Existentiell fundering

Så har jag varit frånvarande ett tag igen, både här och hos er andra. Energin till att skriva har varit som bortblåst och min kraft har gått åt till att vara människa på jobbet och att försöka sova på nätterna. Det sistnämnda har jag inte lyckats alltför bra med, vilket i sin tur har gjort det svårt att vara människa på jobbet...

Jag har i alla fall lyckats hålla ångesten stången och förutom sömnen har jag har inte känt mig så deprimerad utan livet har knatat vidare som det alltid gör. Jag har inte känt superstor saknaden efter ett litet knyte heller - förrän i fredags. Då kom två mammor med sina små till jobbet. Det är två av mina allra bästa vänner på jobbet vilket gjorde det stört omöjligt att låtsas missa eventet. De vet ju så klart vad jag går igenom och vet att jag mår dåligt av det så jag hade säkert kunnat säga att jag inte skulle fixa det, men mitt dåliga samvete hade hemsökt mig i veckor om jag låtit bli. Det knöt sig i magen på mig innan jag gick in i personalrummet för att möta dem.

Det gick ändå ok, måste jag säga. Jag koncentrerade mig på mammorna istället för de små knytena. Sa så klart hur söta och fina de var, men sedan pratade jag med mina vänner istället för att låtsasgulla. Stannade inte jättelänge heller utan var sedan "tvungen" att göra annat.

Efter det här mötet har dock min barnlängtan kommit tillbaka tiofallt. Jag vill också har ett litet liv intill mig och ge den all kärlek som bor i min kropp! Att vara tvingad att missa det som alla benämner vara det bästa i sitt liv känns inte ok. Visst kan man säkert fylla livet med substitut och "hitta på" en mening med livet. Men till syvende och sist var det ju trots allt för att skapa liv som vi en gång kom till den här planeten. Jag kan inte skapa eget liv, vet inte om jag någonsin kunnat det, och jag kanske inte ens kan få "lånat" liv att växa i mig. Den stora frågan faller sig därför helt naturlig; Varför föddes jag då?

Söndagskram

Undantaget som bekräftar regeln

Det händer inte så mycket i mitt liv just för tillfället. Sova, jobba, äta, titta på tv, vänta, sova... Jag är trött mest jämt och har tyvärr inte haft energin att läsa era bloggar så reglbundet som jag brukade och som jag vill. Ber om ursäkt för det! Jag hoppas att det kan bli så snart igen, men just nu måste jag mest vila.

Idag blev jag riktigt ledsen å en kompis vägnar. Hon behövde lite tur och lycka i sitt liv och en graviditet står högt upp även på hennes önskelista. I lördags var det testdag och jag har tänkt på henne och hållt tummarna för henne hela helgen. Jag har inte hört något från henne, varken bu elller bä, men det räckte med en blick åt hennes håll idag för att jag skulle få beskedet. Det blev inget. Mitt hjärta brast för henne. Jag önskade så att det skulle ha gått annorlunda! I vanliga fall mår jag dåligt av andras barnbesked, men i det här fallet önskade jag inget annat!! Hoppas hon inte ger upp utan vågar ge det en ny chans!!

Kram

En fin människa behöver hjälp!

Fina Loba och hennes man behöver hjälp. Hjälp för att kunna få det de önskar sig mest av allt, ett litet barn. Läs mer om hur du kan hjälpa dem här.

Det är fint att hjälpa andra!

KRAM

Näsan ovan vattenytan igen

Jag har landat, eller kanske jag ska skriva flutit upp till ytan igen efter vårt senaste misslyckade försök. Det känns skönt! Det är så himla jobbigt att leva i det där nattsvarta, bara gråta hela tiden och inte träffa en enda människa!! Att vara tillbaka på jobbet är en fröjd. Jobba, umgås och skratta lite varje dag, det är ett bra mycker bättre liv än den bittra tillvaro jag levde i för ett par veckor sedan.

Som jag skrev för några dagar sedan i inlägget All världens godhet, så har ju fina människor hört av sig för att hjälpa. En av tjejerna är nu i kontakt med Huddinge och det känns mycket hoppfullt! :) Även om ingenting är klart så tror jag att det här är en av de största anledningarna till att jag känner mig glad och hoppfull igen :) Tack, tack, tack för det!!

Jag och maken var hos kuratorn igår. Jag tyckte inte att det gav så mycket. Jag är ganska öppen av mig och allt det som vi pratade om igår har maken och jag redan pratat om och jag har dessutom redan pratat om det med både mamma och flera kompisar också. Därför kändes det nästan som bortkastad tid. Inte gav hon oss heller något tankvärt att fundera på eller ställde frågor eller gav perspektiv som vi inte tänkt på. Jag hade hoppats på något sådant, men det blev det alltså inte. Både maken och jag var överens om att inte gå dit fler gånger. Lite tråkigt, jag hade hoppats på att det skulle vara givande.

Snart är det helg igen. Ska bli skönt med sovmorgon. Bara en tidig morgon till... :)

KRAM!

Varit-duktig-skryt

Varning för oerhört tråkigt inlägg...men jag känner att jag behöver få skryta lite över vår oerhört produktiva helg! :)

Det började redan lördag morgon med ett par tvättar innan frukost. Det kändes extra gott att inmundiga den lyxiga helgfrukosten till ljudet av en jobbande tvättmaskinstrumma. Efter iordningställandet av frukostbordet och vårt yttre blev det en runda på stan för mig och en fika med kompisen för maken. Då en viss julstämning slagit rot i mitt inre och jag kände en glöd för att få börja inreda mitt hem i julens tecken, var mitt mål att hitta en utomhusljusslinga till balkongen ovanför vårt burspråk och nya julstjärnsskärmar till lampfötterna på ovanvåningen. Jag hittade det förstnämnda men ej det sistnämnda. Att jag sedan även hade med mig hem två par vinterskor, varma inläggssulor, en lååång halsduk, vantar och en stickad mössa var bara en bonus. :)

Runt kvart över fem lördag kväll, ombytta i de skitigaste kläder jag äger, drog maken och jag till ett göra-det-själv-garage för att byta däck på bilen. Där drog jag mitt strå till stacken genom att rulla fram däck och skruva bort bultar och spola av däcken med högtryckstvätten. Det blev en hel del meckande innan alla fastrostade bultar hade lossats och skruvats på igen, men det blev klart och vi är nöjda!

Nya tvättmaskiner lastades på söndagsmorgonen. Sedan tog vi tag i en riktig storstädning av huset. Damma, dammsuga, moppa, rensa avloppen, tvätta badkaret och både toaletterna riktigt noggrant, vattna blommorna och byta lakan.

När rengöringsmedlets dofter belägrade vårt hem lämnade vi det för en lång prommenad i den krispa höstluften och det begynnande mörkret. Väl tillbaka i hemmets lugna vrå tog vi julmyset ett steg längre och korkade upp en Blossa och knaprade i oss pepparkakor och saffransbullar. Härligt!

Behöver jag säga att jag sov som en stock i natt?!

KRAM

All världens godhet

Det är dags att hylla igen! Jag vill hylla alla fina medmänniskor som ställer upp för andra!! Nu vet jag ju inte exakt hur mycket medmänniskorna ställer upp för alla andra, men jag vet att väldigt många har ställt upp för mig och min man och det gör mig så evinnerligt tacksam!

Jag vill börja med att tacka alla ni fina, vänner som okända, som via era bloggar eller facebookkonton har länkat till mitt inlägg där jag eftersökte en äggdonator. Den värme som spred sig från mitt hjärta och den fina känslan som satt kvar i kroppen när jag upptäckte det, går inte att beskriva med ord. Ni spred min längtan och min saknad. Ni gjorde skillnad med era skrivna ord!

Jag vill nu hylla er underbara, osjälviska kvinnor som tagit steget och kontaktat en helt okänd kvinna för att hjälpa henne. För att till hennes förmån skänka en del av er själva och ge henne en möjlighet att få bära på ett litet liv. Kan man göra något finare för en annan människa? Jag tror inte det! Jag önskar jag kunde visa min tacksamhet på ett större sätt, för ett tack känns så futtigt i förhållande till vad ni är villiga att ge till mig!

Ni alla har gett mig hoppet tillbaka! Kanske att min framtid inte är sådär becksvart som jag trodde för någon vecka sedan. Kanske har jag en möjlighet att bli begåvad med det där som så många andra kallar det bästa i sina liv. Kanske kan jag och min man få säga de orden själva i framtiden. Att vårt barn är det bästa som har hänt oss. Och det är tack vare er!!!

Ni fina, fantastiska! Det finns godhet i världen! Jag har fått uppleva den! Tusen tack för det!!

KRAM

Utmattad

Psykiskt och fysist utmattad, det är så jag känner mig just nu. Jag har varit frånvarande i bloggvärlden, både min egen och andras, för att jag inte har haft energin att flytta fingrarna över tangentbordet ellerläsa andras inlägg. Men det har inte varit av sorg för det som inte blev.

Efter 1.5 vecka hemma utan att ha träffat människor mer än flyktigt i affären bestämde sig maken för att det var dags för mig att bli social igen. Så förra fredagen bjöd han ner sin syster med pojkvän för att jag skulle socialisera och möjligen också få mig att fräscha upp mig... :) Den första stunden när de klev in i hallen kändes det jobbigt och jag undvek ögonkontakt, men efter bara en lite stund kändes det mycket bättre och riktigt trevligt att umgås. Lördagen tvingades jag iväg för att verkligen vara bland folk hela dagen...Hälsomässan i Älvsjö. Där vimlade det av folk och musik pumpades ut i lokalen. Det var också trevlig att gå där och prova massage och göra en check på i vilken form min kropp var i nu. Resultaten var inte direkt lysande om jag säger så. Med tanke på att jag var i min livs form och tränade inför Stockholm marathon sist jag gjorde kollen och att jag inte har tagit ett löparsteg eller gjort en enda armhävning sedan februari, så var det väl inte så konstigt att resultaten var rätt mycket sämre ;)

Efter en helg med mycket umgänge och många aktiviteter var jag helt utmattad, att jag dessutom hade beslutat mig för att ta mig till jobbet på måndagen gjorde mig inte mindre utmattad. Under natten sov jag extremt dåligt på grund av mardrömmar och att jag var nervös för att möta mina jobbarkompisar. Alla på mitt jobb vet ju vad jag går igenom. För det mesta tycker jag att det är bra och de är fantastiska på att stötta mig och underlätta för mig när det behövs. Men att komma tillbaka och se deras medlidna ögon, det visste jag inte om jag skulle fixa.

Det gjorde jag inte heller på måndagen. Då undvek jag alla. Gjorde mitt jobb, men höll mig borta från andra så gott jag kunde. De jag träffade och umgicks med var jättebra och vi pratade inte om mig om jag inte själv ville det. Så tisdagen gick bättre och onsdagen gick ännu bättre och när jag gick hem idag kändes det nästan som om min mardrömsvecka aldrig inträffat. Det beror inte bara på att det har fungerat på jobbet. Det beror faktiskt främst på att det finns människor i det här avlånga landet som är villiga att offra lite av sig själva för att ge ett annat par möjligheten att få det finaste som finns! Imorgon ska jag hylla dessa, för jag vill inte att hyllningen ska drunkna i alla de ord som finns ovan!

Trevlig helg på er alla!

Otroliga människor

Jag är så fantastiskt glad idag! Det finns så underbart omtänksamma och osjälviska människor här som bryr sig om andra... i det här fallet mig :)

Efter mitt inlägg igår är det flera stycken av mina bloggsystrar och andra för mig helt okända människor som har hjälp mig att sprida mitt ord både via sina bloggar, via kontakter och mejl. Jag är er alla oerhört tacksam!! Jag blir alldeles varm när jag tänker på hur ni har ställt upp på mig för att hjälpa mig på vägen mot lycka.

Tack, tack, tack till er alla som på ett eller annat sätt har gjort min väg att vandra lite mindre krokig!!!

Trevlig helg på er!
KRAM 

OBS! OBS! Äggdonator sökes

Livet går vidare trots allt. Trots mörkret, misströstan och orkeslösheten. Alla människor runt omkring mig lever som vanligt, så klart, och jag känner att jag behöver ta mig upp till ytan igen. Hitta viljan att gå vidare och hitta hoppet om att vi har en chans att lyckas, min konstiga slemhinna till trots.

Idag har jag pratat med Huddinge, inte kuratorn hon har inte ringt upp än, men med en sköterska på fertilitetsenheten. Hon kom med en nyhet som faktiskt gav mig en glimma hopp. Det visade sig att vi kan göra ett egenfinansierat försök med äggdonation hos dem! Men vi måste bidra med en egen donator till Huddinges kö för att få den möjligheten. Så snälla, fina, gulliga människor där ute, finns det någon av er som kan tänka sig och ställa upp som donator för vår skull? Ni skulle inte ge äggen direkt till oss utan till någon anonym och vi skulle få äggen från någon annan som är anonym för oss. Jag vet att det är en jobbig process som man bara inte slänger sig in i sådär hipp som happ, men det kanske finns någon som har tänkt tanken att ställa upp och bidra med en otroligt fin sak till någon som behöver. Jag och maken skulle vara er för evigt tacksamma!!

Idag är det lite mulet ute, men jag känner mig så pass stark att jag till och med ska våga mig ut på en promenad. Hoppas bara jag inte möter någon med barnvagn...

Kramar till alla ni fina människor som skickar värme till mig!

Bitter-fi**a

Innan jag börjar spy ur mig tråkigheter vill jag välkomna min nya följare jenny_maria, välkommen!

Jag är hemma från jobbet den här veckan. Har inte hittat energin för att kunna jobba eller för att träffa människor. Sedan i onsdags har jag varit i hemmets lugna vrå, förutom de två gånger jag har varit tvungen att åka till affären och handla.

Jag vet fortfarande inte hur jag ska gå vidare. Orkar inte tänka på det riktigt än. Snart måste jag väl börja tänka på framtiden, men än är det inte läge. Skjuter bort allt. Mamma har fått prata med mig två gånger och pappa en gång, men alla andra håller jag på avstånd. Undra hur länge kompisar orkar vänta.

Har försökt att ringa kuratorn på Huddinge för att boka in ett möte, men än har jag inte lyckats. Igår var hon på semester och idag har hon antingen varit på tjänsteärende, lunch eller så har det tutat upptaget. Antar att det inte bara jag och maken som är i behov av att prata med henne.

I söndags kom mensen. Eller jag vet egentligen inte vad man ska kalla det, det var någon brun, hemsk sörja som kom ut. När jag tittade på det så insåg jag att det inte var så konstigt att ägget inte hade fäst. Vilket liv kan fästa och växa i en brun, seg gegga? Om det är det bästa resutatet mediciner kan göra för min slemhinna så kan jag säga att det är kört. På riktigt. Då är det inte någon mening att ens försöka igen.

Bitter-fi**a? Troligen.

KRAM

Vem vill buda på mitt liv?

Vet inte riktigt var jag ska ta vägen just nu. Besvikelsen fyller hela mig och vill inte lämna mig ifred. Sofie Fahrman skulle buda högt på sitt eget liv om det fanns ute till försäljning på auktion, själv skulle jag inte ge en hundring för mitt eget. I alla fall inte just nu.

Hur plockar man upp sitt krossade hjärta och försöker blicka mot framtiden när det enda man ser är ett stort svart hål? Vilken riktning kommer mitt liv nu att ta? Ska vi fortsätta kämpa? Ska vi betala många, många tusenlappar för att återigen misslyckas? För vad är oddsen att vi ska lyckas utomlands när jag aldrig, aldrig, aldrig tidigare har varit gravid? Hur lycklig är jag då när vi åter har misslyckats och är 100 000 fattigare? Vi är inte rika, vi får tänka och snåla som det redan är, utan att lägga pengar på dyra och förmodligen fruktlösa försök i ett annat land.

Jag vet att jag är negativ, att jag tar ut saker i förskott som jag inte har en aninng om. Förmodligen tycker ni att "vad är väl de där pengarna när ni väl fått ert efterlängtade barn". INGENTING om vi får bli föräldrar. Men varför skulle vi bli det, med de resultat vi har med oss i bagaget. Som sagt - jag har aldrig, aldrig, aldrig varit gravid. Inte i närhet. Inte minsta, tunnaste spöklinje att ens bli lurad till att vara nära. Inget ägg har ens fäst i mig, varken mina eller nu någon annans. Vad är det som talar för att det ska göra det helt plötsligt? Lika troligt som att det plötsligt händer när man köper en trisslott.

Just nu är jag helt orkeslös. Vill inte lämna huset. Orkar inte vara bland andra människor. Vill inte prata med mina vänner eller min familj. Den enda som får vara vid min sida är maken. Han tröstar och kramar mig. Han finns här för mig och just nu är det han och jag mot världen.

I mitt vakuum existerar just nu bara mina tankar och tv:n. Eftersom jag inte orkar med mina tankar upptar tv-tittandet största delen av min vakna tid. Genom att titta på det som rör sig i den kan jag leva de liv de lever där och slipper där med att leva i mitt eget. För som sagt, just nu ger jag inte ens en hundring för det. Vem vill betala för en massa ångest?

Tack för all omtanke ni ger mig. Jag hoppas att det ska få mig att orka mig upp ur detta helveteshål en dag.

KRAM 

Det var den drömmen om ett barn

Det kan inte bli mer negativt - på alla tänkbara sätt.

Testa eller inte testa det är frågan...

Det är några dagar efter den egentliga testdagen nu, men jag har fortfarande inte vågat kissa på stickan. Maken och jag är nu i valet och kvalet; testa eller inte tesat ikväll. En del av mig vill göra det och få det överstökat, den andra delen av mig vill fortsätta att leva på hoppet ett litet tag till. Det jobbiga med testet är att det bara finns två resultat; himmel eller helvete. Vilket kommer jag befinna mig i? ...om vi testar.

Kram!

Strutsbeteende

Idag var det kaos i pendeltågstrafiken i Stockholm. En sträcka som i normala fall ta mindre än tio minuter tog idag 1 timme och 15 minuter. Snacka om att bli rastlös. Som tur är har jag nu en smart telefon och hann både läsa era bloggar och spela angry bird. Vad skulle jag ha gjort utan min käraste ägodel... ;)

Inte heller idag låg det något brev från Huddinge i lådan. Jag tror inte att de har haft så mycket att göra så att de inte har hunnit skicka brevet än, men visst hoppas jag lite att det är så. Jag har inte ringt dem heller. Jag vågar inte ta graviditetstestet och jag vågar inte ringa för att kolla om det finns något i frysen. Jag underviker allt som kan spola mig under vattenytan. Så länge jag inte vet känns det ok. Jag har blivit så van vid misslyckanden att jag hellre sticker huvudet i sanden likt en struts och låtsas att allt är bra så länge det bara går.

Glömde i mitt miserabla tillstånd igår att gratta Fröken Solstråle till sitt fantastiska plus! GRATTIS!!

Kram

Inget till frysen

Det har inte kommit något brev från Huddinge än. Jag antar att det betyder att det inte blev ett enda embryo till frysen den här gången heller... Är otroligt besviken över det!! Inte ett enda ägg till frysen någon av gångerna. Det känns så himla orättvist. Av våra tre landstingsförsök blev det alltså bara tre ET och inte ett enda FET!!! När jag fick veta att vi skulle få 16 ägg helt för oss själva var jag superglad och såg framför mig hur vi skulle få ett ägg till mig och kanske en sådär 7 ägg till frysen. Jippi, tänkte jag, nu får vi äntligen lite fler chanser på oss att lyckas och jag slipper känna mig så stressad att det MÅSTE lyckas. Med facit nu i hand hände inget at det jag såg framför mig och jag känner mig åter igen väldigt stressad över att det måste lyckas. Det här är vårt sista försök och det MÅSTE lyckas!!  Hur kul är det på en skala?! ....DET SUGER!!!

Som ni säkert förstår är jag inte på ett strålande humör. Är arg, frustrerad och väldigt negativ. Magen värker mer och mer för varje dag. Ju mer den värker ju mer negativ och frustrerad blir jag eftersom vi då för varje dag kommer närmare och närmare ännu ett misslyckande. Jag har inte testad än. Vågar inte! Om jag testar är jag 99% säker på att det blir ett minus. Om jag inte testar kan det lilla hoppet finnas kvar ett tag till.

KRAM

Fem meningar...

Har i veckan, av Wilda Mathilda, fått fem meningar att avsluta. Här kommer de :) :


1. När ingen ser eller hör mig… hemma sitter jag i soffan och tittar på en dålig dokusåpa och hetsäter godis eller ostbågar. I bilen gör jag som de flest andra, sjunger högt och otroligt falskt.

2. Jag går aldrig hemifrån utan min… nya smarta telefon eller mina nycklar. Ett par gånger den senaste månaden har jag dessutom varit så fötjust i nycklar att jag även tagit makens...

3. Min blogg heter som den gör för att… bloggen ursprungligen skulle ha handlat om olika saker och för att jag med jämna mellanrum mår lite si and so.

4. Om jag vågade skulle jag… säga upp mig från jobbet och satsa på att skriva.

5. Om tio år kommer jag… att leva lycklig med min man och mitt barn. Dessutom har jag gett ut en bok och en till är på gång. :) 

Annars har jag inte så mycket att tillägga. Inget nytt har hänt, brösten ömmar inte än fastän jag går och klämmer på dem var tionde minut. Ibland sticker det till i magen och ibland värker det i äggstockarna som innan mens. Då tänds hoppet så klart att det kanske, kanske finns något där inne, men sedan går det över och modet sjunker. 

Idag är det fredag och jag njuter av de kommande lediga dagarna. Hoppas ni alla får en skön och mysig helg!

KRAM 

Negativt och positivt

Jag har varit ruvare ett bra tag nu. Exat hur länge vill jag så klart inte berätta, men det är i alla fall mer än tio dagar. Hur vanligt är det att man får sin mens runt dag 10? Och hur vanligt är det att man inte får sin mens förrän man slutar med vaggisarna? Är det 50/50, eller? Jag har inte sett skymten av blod än, men det hade jag inte vid det här laget vid mina andra försök heller. Jag tror att jag är en sådan person där mensen skjuts upp tills man avbryter försöket. Jag hade annars önskat att inte ta något test alls utan vänta på att mensen skulle komma, men i mitt fall tror jag inte att det fungerar. Jag gillar inte testerna. De är otäcka, de är hemska och de kommer alltid med negativa besked. Ångest!

Maken är väldigt gullig mot mig, det är positivt. I helgen kom han hem med en underbart vacker lila cyklamen. Jag tycker mycket om den blomman och blev väldigt glad! I början av veckan överraskade han mig med choklad. Jag älskar varm choklad i dessa hösttider och dricker därför kopiösa mängder varm oboy. Nu kan jag istället lyxa med riktig choklad i den varma mjölken. Det är ljuvligt!! Tack söta, fina maken för din omtanke!! Puss på dig!

Hoppas ni orkar hålla tummarna lite till. Min egentliga testdag är någon gång mellan lördag och torsdag. Får se om jag vågar testa då...

KRAM!

Varats olidliga svårhet

Idag har jag jobbat hela dagen, thank god! När jag är på jobbet hinner jag inte fundera över om magen värker eller inte och idag har det varit riktigt, riktigt skönt att inte tänka på den. Jag tänkte och kände efter så det räckte i helgen!

Försökte förvisso förtränga allt igår också, så maken och jag städade huset från topp till tå. Nu finns det knappt ett dammkorn här och både avlopp och kylskåpet rensades och torkades ur. Där slog vi allt två flugor i en smäll! 1. Inte tänka 2. Rent och fint hus. För maken blev det 1. Inte orolig fru för några timmar 2. Rent och fint hus :)

I början av ruvtiden gick väntan rätt bra. Ju fler dagar som passerade och ju närmare själva testdagen vi kommer desto jobbigare blir det. Jag hatar den här perioden. Jag hatar den, jag hatar den, jag hatar den! Jag vet att det inte går att göra något och att vänta är det enda man kan göra, men jag behöver inte gilla det för det. Det är svårt och det är olidligt att bara vara!!

FÄST OCH VÄX, FÄST OCH VÄX, FÄST OCH VÄX!
Kram

Psykisk tortyr

Magvärk, det är det enda jag tänker på denna helg. Jag avskyr att det är enbart detta som snurrar runt i min hjärna! Jag önskar jag kunde slippa känna och tänka i dessa banor, för det är så otroligt jobbigt! Jag vaknar till och med på nätterna och känner efter hur det känns. I natt vaknade jag för att jag för en stund inte kände något i magen. då blev jag helt säker på att det hade misslyckats och att embryot hade dött. Lyckades somna om och vaknade vid 9 med världens smärta i magen. Då var jag säker på att det hade misslyckats av den anledningen också.

Jag försöker tänka tillbaka på hur det kändes i magen vid mina andra misslyckanden, men det är konstigt vad lite jag minns av de ruvningstiderna. Har inte den blekaste aning om det kändes mycket ett lite. Jag oroar mig också mycket för att det inte känns någonting i mina bröst. De har inte blivit större eller tyngre eller ömma. De känns precis som vanligt. Det känns inte bra!

Jag pendlar i psyket från att ena sekunden vara övertygad om att det har lyckats för att i andra sekunden vara övertygad om att det har misslyckats. Varför är vi skapade så att både menssmärtor och gravidsymptom är så lika? Vad är det för vits att vi ska gå igenom två veckor av psykisk tortyr innan vi kan få svar på en sådan enkel fråga som "är jag gravid?"

KRAM

Fäst och väx

När man ruvar så går man runt och känner efter en sådan himla massa. Sedan googlar man tidiga symptom. Så känner man efter lite till och banne mig, visst känns det precis som de där symptomen jag nyss läste om på familjeliv eller något annat härligt gravidforum.

Problemet är att jag egentligen inte har en aning om hur det ska kännas om det lilla har fäst och fröjdas där inne. Jag har förstått att alla känner olika, men hur kände ni, ni som har lyckats, tiden innan förväntad mens? Åh, som jag önskar att man fick veta direkt om lilla livet växte där inne!!

Har anammat Lobas ord. Mitt nya mantra är FÄST och VÄX.

Trevlig helg och KRAM!

Ruvar

Det är gjort. Jag har ett litet embryo i magen. Men vi tar det från början.

Väntan mellan äggplock och dagen för insättning gick bättre denna gång. Vet inte om det beror på att det inte var mina ägg eller för att det var så många som gjorde mig lugnare. I vilket fall som helst, var det skönt att slippa den där evinnerliga oron. Men när dagen var inne och ju närmare den bokade tiden Vi kom desto mer orolig och nervös blev jag. 

Tyvärr blev resultatet lite av en besvikelse. Av de 16 äggen hade bara 7 blivit
befruktade. Ett embryo, det som sattes tillbaka, var tipptopp och läkaren gav
det 40% chans att lyckas. Så bra odds har vi aldrig haft, tidigare med mina
egna ägg har det legat runt 20%, så det kändes ju bra. Men det är ju
fortfarande större sannolikhet för att det inte lyckas... Det är dock inte
detta som är besvikelsen. Inget av de andra äggen hade ännu tillräckligt bra
kvalitet för att frysas. De skulle fortsätta odlas och sedan skulle de se om
något gick att lägga i frysen. Han sa att det såg ut som om det max skulle kunna bli två, men han kunde inte lova att det ens skulle bli det. Jag tyckte att det lät på hans tonfall som om att det nog inte skulle bli några. Det gjorde mig
ledsen. På alla de försök vi har gjort har vi inte fått ett enda ägg till
frysen och då känns det automatiskt som om chanserna att lyckas minskar. Så
lyckan över 16 ägg och hoppet om flera chanser sopades alltså under mattan
ruskigt fort och positivismen flög bort. Försöker tänka positivt över att vi
fick tillbaka ett ägg, men det känns ändå så jobbigt. Jag hade hoppats på att
slippa känna stressen över att detta var sista gången, att vi skulle få många
försök på ett och kunna slappna av denna gång, men inte... Tänk om vi hade
behövt dela äggen med en annan mottagare, vad hade vi haft då? Jag vet onödig tanke!

Det var också mer psykiskt jobbigt än vad jag hade föreställt mig. De
känslor jag skrev om i förra inlägget angående att det inte var mitt ägg kom
tillbaka tiofalt när vi hade satt oss i bilen och var på väg hem igen. Jag satt
och grät hela vägen hem när jag egentligen skulle vara hur glad som helst.
Maken försökte få mig på andra tankar, att tänka positivt. Han bad mig att
försöka mota bort de där jobbiga känslorna för att det lilla embryot skulle må
bra i magen. Men hur lätt är det att inte känna? 

Väl hemma gjorde vi som Miss S och skrattade. Försökte få tag i samma show som de såg med Johan Glans, men det fick bli Magnus Betner istället. Vi gillar
honom båda två och har skrattat rätt hjärtligt här i soffan. Nu hoppas vi på
samma resultat som Miss S, ett stort plus när det är dags för test. Skräcken är att det blir ett minus och att det är tomt i frysen...

Tack för allt stöd!

Kram!!                                                                  

Dagen D

Hej alla!

Det har varit äggplock och maken har varit och lämnat sitt bidrag. När det var är en hemlis. Det var en väldigt konstig dag för mig. Dagen började med sorg i bröstet. Det är svårt att förklara för jag har ju väntat och sett fram emot denna dag så oerhört mycket, men samtidigt är det ju så att det här med egna biologiska/genetiska barn dök upp i skallen, de som aldrig kommer att bli. Blev så där illamående av tanken som jag blev precis i början när det här med ÄD blev ett faktum. Sedan kändes det jobbigt att maken skulle bli pappa tillsammans med en annan kvinna, då blev jag illamående igen.

Jag hade själv valt att inte följa med när han lämnade sina älskade simmare, jag menar det skulle ta fem minuter att lämna in det där bidraget och jag hade inget med det att göra. MEN det kändes konstigt att inte vara med, att maken var där själv. Det blev så påtagligt att jag var utesluten ur ekvationen. Det tog några timmar att bearbeta alla dessa känslor som bubblade upp till min yta.

Jag pratade med maken när han hade varit där och han berättade att allt hade gått bra, att vår donator skulle plockas vid 11.30 och att de skulle höra av sig vid 12 och berätta hur det hade gått och hur många ägg det blev. När klockan var 2 ringde jag maken eftersom jag inte hade hört något och det hade inte han heller. Blev nervös, men tvingade mig själv att ta det lugnt. När klockan var 4 och jag fortfarande inte hade hört något ringde jag, men kom bara fram till en telefonsvarare där jag talade in att jag ville att de skulle ringa så fort de kunde. Här började jag bli väldigt nervös! Hur kom det sig att de inte hade hört av sig när de lovade? Hade allt misslyckats? Hade donatorn inte fått ut ett enda ägg? Mörka moln flöt in i mitt sinne.

Vid halv fem ringde maken och berättar att de hört av sig. Han sa första att det hade blivit 19 ägg, men sedan blev han osäker och ändrade sig till 15. Jag blev helt tyst, i vilket fall som helst var det väldigt många så jag blev stum. Sedan kom jag på att äggen ska delas på två och frågade maken om det var så. Han svarar att det visste han inte.

Bara några minuter senare ringde den fina sköterskan som har haft hand om mig/oss den här resan. Hon berättade att det har plockats ut 16 ägg och att vi fick alla!! Jag hade ju räknat med att äggen skulle gå till två mottagare för det har de sagt till oss hela tiden. Om det skulle plockas ut 10 ägg eller fler så skulle de gå till två mottagare. Jag frågade sköterskan om det och hon sa att det här var ytterst ovanligt, men att det berodde på att det har varit lite speciellt runt mig. Det håller jag verkligen med om, jag är ett riktigt måndagsexemplar!

Dagen började i sorg, men slutade i lycka!

orolig för slemhinnan

Det råder ju inga tvivel om att jag har en osedvanligt bråkig slemhinna. Ni som här läst här innan vet ju hur det strulade i våras när vi testade mediciner inför vårt kommande ÄD. Jag fick testa tre olika mediciner innan slemhinnan beslutade sig för att vara kvar där inne istället för att komma ut i halvtid. Ni vet också att hade inte sista gången sett hyfsad ut så hade vår resa tagit slut redan där, innan vi ens fått chansen. Som tur var fungerade det ok med Gonal-f, det kom endas en uns blod, och vid mättillfället var slemhinnan 6-7 mm.

Nu har jag både sprejat och tagit Gonal-f ett tag. Jag har inte haft några jobbiga biverkningar på Synarelan den här gången heller, skönt. Däremot har jag då och då en väldig mensvärk av Gonal-fen. Det gör mig naturligtvis livrädd! Tänk om slemhinnan beslutar sig för att bråka nu när det är skarpt läge! Jag är livrädd för det!! Har faktiskt varit och mätt den och då var den någonstans mellan 6.5-7 mm. Det är redan det ganska lite om man jämför med andra där man läst att de har 13 mm efter medicinen är tagen. Det är nästan dubbelt så tjock som min. Spelar en tjock slemhinna stor roll för hur lätt ägget fastnar? Mina fasa är att jag ska börja blöda när vårt efterlängtade guldägg har tagit plats hos mig. Fy vad hemskt!!

Jag avskyr oro!!

KRAM!

Hyllning till äggdonatorer

Jag känner att det är läge att hylla. Hylla alla ni fina människor som så osjälviskt ger av er själva till oss som behöver. Äggdonatorer, ni är fantastiska!! Utan er hade det varit kört för mig och maken. Inga barn för oss för mina ägg är av för dålig kvalitet. Jag vet ju inte än om det hjälper oss, om ett donerat ägg vill stanna kvar i mig och ge oss den familj vi längtar efter så mycket. Men vi har i alla fall chansen och det är mycket bara det! Att ha möjligheten, att hoppet finns kvar, ett mirakel kan fortfarande ske. Inte med mina ägg, men med någon annans. Ni ger oss en andra chans, utan att få något tillbaka. Jag är er evigt tacksam! Jag kan inte ge er så mycket, men jag kan ge er ett tack. TACK!!

...och massar kramar!

Upp och ner

Kan med glädje se att jag har fått två nya följare :) Välkomna hit Hönsamaja och Saskia 1919!

Gick till jobbet imorse, men efter ett par timmar beslutade jag mig för att åka hem påhejad av mina snälla kolleger. Det är väl insatta i min situation och vad som komma skall och de vill lika mycket som jag att det här som jag snart ska gå igenom skall lyckas. De ville att jag skulle åka hem och vila, så då gjorde jag det. Jag har nu sovit hela eftermiddagen och hoppas att immunförsvaret snart ska ha gett det här förkylningsviruset på moppo.

Igår var jag en optimist och hade på mig de ljusa glasögonen när jag tänkte på framtiden. Idag är det mer de lätt tveksamma och nervösa glasögonen som har kommit på plats. Varför måste tankarna och känslorna åka berg-och dalbana hela tiden? Varför kan man inte bara få behålla de där positiva känslorna när man väl ha lyckats hitta dem? Man mår ju så mycket bättre när man är positiv, varför vill hjärnan plåga en lite extra när det egentligen inte behövs?

Galenpanna, det är vad man är!

Kram

Optimist trots förkylning

Jag är väääldigt förkyld! Ingen feber, tror jag, men näsan är röd som på dvärgen Prosit och huvudet värker som om Toker spelade trummor på det. Men det är en bra dag! Hoppet har infunnit sig och jag hoppas att det väljer att stanna kvar. Visst kan det vara vår tur nu att lyckas? Det kan det och jag hoppas att det blir så!

KRAM!!

Påverkar en förkylning?

Jag har fått världens förkylning! Not good!! Jag kände det redan igår kväll, att det var på gång. Imorse kändes det rätt ok, men ju längre dagen gick desto sämre har det känts. Jag har ont i halsen och huvudet. Jag nyser hela tiden och näsan rinner. Jag har snytit mig så mycket att jag har fått sprickor både i näsan och under den så nu gör det jätteont. Det är helt klart väldigt synd om mig :)

MEN förkylningen oroar mig lite ändå. Jag vill inte att det ska påverka medicinen som jag tar och jag hoppas verkligen att den hinner försvinna riktigt ordentligt innan det är dags. Men det borde den. Vad händer om den inte gör det? Kan en förkylning eller en influensa påverka om ägget vill stanna kvar hos mig eller inte?

Kram

Funderingar

Dagen har gått åt till att ytterligare fundera på det här med att berätta på bloggen om vad som händer i mitt liv. Även om det är frustrerande att inte kunna berätta allt i sitt eget forum, finns det andra vägar att ta (tack WildaMathilda).

Det som jag mest har funderat på är det som Jeane Quidote skrev i sin kommentar till mitt förra inlägg. Kan jag skriva fritt när äggen redan är befruktade med min mans spermier, eller kan det hände någonting då också? Kan vi tvingas kassera äggen om donatorn lyckas lista ut att det är till oss hon gett sina ägg? Jag vet inte. Det låter otroligt tycker jag, men jag vet inte. Är det någon annan som vet hur det fungerar?

Kram!

Bloggmunkavle

Jag är frustrerad igen. Jag är frustrerad över att min blogg tagits ifrån mig. Jag kan inte längre skriva allt jag vill. Jag kan inte dela med mig av det som händer runt mig. Jag måste mörka och hemlighålla saker som händer i mitt liv för er. Av rädsla för att min donator kanske läser här och drar sig ur om hon får reda på mer än vad hon vill. Det har hänt och jag vill inte att det händer igen. Men jag vill inte vara fösedd med munkavle. Bakbunden och inte kapabel att skriva mina egna ord. Om mina upplevelser. Om mina känslor. Men så är det nu och det gör mig frustrerad.

Jag vill berätta om vilka mediciner jag tar, hur blodproven ser ut, hur läkarbesöken går, hur kroppen känns och hur länge det är kvar så att ni kan hålla tummar och tår. Jag vet att ni kommer hålla dem ändå, men jag vill att all positiv energi ska kunna sammanstråla till dagan D. Rent egoistiskt vill jag att ni ska tänka på oss när det är äggplock, jag vill kunna skriva hur många ägg det blir och om min oro över att inget ska bli befruktat. Jag vill kunna skriva om den eventuella lyckan när vi får besked om hur många som blev befruktade och hur det var när ett av äggen sattes tillbaka in i mig. Jag vill kunna skriva dag för dag om hur det är att vara ruvare igen, om tankar och känslor.

Det är frustrerande att inte kunna göra något av det. Av rädsla för att min donator läser här.

Kram! 

Det börjar bli verkligt nu

Det börjar bli verkligt nu. Det ska faktiskt ske inom en åskådlig framtid. Vi har en donator. Som ska ge sina ägg till oss. Som kan ge oss ett barn. Ett ofantligt efterlängtat barn!!! Det kan hända. Det kan hända oss och inte bara alla andra. Tänk om det är så, tänk om vi får blir föräldrar! Det är en svindlande tanke efter så här många år av väntan och längtan.

Det börjar bli verkligt nu. Vi ska få ägg av en fantastisk människa som vill dela med sig av sitt till mig som inte har något av kvalitet. Men tänk om det inte blir något? Kanske inga ägg blir befruktade. Kanske inte heller något av dem vill fästa i mig.  Det kan hända. Att vi blir tomhänta. Inget liv i vår famn. Det är en svindlande tanke efter så här många år av väntan och längtan. 

Kram

Strulblogger

Det är så himla tråkigt att man inte kan kommentera på allas bloggar!! Vad är det för fel och varför strular Blogger så ofta?

I alla fall STORT GRATTIS till dig Anna som plussat!!

Beslut fattat

Tack för alla Beslutet är fattat. Det blir ingen mer operation den närmaste tiden. Läkarna var överens om att jag inte skulle gå igenom två behandlingar samtidigt. Jag fick välja och så klart prioriterar jag ÄD:n och skjuter hjärtingreppet på obestämd framtid. Typiskt är det att det inte blev avklarat, men nu lägger jag den besvikelsen bakom mig och blickar framåt.

Jag har börjar spreja Synarela. Ska ner i klimakteriet igen. Jag brukar inte får jobbiga symptom, men vi får se om jag har samma tur denna gång. Nu är det igång, men när det är dagen D är en hemlighet.

Trevlig helg!
KRAM

Misslyckande följt av misslyckande följt av...

Jag vet inte riktigt vad det är som händer med mitt liv, eller kanske ska jag skriva min kropp. Inte heller operationen igår gick som den skulle. Buksmärtor som gav ett skyhögt blodtryck fick läkaren att avbryta ingreppet. De har tidigare inte varit med om smärtor i magen vid en sådan här procedur och ställde sig mycket frågande till vad det var som kunde orsaka det hela. Med tanke på vad som ligger framför mig med ÄD bad och bönade jag lkaren att fortsätta så att det skulle bli avklarat. Jag till och med sa att det inte kändes något i magen längre, men det gick han så klart inte på. När de definitivt bestämt sig för att avbryta och meddelade mig började jag så klart att gråta igen. Förra gången grät jag hysteriskt när jag skulle in för operation och igår grät jag när de körde ut mig. Det har varit samma team båda gångerna, förutom läkaren, så det enda de har sett av mig är typ en rödgråten lipsill. MEN de har varit helt UNDERBARA mot mig!! Vilka människor, både sköterskorna och de båda läkarna, snälla, gulliga och omtänksamma har de varit! Jag har känt mig så väl omhändertagen och flera av dem har kommit upp till avdelningen efteråt för att se hur det har varit med mig. Jag är så tacksam!

Eftersom jag de hade så ont i magen vid ingreppet och det inte är vanligt avbröt de eftersom det kunde finnas en liten risk att min kroppspulsåder (det är i den de går in med katararna som sedan förs till hjärtat) hade skadats. Om så hade varit fallet och de sedan gett mig blodförtunnande, vilket de alltid måste göra vid ett sådan här ingerpp eftersom risken för blodproppar ökar, hade det kunnat sluta med inre blödningar. Även om jag till varje pris ville få det gjort när jag låg där, förstår jag så klart att det var för mitt eget bästa att de avbröt.

Då det var chefsläkaren själv som utförde det hela igår och de alla på avdelningen vet att jag om ett tag ska genomgå ÄD såg han personligen till att jag fick en tid redan på tisdag i nästa vecka. Han beslutade också att jag då ska opereras under narkos och i en regelrätt operationssal där de har resurser om något skulle gå fel. Jag har även blivit sjukskriven tills dess för att vila och ta det lugnt efter alla misslyckade försök.

Så långt allt gott...eller ja, ni fattar vad jag menar.

SÅ kommer vi till MENet. Idag på morgonen ringde jag till de på ÄD för att berätta att mitt ingrepp inte hade lyckats och att jag ska in igen på tisdag. Hon jag pratade med blev då väldigt tveksam till om det kommer att fungera med narkos, det blodförtunnande medlet som jag får under operationen och det jag kommer äta 6 veckor efteråt (fast i låg dos), Synarela och Gonal-f tillsammans.

Då grät jag igen. Vad har jag gjort för att behöva gå igenom allt det här? Aldrig är något enkelt och fungerar på första försöket. I skrivandets stund konfererar de om mig på ÄD- avdelningen. Kommer det att gå? Kommer det inte att gå? Ska jag behöva skjuta på hjärtoperationen eller måste jag skjuta på ÄD:n?

Det finns de som har det värre. Det finns de som har det värre. Det finns de som har det värre!!
...men det är f-an inte lätt att heta Charlotte idag.

Kram!

Jag behöver era tummar!

Nu påbörjar jag fastan. Imorgon ligger jag på operationsbordet igen Håll tummarna, snälla, för att det här blir den sista gången!

Kram!

Sjukt 60-årskalas

Rubriken till trots har jag inte varit på ett sjukt 6o-årskalas i helgen. Däremot blev jag sjuk, eller blev sjukare, under själva kalaset.

Det var makens pappa vi firade och det firades på gammalt hederligt sätt i bygdegården med släkt och vänner. Redan under fredagen på jobbet kände jag mig hängig och gick hem tidigare och stöp i sängen med huvudvärk och feber. Eftersom födelsedagsbarnet (-fadern) och makens syster skulle delta i ett rallylopp innan festen och då de hade sett fram emot att vi skulle komma och titta, fanns det inte på kartan att ställa in. Så med nedfällt säte satt/låg jag och sov hela resan upp, med mantrat "bli frisk, bli frisk" snurrande i huvudet. Jag såg inte riktigt fram emot att stå ute i kylan i flera timmar feberfrossig och dan. Men väl där fick jag en hutt canjang, blev nerbäddad och sov gott hela natten. Dagen efter var febern borta, men huvudvärken och de fyllda bihålorna fanns kvar, men de stoppade mig inte från att både se rally och gå på fest.

Så här i efterhand förstår jag ju att det inte var så klokt. Det beslutet kom nämligen tillbaka och bet mig i rumpan redan på söndagen. Vaknade med ett väldigt svullet och varigt öga. Bihåleinflammationen hade varit snäll nog och delat med sig lite av alla fientliga bakterier som intagit min kropp och nu var både näsan och halva mitt synfält obrukbara. Det innebär så klart att jag nu har varit tvungen att vara hemma från jobbet idag. Jag kommer att vara hemma imorgon också för att säkerställa att jag är frisk till på onsdag när jag ska in till sjukhuset och mixtra med hjärtat igen. Det blir karensdag på karensdag och flera små fina tusenlappar som flyger sin kos...

Ögoninflammation är i alla fall ett elände! Det svider, rinner, geggar och kliar om vartannat. Det är svullet och det är jobbigt att blinka. Jag ser dåligt samtidigt som jag TVINGAS bära mina otroligt fula nittiotalsglasögon som jag bara HATAR att visa mig i. Ja, jag vet jag ÄR fåfäng och visar mig helst inte utomhus utan smink. Sorgligt, men ack så sant. Att titta sig i spegeln med denna infektion, not fun!

Nu ska jag åter skölja mitt öga och min näsa i hopp om att ta död på the invaders, sedan är det dags för sängen!

KRAMAR

OP och ÄD

Ni skulle bara se hur min ljumske ser ut nu! Funderade på att ta en bild och lägga upp här, men ändrade mig ganska snabbt då det både är väl intimt och ofräscht! Det ser ut som om jag har blivit rejält misshandlad och blåmärket, som har en diameter på 10 cm, har nu väldigt många olika färger. Är väl inte mitt sexigaste jag för tillfället om inte olikfärgade hudskiftningar blivit inne... Vill inte tänka på hur jag kommer att se ut efter operation nummer två!

Nu till något annat. Jag har fått en ny donator!! Är det inte fantastiskt?! Ännu en snäll människa korsar min väg och lämnar förhoppningsvis över rätt antal ägg till fantastisk kvalitet om ett tag. Det är ett bra tag till att vänta innan det är dags för överlämnande och befruktning i den där petrisskålen, men vi är så otroligt glada över att väntan snart är slut. Att vi sedan är paniskt rädda för att vi ska misslyckas är en annan sak. Så snart blir det dags för mig att genom nässprayens dimma vandra vägen till klimakteriet. Hoppas det går lika bra den här gången som de andra, att jag inte känner av alla biverkningar vill säga.

Kramar!

Opererad - men inte klar

Jag vet, jag vet, jag vet! Det är ingen kontiniutet här längre. Ett inlägg här och ett inlägg där, inte alls bra!

I alla fall, här är ett :)

I fredags var det dags för operationen, eller ingreppet, mot min hjärtklappning. Det är inget komplicerat eller riskfyllt ingrepp och det vanliga är att man opereras på förmiddagen och får åka hem på eftermiddagen. Det otäcka med det hela är att man är vaken hela tiden.

Det var just det sistnämnda som gjorde mig paniskträdd när jag tog mig till sjukhuset i fredags. Redan när de tog emot mig på avdelningen och visade mig min sängplats började mina ögon att fuktas av oro. Den gulliga sköterskan på en si sådär 28 år såg genast hur nervös jag var och erbjöd mig en lugnande tablett som jag med glädje sköljde ner med en kopp vatten. Tyvärr gav den inte så mycket resultat så när jag kröp ner i sängen, bärandes landstingets oerhört sexiga särk, rullade tårar ner för mina kinder. Jag försökte torka bort dem innan någon hann se dem, men en annan patient var observant och kom fram för att försöka trösta mig. Jag vet inte hur det är för er, men när någon tröstar mig gråter jag ännu mer, vilket så klart blev följden här. Hon var jättegullig, men jag tror att hennes besök till mig inte hade den effekt hon hade tänkt sig, jag blev mer ledsen och hon mer orolig eftersom hon blev medveten om vad som väntade och det hade hon inte varit innan vårt lilla snack...

När sköterskan kom tillbaka skulle hon sätta en droppnål i mitt armveck. Det blev istället ett blodbad som hon skämdes som en hund för, men som fick mig att tänka lite på något annat en stund. Vet inte vad det var som gjorde att det svämmade över, om hon gjorde fel eller om blodet pumpade så hårt i mina ådror. Efter lite om och men sattes nålen istället in i den andra underarmen istället och alla lakan och filtar i sängen byttes.

Jag hade väl varit på sjukhuset i en timme och en kvart innan det var dags för mig att rullas iväg i sängen genom korridorerna till "labbet" där det hela skulle ske. Man känner sig bra sjuk när man inte ens får gå själv utan liggande i en säng förs till platsen! Under den lilla rullturen skriker hela min kropp PANIK och jag gråter och hulkar och snorar, allt på samma gång. När jag och sköterskan möter labbteamet ges den rätt onödiga informationen "hon är väldigt nervös". En blick på mig säger mer än tusen ord. Alla är framme och klappar mig på kinderna och säger med snälla och mjuka röster att "allt kommer gå så bra så". Jag blir väldigt väl omhändertagen och jag blir rejält lugnad av preparat in i blodet, YES!

Det gör inte ont och jag kommer i stort sett inte ihåg någonting. Jag är så drogad som jag vill vara utan att vara sövd. Jag kommer ihåg att jag har pratat med dem, men de tre timmar det tog kändes som en halv. Eller tog och tog, det gick ju inte riktigt som det skulle. Men vid det här laget är det mer regel än undantag med min kropp. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är det ju inte så mycket i min kropp som är som det ska och nu har det bevisats igen. När läkaren avbröt det hela sa han att det hade med mitt hjärtas anatomi att göra. Mitt hjärta hade en annorlunda anatomi. Surprise, surprise! Jag ska förklara det så som jag uppfattade läkaren

När man gör ett sådant här ingrepp går de in med tre tunna katetrar i ett blodkärl i ljumsken och följer kärlet upp till och in i hjärtats förmak. På andra som har liknande problem brukar den extra elektriska ledningen sitta där och den bränns av. På mig sitter tydligen den lilla ledningen på andra sidan det andra förmaket vilket betyder att de behöver sticka igenom förmaken för att komma till platsen där de ska bränna. Läkaren försökte göra detta, men avbröt det hela då han tyckte att de inte hade den rätta utrustningen och för att han inte såg tillräckligt bra.

Så jag ska göra om allt igen antingen senare den här veckan eller nästa vecka...

Efter de tre timmarna på labb körs jag tillbaka till avdelningen där jag får ligga med tryckförband och vikter i ljumsken för att stoppa blodet att rinna ur de tre öppningarna. Förhållningsordern är att inte röra sig det minsta på fyra timmar och abslot inte lyfta huvudet från kudden då det gör att det blir tryck där det inte ska vara det. DET var jobbigt. DET gjorde ont, både i rygg och mage!! Det är en PINA att inte få röra sig eller byta ställning på så många timmar! När de hade gått och jag fick sätta mig på sängkanten för att sedan få gå till en efterlängtad toalett blir det ett nytt blodbad i min säng. Trycket och timmarna i sängen har inte stoppat blodet utan det rinner för glatta livet ur mig. Snabbt blir det sängläge igen och i en halvtimme står det en stackars sköterska och hänger med sin vikt över min ljumske för att få stopp på det hela. Sedan blir det nytt tryckförband och ytterliggare fyra timmar i stillhet. Ve och jämmer. Får bäcken för att lätta på trycket. Det kommer inget. Det vägrar att lämna min blåsa. 10 timmar utan att ha gått på toa är inte bra och det beslutas att sätta kateter. Jippi, inte förnedrande alls!! Men efteråt gör det i alla fall lite mindre ont i magen :)

Något fredagsmys med maken blev det alltså inte utan jag fick ligga kvar på sjukan på observation över natten. Efter lunchen på lördagen blev jag äntligen utskriven av en läkare och fick åka hem.

Men snart är jag alltså där igen...

KRAM till alla som har orkat läsa hela inlägget...och så klart till er andra också :):)

Ett rikare liv

Den här veckan har jag inte hunnit med så mycket mer än att jobba och sova. Jag har varit trött på jobbet och jag har varit trött hemma. Blev lite lack på det här med bloggandet igen efter att ha läst inlägg och kommentarer på Wilda Mathildas blogg angående en artikel om äggdonation. Det retar mig att "folk" med absolut noll egna erfarenheter i ämnet anser sig ha rätt att spy ut sina mer än obotligt dumma kommentarer till människor som har peronliga erfarenheter och bra mycket mer kunskap i ämnet. Tröttma!

Igår kväll lystes dock den grå vardagen upp en smula då jag och maken var på en föreläsning. Jag var inte direkt upplagd inför det hela utan mest rädd för att jag skule somna av trötthet mitt i. Men så fel jag hade. Det var två och en halv väldigt bra timmar och tröttheten var som bortblåst fem minuter in i föreställningen. Kvällen hette "Ett rikare liv" och hölls av Charlie Söderberg. Både maken och jag gick därifrån väldigt inspirerade. Hoppas bara inspirationen sitter i och inte bara rinner ut i sanden som den brukar...

Imorgon åker jag till Skagern. Dags för årets sista bröllop. Håll tummarna för fint väder!

Hoppas att ni får en bra helg! KRAM 

Nybörjare igen

En del av ångesten igår var nog jobbångest. Sedan jag kom tillbaka till jobbet efter sommaren har jag fått nya uppgifter och jag känner mig inte bekväm med dem än. Det jag jobbade med innan har jag gjort i många år. Jag visste vad jag skulle göra, hur och när. Jag hade jobbat med människorna runt omkring mig. Nu jobbar jag med nya saker, med nya människor. Jag känner mig som en nybörjare som inte vet någonting. Med tanke på att jag har stort kontrollbehov och ganska höga krav på mig själv gör det att jag inte riktigt trivs med min nya situation. Dessutom tycker jag inte att jobbet är så roligt så här långt. Jag trivs med människorna, men är rädd för att de, utan att säga något till mig, tycker att jag inte passar för jobbet. Vill inte fråga dem vad de tycker heller, för det får mig att framstå som osäker. Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Får väl bita i det sura äpple, stå ut och hoppas på att det blir bättre. Jobbigt bara att behöva ha jobbångest varje kväll när jag tänker på hur morgondagen ska bli...

Gnäll, gnäll, gnäll...jag vet!

Kram

Bra lördag, jobbig söndag

Igår var jag bjuden på stor fest. Värdparet var den kollega som blev gravid på första försöket i våras och hennes nyblivna man. Vi firade deras kommande bebis, deras giftemål och det nya gemensamma boendet i Bromma. Det firades och det firades stort. Big time! Det var 120 gäster. Partytält med kristallkronor. Gourmet mat och hemgjorda chokladpraliner. Bling, mums och mums! Jag kan också tillägga att det var musik i luften. Värdparet och MÅNGA av deras släktingar och vänner är såååå musikaliska. Kvällen var som en lång skönsjungande konsert och den lille/a knodden kommer förmodligen sjungande ut ur livmodern i november med en keyboard framför sig :)

En lyckad avslutning på gårdagskvällen efterföljs nu av en söndag med inneboende ångest som jag inte blir av med hur jag än försöker. Har provat tänka goda tankar och bearbeta den mentalt, funkar inte. Har försökt fly verkligheten genom att titta på lättsmälta tv-program, funkar för stunden men kommer dubbelt tillbaka när programmet är slut. Har försökt äta god mat och godis, men det tar bara udden av det onda under tiden jag äter. Vet inte riktigt varför jag har fått besök av det svarta idag, men jag hoppas att det försvinner över natten.

Önskar er alla en bra söndag!
Kram

När det är dags kommer hon!

Rekordet för antal sidvisningar för ett av mina inlägg har med det förra inlägget slagits med hästlängder. Tack igen för alla kommentarer, snälla ord och råd!!

Vill förtydliga att jag inte alls har något emot att de som ska/har donera/t läser min blogg, men precis som Wilda skrev i sin kommentar kanske de som ska göra det på Huddinge det närmaste halvåret kan avstå att läsa just nu.
Jag har förstått att jag inte alls har varit så anonym som jag har trott. När mitt namn, sjukhus och datum för behandling har stått på bloggen är jag inte det. Jag är tacksam för alla som har gjort mig klokare i detta avseende. Tyvärr är det ju försent nu för den här gången, men nästa gång vi får besked kommer jag inte vara lika givmild med detaljerna.

Trots allt, trots ett djupt mörker ett tag har jag nu tagit mig ur grottan och åter skådat dagsljus. Jag intalar mig och tror att det någonstans var  menat att det skulle bli som det blev. Med facit i hand kan jag säga att jag nästan är glad att det blev så här med tanke på att jag nu fått datumen för mitt hjärtingrepp. Det sker den 16 september och det hade inte varit kul att två veckor innan ha gjort ÄD. Nu kommer istället hjärtat vara opererat och klart när vi får vår nya donator. Det känns bra! Det känns rätt!

Den rätta donatorn kommer till oss när det är dags!!

Vill avslutningsvis välkomna LadyNoÄgg till min blogg!!

Kram!!

Äggdonatorer, läs gäna bloggar, men helst inte min!

Hej alla! Jag har råkat ut för en sak som jag inte trodde var möjlig. Förvisso förstår jag nu i efterhand att jag kanske skulle ha tänkt tanken, men det har jag inte gjort, förrän nu. Och för att jag inte gjorde det har det nu blivit så att jag med mitt egna skrivna ord förmodligen såg till att vi blev av med äggdonatorn i september.

ÄD-karusellen i Sverige är inte så utbredd. Det är inte så många som får möjlighet att bli mottagare och det finns inte så många donatorer. Jag har i flera år läst bloggar om IVF innan jag själv började skriva, för man är ju intresserad av att läsa hur det går för andra och vilka känslor och tankar andra har i samma situation. Precis som jag nu har läst mer om ÄD och donatorer inför det som nu ligger framför oss. Och det gör ju donatorer också, läser om oss som ska ta emot...

Jag är inte hundra procent säker, bara ganska säker, på att donatorn vi skulle haft i september drog sig ur för att hon hade läst min blogg och lagt ihop ett och annat. När detta uppdagdes för mig blev jag helt ställd och förtvivlad. Tack vare min egen blogg hade jag försatt oss i väntan.

Jag har varit lite under isen sedan dess och tänkt fram och tillbaka om bloggens varande eller icke varande. Helt ärligt kan jag säga och blogglusten har pyst ur mig. Det var ju meningen att jag skulle skriva fritt här, men det kan jag ju inte göra nu när jag vet att donatorer läser. Jag vill absolut inte råka ut för samma sak igen! Om/när jag får en ny donator kommer jag inte våga skriva om det och inte efter heller eftersom en eventuell donator skulle kunna koppla ihop tidpunkt med sig själv och mig då med.

Jag vet att jag skulle kunna lösenordsskydda bloggen, men jag vill inte det. Min önskan är att de som är donatorer inte läser här! Snälla, snälla är du donator läs gärna någon annans blogg!

Nu vet ni i alla fall vad som hänt i mitt liv.
KRAM!!

Väntar och längar

På måndag är det dags att fixa till sitt yttre, dra på den professionella minen och cykla till jobbet igen. Det har varit en lång ledighet, med varierat innehåll. Det har varit glada dagar och det har varit deppiga dagar, som livet är mest. Tycker kanske ändå att den här sommaren inte riktigt har varit lika bra som den förra, kanske mest beroende på att solen inte har varit på sitt bästa humör och kanske även för att den positiva längtan efter sensommarens ÄD-försök gick upp i intet. I måndags satte IVF-maskineriet på Huddinge igång sina motorer igen och jag har väntat och längtat efter att telefonen ska ringa med goda besked. Även jag förstår att det var lite väl optimistiskt att tro att de skulle hitta en ny donator på en vecka, men lite övertro på mänskligheten får man väl ha ibland...även om det inte var till någon nytta just den här gången. Jag hoppas att när livet nu går in i bestämda mönster att de mörka och jobbiga tankarna om framtiden ska skingras och lämna plats för nya och ljusa.

Tack igen för att ni fina bloggvänner fortfarande orkar peppa och skickar kramar till pessimistiska inlägg trots att min frånvaro här i stort sett har varit total denna sommar.

Kram på er och trevlig fortsättning på helgen!

Ursäkta...

att det går så långt mellan gångerna, men inspirationen tryter och misströstan har bosatt sig i min kropp. Ingenting händer, om man nu bortser från den växande ångesten. Våra konstanta försök att lyckas på naturlig väg har inte gått, går inte och kommer inte att gå. 4 år och 5 månader har vi försökt. Det blir 53 månader av misslyckanden. Det blir 53 x 4 = 212 försök till befruktning. Alla misslyckade. Väntan på besked är en väntan utan slut. Hoppet lyser med sin frånvaro. Hoppas att det är tillfälligt.

Kram!

Smått och gott

Jag vet inte vad det är som gör att det går lite trögt här på bloggen just nu, men jag hoppas att det blir bättre när man kommer in i den vanliga lunken efter semestern. Än är det ett par veckor kvar på ledigheten, men ångesten kommer så smått krypandes och drömmarna påminner mig om att det snart är dags att ta på jobbkostymen igen, usch!

Mellan måndagen och tisdagen tog maken och jag östersjön i besittning genom att ta en Birkakryssning för att komma iväg lite. Det var trevligt och vi stiftade bekantskap med ett par i 65 års åldern som vi blev vänner med för kvällen. Riktigt roligt och mycket ovanligt för oss att umgås helt frivilligt med främlingar i våra föräldrars ålder :)

Idag är det dags för årets första golfrunda. Lite väl sent kan tyckas, men det har inte funnits några andra givna tillfällen till att svinga klubborna. Är rätt ringrostig så jag förväntar mig inte några mirakel bland de gröna tuvorna. Hoppas det blir roligt ändå! har ju en tendens att kunna bli riktigt arg och sur på banan, men hoppas kunna hålla mig i skinnet, i alla fall denna första runda ;)

Imorgon bär det av till Gotland för en bröllopshelg. Jag håller tummarna för fint väder, men det ser väl lite si and so ut :) Håll tummarna är ni gulliga!

Trevlig helg på er alla!!
KRAM

Ondska

Har svårt att fokusera och egentligen inte någon speciellt att skriva om. Känner mig helt tom och nedstämd efter all den ondska som har briserat i Norge. Ofattbart och som maken säger; helt meningslöst att försöka förstå. Kan inte njuta av något; inte av ledigheten, det för tillfället fina vädret eller den kommande kryssningen. Jag är bara en orkeslös varelse som äter och dricker för att överleva och hoppas på att allt ska bli bättre och energin återvända. Mina tankar går till de anhöriga och de överlevande som nu har upplevt i verkligheten det man önskade bara fanns i skräckfilmer. Ren och skär ondska!

Picknick...

...i det gröna på Långholmen! Det hade jag och några av bloggsystrarna igår. Det var fint väder, till skillnad från idag, och vi njöt av både mat och varandras sällskap. Eller...jag kanske inte ska prata för de andra, jag njöt av deras sällskap! Vi fick också oväntat sällskap av en liten kanin som bestämde sig för att gräva ett nytt bo inte långt ifrån våra fikafiltar :) Jag har aldrig sett en vild kanin så fullständigt orädd för människor och Loba fick till och med nästan klappa den. Vi åt gott och pratade om vad som hände i våra liv. Det var både allvarligt prat och många goda skratt. Precis som det ska vara när man träffas och har det bra! Tack girls för att ni alltid får mig att må så bra!

Idag har jag bara lallat runt här i huset och inte gjort så mycket mer än att vattna blommorna, inomhus. Igår och i förrgår var det desto mer fart i giraffbenen då jag både fixade i boden och hela trädgården plus att jag var och slängde en massa skräp på återvinningscentralen. Så därför har jag inget dåligt samvete för min otroligt slappa dag!

Vill avslutningsvis bjussa på en bild som maken har gjort av mig och Bubbas :)

KRAM

Inbrott

Är lite skärrad! Blev varse att det varit inbrott i huset bredvid när det i eftermiddags ringde på dörren och utanför står det en kvinna gråtandes och mycket upprörd. Hon berättar att hon är syster till min granne och husvakt eftersom de är i Turkiet på semester. Hon ber mig följa med över tills polisen kommer, vilket jag naturligtvis gör.

Jag har aldrig tidigare varit med om eller sett ett inbrott med egna ögon och det var verkligen obehagligt att skåda. Hela dörren var uppbruten, låset helt snett och trät runt om helt i flisor. Hela huset var upp och ner!! Alla lådor utdragna och kläder, papper och blommor utstödda över golvet. Så fruktansvärt hemskt och läskigt att någon har varit och rotat runt i sakerna! Familjen vet inget om det än, för släktingarna som kom till huset vill inte stressa upp dem när de är på semester. De kommer hem i slutet av veckan, till ett helt annat hus än de lämnade. Polisen kommer imorgon och tar fingeravtryck, men sannolikheten att de hittar de skyldiga är väl lika med noll. Det konstiga är att det inte var så mycket som var borta som man kunde se. Det är möjligt att det har försvunnit pengar och smycken, men tv-apparater, datorer, kristallskålar m.m var kvar liksom en motorcykel värd 300 000 kr på framsidan och bilen i ett olåst garage och bilnyckeln på hallbordet (!!).

Ikväll och i natt ska jag och maken vara vakter så att de inte kommer tillbaka för att hämta sakerna. När polisen har tagit fingeravtryck ska släktingar bo i huset tills familjen kommer tillbaka.

Det hade kunnat vara vårt hus. För två veckor sedan var vi borta och det syntes verkligen på framsidan av vårt hus eftersom ogräset frodades där. Usch, vad hemskt om det varit vårt hus. Nu hade vi tur och våra gannar otur!

Håll utkik så att det inte händer era eller era grannars saker något när ni/de är borta i sommar!!

Kram!  

En hjärtesak

I brevlådan låg det ett ganska tjock kuvert från Huddinge. Hjärtat började dunka lite extra när jag såg det idag. Under den korta promenaden från brevlådan och in hann jag tänka att det var otroligt att de hade hittat en ny donator så fort. Och otroligt var det, för det var inte alls den information brevet innehöll.

Istället var det en kallelse till den kommande hjärtoperationen, eller ingreppet. Jag ska till Karolinska i Solna fredagen den 9:e september för förberedande samtal och provtagning och veckan efter, den 16:e är det så dags. Och jag är livrädd. LIVRÄDD. Det spelar ingen roll att de säger att det är ett rutiningrepp och chansen att något icke önskvärt ska hände är mindre än en promille. Det spelar ingen roll!! De ska gå in i mitt HJÄRTA och BRÄNNA i BLINDO. Hur scary är inte det?! Och jag måste vara VAKEN i alla de timmar de håller på. Jag blir bedövad i ljumsken där de går in med brännanordningen, men inte mer. Usch jag står inte ut att tänka på att jag ska vara vaken när de slingarar något genom mina blodkärl från ljumsken för att sedan gå in i mitt hjärta. Jag ryser och mår illa på samma gång. Kommer förmodligen att gråta hysteriskt av skräck när jag ligger där på britsen... Det gjorde jag i alla fall när jag skulle göra en sköljning av äggledarna som jag också var väldigt rädd för att göra.

Jag har ju förvisso vetat ett par månader att jag ska göra det...någon gång, precis som jag har vetat att vi ska göra ÄD någon gång. Av någon konstig anledning är det inte alls lång tid till "någon gång" när man inte vill att den dagen ska komma för snabbt. Konstigt, eller...?

KRAM

Det väntade kom idag

Jag lever livets latar dagar och det är inte många knop i den inneboende motorn. Jag har vänt på dygnet och är alltför pigg långt in på natten och sover för länge på morgonen. Därför sattes alarmet imorse och jag tvingade mig själv att inte snooza utan att direkt sätta fötterna i golvet och stiga upp. Pigg-nej-men skönt att inte slösa bort ännu en ledig dag i sängen.

Har vattnat blommorna i trädgården och ogräset jag försökte likvidera förra veckan har börjat krypa upp i solljuset igen. Snart dags för en ny kamp alltså!

På seneftermiddagen åkte jag in till stan för att träffa en kompis från Göteborg som varit på besök i huvudstaden med sin blivande man. Skulle egentligen ha träffats i fredags men jag måddde inte så bra då så det fick bli en snabbfika idag istället. Väldigt kul att ses, det blir inte så ofta nu för tiden. Senast vi sågs var för ett år sedan. När jag åkte till Götet i maj skulle vi också ha setts, men då kom en kattförlossning i vägen... Nu träffas vi dock redan om ca en månad igen, på hennes bröllop i Skagern!

När jag satt på bussen hem från fikat pep mobilen till och smset meddelade att min kära vän och kollega nu hade sin till jorden komna son i sin famn. Klockan 09.28 föddes han, två minuter innan jag steg upp i morse. Konstigt, det var det första jag tänkte när jag läste vad hon skrivit... Födseln var högst väntad, men 10 dagar sen, så jag har tänkt på henne varje dag och undrat när smset skulle komma. Det kom idag. Det gör lika ont varje gång.

Kram!

Soffpotatis av stora mått

När man behöver värme och kramar är det till sina bloggsystrar man ska söka sig. Tack för all vänlighet som mötte mig efter gårdagens inlägg!

Dagen har störstadels spenderats i soffan framför tv:n då vädret inte varit någon höjdare så jag har egentligen inget speciellt att skriva om.

Men låt mig till lägga; VM-brons!! Wouho!!

Lördagskram!

Sedan de negativa

Tack för era fina och positiva kommentarer till förra inlägget. Inser dock nu att jag nog var lite otydlig i min antydan att negativa besked var i antågande. Men som sagt säg det goda som vara för evigt, här kommer vändningen:

Ungefär i samma veva som jag fick de positiva beskedet från Hudding dök tant röd upp och gjorde badandet lite mer komplicerat, men det var beräknat. Sedan snabbspolar vi bandet fram till min visit hos moder och fader, ganska exakt 14 dagar senare, då hon kommer igen, tant röd alltså. Hon behagar komma mitt i cykeln utan tillstymmelse till provförsök med olika mediciner eller annan egen medicinering. Det har aldrig hänt förr. Jag blir så klart lite konfunderad, men framför allt orolig att detta betyder att jag ska börja spreja. Är i Växjö och all medicin är uthämtad och ligger i kylskåpet i Stockholm. Ringer Huddinge men får bara tag i telefonsvararen där jag lämnar meddelande om min angelägenhet.

Dagen efter, när jag sitter i bilen tillsammans med pappa på väg ut till min halvdementa farmor, ringer mobilen och det är såklart samtalet jag väntat på. Känner mig lätt obekväm med att hålla detta samtal med papsen bredvid, men vad ska man göra... Jag svarar och hon börjar med att säga att hon vet vad jag har ringt och sökt dem för, men hon vill börja med att prata om något annat.

"Jag kommer tyvärr med dåliga nyheter, Charlotte. Både jag och X har dragit oss för att behöva meddela dig detta, men tyvärr måste jag meddela att den donator som var matchad med dig inte kan donera till dig."

Jag visste inte vad jag skulle säga, men en stor klump växte sig större i min mage och jag kände hur tårarna började stiga i ögonen. Tillslut fick jag fram:
"Varför inte".
 "Vi kan inte gå in på det, men det funkade helt enkelt inte. Vi är så ledsna för er skull, men det finns inget vi kan göra".
"Finns det någon annan donator till oss?"
"Nej, det finns ingen nu, men efter semestern kommer X att börja jobba med att hitta en ny till er".
"Hur lång tid tar det?"
"Det är omöjligt att svara på, det finns ju inte så många. Men vi ska göra allt vi kan för att få fram en så snart som möjligt."

Vid det här laget rinner tårarna längs mina kinder och jag snyftar fram ett "ok".
"Men vi hör av oss så snart vi vet något mer".
"Tack"
"Ha en bra sommar..."
"Du med"

Vid det här laget var vi framme vid ålderdomshemmet där farmor bor och pappa flydde ut ur bilen. Inte för att han är känslokall eller icke omtänksam, men bara för att det blev för jobbigt även för honom. De har ju varit med mig på hela den här resan och tröstat mig efter varje motgång. Nu trodde vi att det äntligen skulle vara vår tur och när det nu ännu en gång inte blev så gick luften ur honom också.

Nu har det gått ungefär en vecka sedan beskedet kom och jag och maken har åter ställt in oss på att vänta. Denna eviga väntan, den vara för evigt!

Give me a break!!

Massor av fredagskramar till er alla där ute!

Först positiva besked

Som ni säkert redan har förstått av mina tidigare inlägg hade vi en underbar semester och det mesta av tiden tänkte vi inte alls på vår barnlöshet, vi bara njöt av livet!

Men några dagar in på semestern, tidigt på morgonen, ringde min mobil och på displayen stod det "dolt nummer". Morgontrött som jag var blixtrade det så många tankar genom huvudet om vem det kunde vara att personen i andra ändan hann lägga på innan jag svarade. Efter en stund pep mobilen till och meddelade att någon hade lämnat ett meddelande på telefonsvararen och som ni säkert redan listat ut var det Huddinge och min ÄD-kontaktperson. Som alltid när hon lämnar meddelanden säger hon inte vad det handlar om utan bara att hon vill prata med mig. Jag blev jättestressad och eftersom jag varken hade papper eller telefonnummer med mig på resan letade jag igenom hela min utgående samtalslista för att jag eventuellt skulle känna igen något av numrena som det till Huddinge. Ringde tre av dem men kom inte fram någonstans...jobbigt!

Hade mobilen klistrad till kroppen hela dagen i hopp om att hon skulle ringa igen vilket hon gjorde, men dagen efter. Hon berättade då att de nu hade hittat rätta donatorn för mig och min man och att det var lite snabba bud eftersom även deras semester var i antågande. Jag skulle börja med sprej första mensdagen i juli och ta ett blodprov den 11 august sedan skulle de höra av sig med ytterligare instruktioner. Första veckan i september skulle det så vara dags för the big thing! Alla recept och andra papper vi behövde var redan skickade. Hon önskade oss en fortsatt bra semester innan hon la på.

Glädjestrålande berättade jag allt för maken och inom oss båda föll en tung börda, bördan av väntan. Den var över!! Men säg det goda som varar för evigt...

Kram för idag!

Frust som i frustrerande

En sak som jag inte har saknat och som jag inte gillar är att blogger strulatr så mycket! När jag började min blogg funkade allt tipp topp, men efter den där dagen när man inte alls kom in har det då och då strulat. Det som nu strular för mig är att texten i mitt förra inlägg har ett helt annat typsnitt än vad jag vill ha och det går inte på något sätt att ändra!! Det andra problemet är att när jag går till bloggsidan står det i högra hörnet att jag är utloggad vilket innebär att jag inte kan kommentera mina egna inlägg mer än som anonym, frust! Hoppas att det löser sig snart!

Nu ska jag heja fram damlandslaget till VM-final, heja!!

Kram

Bits and pieces

Det är underbart att vara tillbaka, särskilt när man blir så varmt välkommen :):) Tack tjejer!!

Jag har haft en underbar semester. Puerto Banus är verkligen en fin plats och har lite av allting som strand, bad, berg, utflyktsmål, party och god mat.

Jag älskar att sola, men inte lika mycket som när jag var tonåring. Därför hinner man nu, i tidig medelålder, se lite mer av de platser man besöker. Vi gjorde tre olika utflykter till bergsbyar. De är fantastiskt fina där de ligger på klippavsatser med underbar utsikt över landskapet. Husen är vanligtvis vita och gränderna så trånga att få bilar tar sig fram. De använder passagerna för att socialisera med grannarna och sitter där och småpratar ända tills det skymmer. När man då kommer som en passerande turist känns det som om man går rakt igenom deras vardagsrum. Vi kunde dock konstatera att de alla var rätt snarlika så vi var rätt mätta på bergsbyar efter den tredje.

På midsommarafton blev det ingen dans runt stången för vår del. Vi bestämde oss i istället för att vandra i bergen. Det var molnigt vid kusten denna dag så vi tyckte att det passade att ta oss upp på toppen Torrecilla 1900 meter över havet när det inte var så varmt. Vi struntade i att smörja in oss vilket var ett högst olämpligt beslut då det visade sig vara klarblåhimmel dit vi skulle. Det var en sagolik vandring med vyer som fick en att nästan tappa andan och även om det är jobbigt på vägen är det alltid värt det när man når toppen. Förra gången besteg vi en annan bergstopp och väl där gick maken ner på knä och frågade om jag ville gifta mig med honom. Behöver jag säga att bestiga toppar ligger oss varmt om hjärtat?

Vi åt både hemma och ute och otroligt nog slutade en av dagarna i party. Ett två-mans-party med maken och mig :) Vi är sällan ute och festar ihop, men efter några glas vi och två gin och tonic drog jag med maken till ett dansställe där vi rockade loss bland 20-åringarna fram till tidigar morgonen. Jag hade jätteroligt, maken också men kanske inte som jag. Dock fick jag återuppleva hur det känns att vara bakfull, det var ååår sedan sist. Oväntat och inte så kul, men det var det värt :)

Det finns supermånga fina och dyra (!!) båtar i hamnen att titta på när man går på promenad. Det finns shopping, åter igen dyrt (!!) så även här var det titta och inte röra :) Det är andra gången jag och maken är där, första gången var för fyra år sedan då vi förlovade oss, och det beror på att vi genom maken kan hyra en lägenhet där till väldigt bra pris.

Hamnen i Puerto Banus

På toppen La Concha förlovade vi oss förra gången vi var där

Maffig bro i Ronda

Bergsutflykt på midsommarafton

Vi gick genom molnen!

Jag hoppar alltid på något kort... :)

På toppen

Utsikten från vår balkong i soluppgången

KRAM!

Cyberskugga

Jag har varit borta så otrooooligt länge, alldeles för länge, längre än vad jag hade räknat med! Det har säkert hänt tusen olika saker i era liv som jag inte har en aning om. Konstigt och frustrerande efter att i flera månader uppdaterat mig på era liv, ibland flera gånger om dagen. När jag nu är återinstallerad i vardagsrummets beiga soffa ska jag ta mig i kragen och titta in i era världar igen :)

Om ni minns mig efter all denna tid, så kanske ni kommer ihåg att jag gav mig av till sydligare breddgrader, nämligen Spanien och Puerto Banus. Där vilade maken och jag upp oss i två veckor med sol, salta bad och ett och annat bergsäventyr. I början av resan fick vi även glädjande besked. Vid hemkomsten övergick glädjen i besvikelse. Mer om allt detta senare.

Jag mer eller mindre vände i dörren med mina resväskor, men hann i alla fall byta innehåll, innan jag tog tåget ner till mamsen, pappsen och resten av släkt och vänner down south. Detta betydde ytterligare en vecka i cyberskuggan då datorn varken var med i Spanien eller i Växjö.

But now I´m back :)

Sov gott alla, vi ses imorgon!
KRAM

Mr Nackspärr

Har haft en ofrivillig bloggpaus på ett par dagar, men nu är jag tillbaka även om det kanske bara blir detta inlägg innan det är dags för ännu en paus. Till veckan blir det nämligen besök till varmare breddgrader för maken och mig. Det ser vi fram emot, speciellt när regnet öser ner utanför rutan! Det är  dock en högst tillfällig paus.

Illamåendet blev det som tur är inget med utan efter en god natts sömn var det som bortblåst. Det är sjuk jobbigt att må illa och även om jag sååå längtar efter att känna det för att bevisligen vara gravid, förstår jag inte hur ni mammor-to-be står ut med det!! Förskräckligt är vad det är!! Så varken gravid eller illamående är jag i alla fall nöjd med det sistnämda.

Nacken gav mig respit i två dagar, men sedan tog den revange big time. Under de två dagar jag var fri från krämpor hann jag spela minigolf och äta god middag på Solstugan tillsammans med kollegor och fredagen avslutade jag tillsammans med min vän C, Frozen Daiquiries och precis innan sänggående även av mr Nackspärr. Och ingen lite nackspärr heller! När jag tog ett djupt andetag small det till i nacken och sedan var det kört. Jag har så j-vla ont i nacken och långt ner i ryggen. Igår kunde jag knappt röra mig, gick runt som om jag var stelopererad. Försökte röra den så mycket som möjligt för att då maken läste på nätet att det var det bästa att göra så att blodcirkultionen kom igång ordentligt. Smärta!! Den varma vetekudden blev in bästa vän och den var med var jag än gick igår...även på fikat hemma hos grannen :)

Idag är det lite bättre, men det är i stort sett omöjligt att titta ner och åt vänster. Mardrömmen skulle vara om det blev värre igen och förstörde vår kommande resa, men förhoppningsvis är det på bättrings väg.

Ska strax börja packa. Det är aldrig lätt att välja ut vad man ska ha med sig, men det är alltid lättare när man vet att det i alla fall blir fint väder....hoppas jag!

Sist men inte minst vill jag välkomna två nya följare Elle och Du fattas mig nu, välkomna hit!!

See you soon!!

Kram 

Sömnbrist

Jag hade en supermysig kvälla med bästaste tjejkompisen A igår kväll. God mat och fantastiskt sällskap, vad mer kan man begära en tisdagkväll? Toppendag igår alltså på alla sätt och vis. Tusen tack för alla glada tillrop från er, ni fina bloggvänner, som vanlig värmer det mitt hjärta något enormt!!

Idag flyter jag däremot inte runt på några rosa fluffiga moln. Under lunchen började jag må tokilla, nacken värkte och drog med sig huvudet på en vals. Behövde gå hem tidigare från jobbet och missade den efterlängtade spelkvällen på Solvalla. Ingen extra kosing för mig alltså och ingen utdrygad semesterkassa. Får kasta spargrisen i golvet istället :) Hoppas nu bara att jag mår bättre imorgon för då ska jag och "gamla" arbetslaget ut och spela minigolf följt av en middag på Solstugan. Jag håller tummar för fint väder!

Har återigen kommit in i en period med dålig sömn och jag tror det är anledningen till illamåendet och huvudvärken. Därför ska jag nu stänga av datorn och gå till sängs!

God natt!!

Sorger och glädje

Vill börja det här inlägget med att skriva att jag är otroligt ledsen för att både Jenny-Maria och Ofrivilligt barnlösa nu tvingas genomleva en tid man inte önskar någon. Jag tänker på er och önskar som i så många andra fall att jag kunde göra något!

Vill också tacka för alla kommentarer och goda råd till dilemmat jag skrev om i gårdagens inlägg, men som det ser ut nu behöver jag inte ta ställning vilket känns skönt! Sköterskan ringde nämligen idag och berättade att de gått igenom mina papper igen och då insåg de själva att jag inte skulle vara mottagare 2. Efter alla problem under utprovningen av medicinen med en krånglande slemhinna tyckte de att vi självklart skulle vara mottagre 1. Det kändes så skönt när hon sa det. I mitt inre spred sig glädjen från magen och ut, dels för att jag inte behövde ta ställning men också för att vi nu får en bättre chans att lyckas. Det är inga garantier för att det verkligen gör det, men bara en liiiiiten större chans gör mig glad! Så mitten av augusti blir det alltså inte för oss. Nytt datum är inte bestämt, men nästa donator är vår :) Jippie!!

Så vad kan passa bättre än en ros som följare denna dag, näckros vill säga. Välkomen Waterlily!

Kram!

Dilemma

Så har ännu en fantastisk följare hittat till mig, välkommen hit Lilla bönan!!

Är precis hemkommen från en heldagskonferens med mitt nya arbetslag. Vi har aldrig arbetat tillsammans förut så därför var jag lite spänd inför dagen och hur de skulle ta emot mig som arbetslagsledare. Som många andra gånger då jag varit nervös kan jag i efterhand förebrå mig själv att jag lagt ner energi på det helt i onödan. Vi hade en myckat bra dag och jag tror att vi kommer trivas bra tillsammans! Lättnadspust!

I bilen på vägen hem lyssnade jag av mitt mobilsvar. Huddinge hade ringt... Sköterskan berättade att det kunde finnas en plan för oss redan vecka 33 om vi ville... What?? Redan?? Vilken fantastisk möjlighet! Det klart vi vill!! "...men då blir ni mottagare 2". Jaha, ok.

För er som inte är så insatta ska jag berätta var det betyder. Jo, då det inom den svenska sjukvården inte skickas ut någon information om att man söker äggdonatorer så är det alltså stor brist på just densamma. Då det redan är långa väntetider, vi har stått i ÄD-kö i ett och ett halvt år nu, så behöver par dela på en och samma donator för att inte köerna ska vara ännu längre. Det betyder att man alltså kan bli mottagare 1 eller mottagare 2. Om donatorn får ut mindre än 10 ägg går alla ägg till mottagare 1, men blir det 10 ägg eller fler delas äggen mellan mottagre 1 och 2.

Det känns därför inte så kul att ha blivit utsedd till mottagare 2. Dels måste jag ju äta medicin för att bygga upp min slemhinna och vi måste ta ledigt för att åka till Huddinge på äggplocksdagen, men där och då kan vi bli snuvade på konfekten och få åka därifrån tomhänta om äggen inte räcker till oss. Dels riskerar ju mottagare 2 att få färre ägg och därmed färre chanser. Mottagare 1 har ju i alla fall chansen att få 9 ägg helt för sig själv. Att mottagare 2 skulle få det är ju inte så sannolikt eftersom det inte är så vanligt att man får ut 18 ägg på en och samma gång.

Känner att jag kanske bli lite neggig nu, egentligen kanske jag bara ska vara glad att vi kan få ägg över huvud taget. Men vi får bara ett försök och är det då så konstigt att man vill se till att få så många chanser som möjligt utav den gången? Vill också tillägga att mina slemhinneproblem också finns i mitt bakhuvud. Det känns ju som om den inte alltid vill vara med och leka med de andra barnen, att det faktiskt inte bara är äggkvaliteten som ställer till det för oss. Borde inte vi av den anledningen också kunna hävda att vi borde få bli mottagare 1?

Jag vet inte, jag är så kluven. Jag vill ju inte vara en sådan där bångstyrig, jobbig patient. Jag vill inte heller vänta hur länge som helst och om vi tackar nej till detta tillfälle kanske det tar väldigt lång tid innan nästa tillfälle ges. Men det jag helst vill är att få barn och jag vill ha så höga odds som möjligt för att den drömmen ska besannas.

Imorgon ringer hon för ett svar. Vad hade ni gjort?

Kram

Slöa jäklar

Så har följare nummer 16 hittat hit. Nelle, du är hjärtligt välkommen till min lilla värld!

Idag har det inte hänt speciellt mycket. Maken med kompis trillade in klockan 04.30 efter en halvblöt natt på stan där inslag som borttappade eller tagna bankkort och SL-kort förekom. Vi, alla tre, låg sedan utslagna i sängarna fram till lunchtid, då den obligatoriska fyllematen inhandlades och inmundigades till några gamla avsnitt av The office, hilarious!!

När kompisen på sen eftermiddag påbörjade sin återresa till nordligare breddgrader motionerade jag och maken våra uppsvällda pizzakroppar på en tvåtimmarspromenad. Vi höll knappt på att komma tillbaka då musklerna i våra ben höll på att svika oss. Till sist när den efterlängatde soffan äntligen har belägrats har vi nu ånyo fyllt våra bukar med pizza. Inte nya dock utan av de rester som var kvar efter frukosten, halvmumsigt...

Ja ni hör ju själva, det har varit en oerhört produktiv dag!

KRAM!!