Prosit

Dagarna kommer och dagarna går, men inget nytt händer. Ja, jo något händer. Jag får världens nysattacker, kan nysa 10 gånger i rad, en sådär 10 minuter efter det att jag har tagit min nässprej. Det är jättejobbigt! Dessutom kliar det något fruktansvärt på nästippen, inte bara när jag precis har tagit sprejen, utan hela tiden. det innebär att jag går och kliar mig på tippen med handryggen, nästintell konstant. Kom på här om dagen att det kanske ser ut som om jag har en annan vana... Har sprejat i 4 veckor nu och än är det inte bestämt när jag ska börja med sprutorna. Anledningen till att jag har hållit på så länge är för att min mens är oregelbunden. Nu längtar jag tills jag får sätt igång "på riktigt"!

Kramar!

Inga symptom

Mycket jobb, en skrivarkurs och en tjejhelg senare är jag här igen :)

Jag sprejar morgon och kväll, men som vanligt har jag inga symptom. Ingen huvudvärk, inga svettningar och inga humörsvängningar. Är det dåligt att inte känna något? Så klart är det skönt för mig, det är ju inte allas jobbigt för mig att vara i klimakteriet. Det jag menar är, kan det vara något kroppsligt fel som gör att jag inte känner några symptom och som gör att det blir svårare för mig att bli gravid?

Ikväll ska jag till Globen med arbetskamrater och se Jöback sjunga olika musikallåtar. Ska bli väldigt kul!!

Trevlig lördag alla!!

Kram

Sömn, eller avsaknad av densamma

Jag har inte sovit så bra i natt p.g.a olika anledningar.

För det första var det nästan möjligt att somna, men när jag väl hade gjort det kom Bubbaskatten och väckte mig vid 2-tiden för han ville gå ut. Ett par timmar senare vaknar jag av att det är ett herrans liv ute i vår trädgård. Katter skriker i högan skyn och Bubbas är så klart en av kämparna. Slänger på mig en morgonrock och springer ut barfta för att skilja de ursinniga katterna åt. Jagar iväg en stor röd inkräktare och hugger tag i Bubbas och får med honom in, fortfarande skrikands och fräsandes. Bubbas alltså :)

Det tar ett tag att somna om, men klockan 7 ringer väckarklocken för då är det dags att gå upp och spreja!! Vi är alltså igång nu :)

Slänger mig åter i bingen i förhoppning att få sova till lunch då maken är i väg på killhelg och jag inte har några speciella planer för helgen. Ack så fel jag hade. 20 minuter över 9 kommer Bubbaskillen in i sovrummet och börjar riva på sängen. Det är hans sätt att tala om för matte att det är dags för frukost.

Med alla dessa avbrott i sömnen under natten var jag helt slut vid halv 1. Somnade i soffan och sov där till halv 4... Hela dagen helt bortkastad!!!

Håll tummarna för att jag kan sova i natt så att jag inte är som en zombi när det är dags att börja jobba igen på måndag.

Ha en bra lördagskväll!
KRAM

Minnenas allé

 

Kan inte sova och youtubar runt och lyssnar på musik. Lyckades hitta den här underbara låten som jag bara älskar!!! Dansade som en galning till den i Leeds sommaren 2001. Vilka minnen, får rysningar av välbehag :) Tyvärr är introt lite för långt, börja lyssna efter ca en minut istället.

 

 

 Här är en annan favorit.

 

 

Hoppas ni andra sover sött!

 

Kramar!!

Tro kan försätta berg

Igår läste jag en artikel i den lokala tidningen. Den handlade om äggdonation och som vanligt när det kommer till ämnen som dessa slukar jag dem med hull och hår! Det var den svenska boxaren Åsa Sandell som var huvudperson och som berättade om sin barnlöshet och hur hon via äggdonation nu är lycklig mamma till en liten dotter. Hennes ägg, liksom mina, var av sämre kvalitet och därför var äggdonation hennes enda alternativ till att kunna bli mamma. Eftersom hon var 45 år gammal hade hon passerat åldersgränsen för att få göra ett försk i Sverige och åkte därför till Riga. Där lyckades det på första försöket!!

Det är ännu en av dessa solskenshistorier jag läst om både här i bloggvärlden och i det verkliga livet och som jag med själ och hjärta önskar jag kan bli en del av. Jag vill kunna vara så positiv så att jag verkligen tror att det kan vara jag om några månader. Tänk om man inte hade allt det negativa bagaget med sig, där det för mig, i denna IVF-karusell, inte finns ett enda glädjeämne. Jag minns första månaden vi hade slängt allt vad preventivmedel heter och vilken positiv anda vi hade. Då var det självklart att vi skulle lyckas på första försöket :) Jag vill vara lika positiv nu. Jag vill vara så där stensäker på att det kommer att lyckas! För långt där inne tror jag att chansen att lyckas är högre om jag tror på det. MEN då kan det inte vara en sådan där låtsas tro, det måste vara en äkta och ärlig tro! Hur ska jag göra för att hitta den?

Kramar!!

Svårsmält beslut

Hej igen och tack för alla omtänksamma kommentarer!! Det känns verkligen varmt i hjärtat när jag läser era ord och lyckönskningar. Det är så fantastiskt att ni forfarande finns kvar och är villiga att lyfta mig på vägen trots att jag har varit frånvarande så länge. Kärlek till er :)

Många av er skriver om lättnaden när beslutet om inga fler försök är taget. Jag önskar att jag kunde känna den också, men det gör jag inte. I alla fall inte just nu. För tillfället är det mest panik som håller magen i ett fast grepp när jag tänker på det kommande försöket och ett eventuellt misslyckande. Det är som ett svart hål som jag sugs närmare och närmare. Betyder det att jag/vi inte har fattat rätt beslut? Fast vi har fattat beslutet, det blir inget mer, men jag kan inte se mig själv som förevigt barnlös. Det är lika svindlande och svårsmält som döden.

Massor av kramar till er!!