år har gått. Gått åt till att vänta, längta, gråta, hoppas, känna smärta avundssjuka och sorg, våndas, uppfyllas av intet, tomhet, ifrågasätt meningen, sig själv, sin kropp, sin existens.

Men med varje nytt år har mitt jag fyllts av en våg av ny energi, med glöd och förväntan och en känsla av att i år är det ÅRET. Året då vi lyckas, då vi kan lägga all sorg och allt elända bakom oss och fylla våra liv med en ny mening och dela det nya med en ny individ i våra liv. En frukt av oss som gör att vi blir en riktig familj. Det kommer vara värt våra år i väntans kvicksand när vi äntligen når vårt målens mål.

Det här året har den energivågen, med hoppfullhet och tillförsikt, tagit en annan väg till någon annans hus och sinne. I årens mål finns inte målens mål med. Min hand kunde inte författa de där små orden, bli gravid, en gång till. Jag orkar inte ha dem hånflinandes mot mig vid årets slut. Inte igen. För hoppet bor inte längre i mig. Jag vill hoppas, men jag har hoppats så mycket att min kvot av hopp är nådd.

Så är känslan just nu.

Existentiell fundering

Så har jag varit frånvarande ett tag igen, både här och hos er andra. Energin till att skriva har varit som bortblåst och min kraft har gått åt till att vara människa på jobbet och att försöka sova på nätterna. Det sistnämnda har jag inte lyckats alltför bra med, vilket i sin tur har gjort det svårt att vara människa på jobbet...

Jag har i alla fall lyckats hålla ångesten stången och förutom sömnen har jag har inte känt mig så deprimerad utan livet har knatat vidare som det alltid gör. Jag har inte känt superstor saknaden efter ett litet knyte heller - förrän i fredags. Då kom två mammor med sina små till jobbet. Det är två av mina allra bästa vänner på jobbet vilket gjorde det stört omöjligt att låtsas missa eventet. De vet ju så klart vad jag går igenom och vet att jag mår dåligt av det så jag hade säkert kunnat säga att jag inte skulle fixa det, men mitt dåliga samvete hade hemsökt mig i veckor om jag låtit bli. Det knöt sig i magen på mig innan jag gick in i personalrummet för att möta dem.

Det gick ändå ok, måste jag säga. Jag koncentrerade mig på mammorna istället för de små knytena. Sa så klart hur söta och fina de var, men sedan pratade jag med mina vänner istället för att låtsasgulla. Stannade inte jättelänge heller utan var sedan "tvungen" att göra annat.

Efter det här mötet har dock min barnlängtan kommit tillbaka tiofallt. Jag vill också har ett litet liv intill mig och ge den all kärlek som bor i min kropp! Att vara tvingad att missa det som alla benämner vara det bästa i sitt liv känns inte ok. Visst kan man säkert fylla livet med substitut och "hitta på" en mening med livet. Men till syvende och sist var det ju trots allt för att skapa liv som vi en gång kom till den här planeten. Jag kan inte skapa eget liv, vet inte om jag någonsin kunnat det, och jag kanske inte ens kan få "lånat" liv att växa i mig. Den stora frågan faller sig därför helt naturlig; Varför föddes jag då?

Söndagskram