I veckan fick jag ett samtal, eller rättare sagt DET samtalet. Huddinge was calling! Det är ingen fast plan framtagen än, men till nästa mens börjar jag att spreja. För sista gången. Det är bära eller brista som gäller, det ha maken och jag bestämt.
Som ni säkert förstår är jag grymt nervös! Jag vill så ooootroligt mycket att det ska fungera den här sista gången, att jag och maken ska få uppleva allt det som så många andra av er har fått göra här i bloggvärlden.
Om jag fick önska mig vad som helst i hela världen skulle det vara att få ETT plus och nio månader senare ett litet liv i våra famnar. Barnet skulle bli omåttligt älskat och överöst med kärlek. Snälla, snälla, snälla! En endaste gång i livet!
Många kramar till er fina där ute!
