Att berika världen

Idag har det inte hänt någonting! Ingenting, nothing, nada! Ja, om man inte räknar min gigantiska nysattack då. 15 nysningar på raken, slå det om ni kan :) Det tog rätt mycket energi där i köket, att stå med halvöppen mun och skrynkligt ansikte och försöka hålla tillbaka allt slem som ville katapultera ut ur min kropp i en hastighet av 160 km/h. Tänkte efter 6 nysningar att nu måste det väl ändå vara den sista, men den tanken förbyttes raskt till en önskan att nästa nysning skulle komma snabbt så kittlandet i näsan skulle upphöra.

Vad otroligt berikad världen blev av det här inlägget... ;)

God natt!!

Choklad och drömmar

Makens kukelimuckmedicin verkar ha hjälp lite. Jag är inte helt återställd men jag mår mycket bättre. Skönt, det är aldrig kul att må dåligt! Då semelkuren har gett kroppen en skjuts i rätt riktning slår maken och jag in vår vandring på samma väg. Vi har nu precis inmundigat varsin bit chokladtryffelkaka tillsammans med en rykande het kopp te samtidigt som vi försöker hejar fram våra herrar i skidlandslaget till seger. Det sistnämnda går väl sådär att döma av tv-bilderna men jag är ju rätt duktig på att hålla tummarna vid det här laget så vi ger inte upp förrän det är kört. Chokladtryffelkakan som vi nu glupskt trycker i oss är såklart densamma som skulle bjudas på i fredags. Kan glatt säga att den inte stod i ugnen för länge utan var av mycket bra konsistens och smak. Då den är i mäktigaste laget för att slinka ner på en och samma gång blir det väl till att äta kaka långt in i veckan med förhoppningar om att man inte föräter sig på den och aldrig vill se en chokladkaka igen.

I natt drömde jag att jag var höggravid och att det var dags för förlossning. Jag hade inte ont i magen men det fanns en känsla av lätt obehag. Jag kommer ihåg hur lycklig jag kände mig och hur jag tänkte att "nu är det äntligen dags efter allt kämpande". Jag är varje gång verkligen helt förundrad över hur verkliga drömmar kan vara! Synd bara att det inte var verkligheten som var som en dröm... I morse förstod jag var magobehaget kom ifrån, mensens tid var kommen, men 5 dagar för tidigt. I väntan på äd jobbar ju maken och jag på naturlig väg, så att säga. Även om 4 års kämpande hittills varit fruktlösa hoppas vi såklart på att ett mirakel ska inträffa, för det inträffar mirakel allt som oftast. Aldrig oss då, men någon gång ska väl vara den första för oss också, eller hur?!

Önskar er alla en skön söndag!

Kukelimuckmedicin

Maken kom hem med lite kukelimuckmedicin. Han är för söt, en älskling och han är min :)
KÄRLEK!

Invasion av objudna gäster

Jag mår inte bättre idag. Jag mår sämre. Har en dundrande huvudvärk och kroppen är konstant fuktig. Halsen känns bättre men ohyran har flyttat en våning upp och barikarderar sig nu istället i bihålorna där de lever livets glada dagar tillsammans med kreti och pleti.

Har sovit mer än ett halvt dygn och även det kommande dygnet kommer nog mitt enda sällskap vara sängen, vita små piller och många koppar te. Maken håller sig till undervåningen men kommer då och då och klappar mig omvårdande på huvudet och frågar om jag behöver påfyllning.

Är bitter över att ha missat bloggdaten igår. Mycket bitter och det kommer sitta i ett tag!

Min vanliga tur

Hur kan man ha en sådan här otur??? Eller ska man säga att det är min vanliga tur??? Ikväll är det dags för bloggdate hemma hos WildaMathilda, jag har bakat en chokladkaka som står i kylen och väntar på att bli uppäten och så går jag och blir sjuk!!!

Kände redan i morse att allt inte riktigt var som det skulle. Tänkte att om man tänker positivt och nonchalerar alla symptom samtidigt som man regelbundet matar kroppen med vita små piller kanske, kanske det går över av sig själv... Med facit i hand, nej, det gick inte över av sig själv. Det blev inte ens lite bättre. Nu sitter jag här i soffan inlindad i en filt upp till hakan med mina duntofflor och tycker riktigt jäkla synd om mig själv!!!

Hoppas ni flickor har en mycket trevlig kväll! 

Styrelseuppdrag? Nej tack!

Nu i kväll ringde telefonen. I luren var mannen från samfällighetens valberedning. Det är inte konstigare än så att det nu börjar dra ihop sig för årsstämma och det är dags att fiska efter lämpliga personer till styrelsen. Eller lämpliga och lämpliga, i sådana här sammanhang och tider är det kanske mer "tager vad man haver" som gäller. Inte många jag känner är särskilt intresserade av att ta på sig dyliga ideella uppdrag vid sidan om sina redan fullproppade arbetsdagar. Jag avundas därför inte någon i valberedningen som nu är tvingade att ringa runt till sina grannar på obekäm arbetstid och truga och be på sina bara knän att någon endaste liten själv välvilligt skulle kunna tänka sig att ställa upp på sina övriga kamrater i närområdet. Be dem att dra sitt stå till stacken och ta beslut som ingen annan vill ta, eller framför allt tvingas stå för dem om något skulle gå fel.

I kväll fick alltså jag det efterlängtade samtalet. Jag vill på inga villkor sitta med i styrelsen, inte ens som suppleant. Jag har redan suttit med i en styrelse, i tre år när jag bodde i min bostadsrätt, så jag tycker att jag redan har dragit mitt strå till stacken, även om det inte var till just den här stacken. Dessutom känner jag att jag inte orkar ta på mig ett till uppdrag, utöver de på jobbet, när jag och min man har abonnerade platser på berg- och dalbanan "känslorna sitter utanpå" i den alltid öppna nöjesparken "barnlängtan". Det mest bisarra med hela samtalet var hans tystnad efter att jag meddelat att jag avstår på grund av att jag har personliga svårigheter som jag går igenom. Hans tystnad betydde naturligtvis att han ville veta vad det nu var för personliga svårigheter jag kunde tänkas gå igenom. Jag HATAR jobbig tystnad och stammade så klart fram att "det här är något väldigt privat och väldigt jobbigt att prata om" varpå han svarar att "ok, då får jag väl ge mig där då och så får vi prata om det när vi träffas"... Två tankar bränner sig fast innanför pannbenet när luren är pålagd. 1. Han tror jag ljuger. 2. Måste jag berätta för min pensionerade granne vad vi går igenom så att han inte tror att han bor mitt emot en mytoman?

Vem har sagt att livet ska vara enkelt...

Dagens I-landsproblem: Har idag bakat en chokladkaka till daten imorgon. Är rädd att den stod lite för länge i ugnen och inte kommer vara så där härligt kladdig som den ska vara.

Kram allihop!

Från fantasi till verklighet

Går just nu runt och kraxar som en kråka. Har inte dragit på mig en förkylning eller någon annan sjukdom, vad jag vet, men min röst är inte vad den borde vara. Det är långt ifrån skönt att prata och det låter rent ut sagt förskräckligt!! På fredag ska jag på gruppdate och då hoppas jag verkligen att jag har fått min ordinarie röst tillbaka, annars kanske jag skrämmer livet ur de stackarna. Nej, jag är inte polygamist och ska alltså inte träffa min man och 10 pojkvänner utan det är en bloggträff, min allra första, som hägrar!! Det ska bli mycket spännande och superkul att få träffa andra bloggerskor, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös! Jag ser mycket fram emot att få träffa människorna bakom bloggarna och få se "de rätta" ansiktena bakom de skrivna orden. Det är konstigt det där att man skapar egna personer i sin fantasi när man läser det som skapas på olika sidor och nu på fredag ska mina fantasibilder förvandlas till verklighet när jag träffa några irl. Otroligt spännande!

Det blir inga långa inlägg just nu för under en alltför lång tid har jag nerprioriterat sömn och nu måste jag återställa ordningen och ge kroppen det den behöver, att ligga i horisontellt läge i minst 7 timmar.

God natt!

Vernissage

God kväll allihop!

Det har varit en trevlig och mysig helg men lite i kallaste laget tycker jag, speciellt igår kväll när vi gick genom stan i -20 grader. Under gårdagen tog vi det riktigt lugnt större delen av dagen för att till kvälla klä upp oss, ta Stockholmsnatten i besittning och gå på vernissage. Vi är inga stora konstkännare men både min bror och hans tjej försörjer sig som konstnärer och gör riktigt, riktigt fina målningar och andra saker. Det var Lenas vernissage som vi var på igår hos Andréhn-Schiptjenko. Hon målar i olja och gör det så bra så det ser ut som om hon istället fotograferar. Hon målar helt enkelt fotogenic :) Här kommer ett smakprov:

Andreas jobbar inte så mycket med porträtt utan med megastora collage, typ 2x3m, på ödetomter. Låter kanske inte så roligt och förmodligen inget man skulle ha på sin varddagsrumsvägg, men vilket intryck de gör på en när man tittar. Man blir helt fascinerad både av de bilder han skapar och jobbet som läggs ner på varje liten detalj! Han klipper ut grässtrån och bladverk med nagelsax och skarvarna syns inte förrän på nära håll. Bilden nedan är alltså flera bilder sammanfogade till en. Den här kallas för "Dackebadet".

Här är ett tredimentionellt collage gjort av foton:

Hoppas ni alla får en bra vecka!

Fredag hela veckan

Fredag. Smaka på det ordet! Fredag... Mums!! Nu har vi åter en fantastisk helg framför oss och det som är mest underbart just nu är att hela är kvar :) Sitter just nu och väntar både på maken, som firar in ledigheten med en kall öl med polarna, och min efterlängtade efterrätt som står på "kallning" ute i snön. Även det mums!!

På tal om en kall eller två, idag stampade jag hem på två isbitar till fötter som fick sig en snabb quick fix i handfatet under rinnande hett vatten. Jag är så trött på det här! Omåttligt trött faktiskt!! När ska den här vintern ha vett att inse att dess tid är förbi? Jag avskyr att frysa och just nu gör jag det mest hela tiden faktiskt. Vill egentligen bara lägga mig i ett varmt bubbelbad och ligga där tills våren har bestämt sig för att komma. Våren, kom till mama nu!!

Har för en tid varit non-existent hos posten. Under två veckor fick vi inte någon post, men första veckan tänkte vi inte så mycket på det. I mitten av andra veckan tyckte vi det började bli aningen konstigt att inte ens en enda liten räkning hade dimpt ner i lådan. När en bröllopsinbjudan inte heller hade nått vårt hem och vi började bli oroliga för att hamna hos inkasso eller kronofogden om vi hade obetalda räkningar och påminnelse någonstans på jordens yta, tog maken tag i saken och kontaktade herr brevbärare. Det visade sig att vårt efternamn hade kommit bort på posten och då kunde vår post inte delas ut, utan skickades tillbaka till de företag de kom ifrån. Fick ett samtal från fertilitetkliniken som försökt att skicka ett brev ett par gånger men som bara fått det i retur. Nu är det åter i postens händer och förhoppningvis hos oss på måndag!

Jag hoppas verkligen att vi också kan få sätta igång snart. Att vi kan få komma fram i kön och bli tilldelade en donator. Det är så otroligt tråkigt att vänta och jag tycker att vi har väntat klart!! Nu är det 14 månader sedan vårt senaste försök misslyckades och jag vill inte vänta längre!! Tyvärr har man ju inte mycket val när man befinner sig i den situation som vi gör. Vet att vi hade kunnat köra privat om vi nu är stressade men vi hoppas verkligen att vi ska lyckas på landstingsförsöken. Håll tummarna för att vi i alla fall inte behöver vänta så länge som till efter sommaren!!

Trevlig fredag på er alla!

Harry Boy

Jobb, jobb, jobb och så lite nöjen. Jag är med i ett spelbolag via mitt arbete, men är tyvärr inte särskilt aktiv själv utan sitter mest och hoppas på att andra ska dra in lite extra kosing till mig. Bidrar såklart med pengar och glada tillrop vilket verkar vara tillräckligt för fortsatt medlemsskap :)

Igår drog hela gänget till Solvalla för att se om vi hade tur med hästarna. Vi såg framför oss många lata dagar i solen och varsin avskedsansökan på chefens bord. Vi är väl så långt ifrån spelhajar man kan komma och kände oss inte så bekväma i den nya omgivningen. Storspelare är inget epitet man kan ge oss heller då vi i varje lopp satsade mellan 20 och 100 kr, så hur vi tänkte vad gäller en utomlandsvistelse inom en snar framtid vet jag inte riktigt. Det blev i alla fall ömsom vin ömsom vatten och summan av kardemumman blev att plånboken saknade två hundralappar när sammankomsten var över och hästarna svettiga, slutkörda och redo för vila i sina spiltor.

Bättre tur nästa gång får man hoppas!!

Gråt å tandagnisslan

Känner mig hur otillräcklig som helst på jobbet. Gråter för andra veckan i rad på min arbetsplats och det känns högst oproffissionellt och olustigt. Har förvisso gråtit tidigare också men då var det i samband med att ett IVF-försök gick åt skogen. Nu handlar det om att jag inte hinner med alla mina uppgifter. Jag har så mycket att göra att jag idag stod helt paralyserad och visste inte vilken ände jag skulle börja. Jag började med en sak och så kom jag på att jag var tvungen att gå och göra en annan sak innan den personen försvann eller den tanken försvann ur mitt system. Kroppens inre datorprogram blinkade "overload" med stora röda bokstäver och mitt i alltihop kom en arbetskamrat med lite feedback, ej illa ment, men som jag inte kunde hantera just då. Detta var vid lunchtid och halva arbetsdagen återstod med olika möten inbokade vilket inte heller kändes så kul. Jag kan väl säga att jag inte är så där supersnygg nygråten. Inte så där romantiskt, gulligt gråten som man kan se på film. Nej, jag är verkligen riktigt apful (om man nu kan säga att apor är fula, smaken är ju som baken...) flammig i ansiktet, röda och glansiga ögonvitor och väldigt svullna ögonlockar. Ja, ni hör ju själva, ingen vacker syn! Det extra jobbiga kommer ju även på köpet när man måste berätta vad man är ledsen för. Att klaga på att man har mycket att göra känna antingen väldigt pretto eller oerhört gnälligt så vad väljer man, gnällfia eller prettopösmunk? Jag vet att jag måste ta tag i situationen och börja prioritera, men hur gör man det när man tycker att allt är viktigt? Önskar jag bara kunde strunta i att göra några av sakerna, men jag vet att jag kommer få dåligt samvete då.

Nog med klagosång för idag.

Jag har inte heller hunnit uppdatera mig på era bloggar. Det tycker jag är mycket tråkigt! Imorgon kommer jag inte hinna heller för då är vi ett gäng från jobbet som ska ut på galej. Jag besöker er igen så fort jag har möjlighet, har ju lite lätt abstinens av att inte vara uppdaterad hur det är med er och hur det går för er!

Kram!

Besök

Idag har vi besök. Första halvan av dagen ägnade vi oss åt att städa och plocka i vårt lilla hus. Det är bra att få besök ibland så man får fixa till boendet lita extra. Innan man tar tag i det blir det en hel del ojandet och latmasken kryper upp till ytan, men när man väl är igång och allra helst när man är klar känns det sååå bra och man är såååå nöjd och allt är såååå rent! Andra halvan av dagen och hela kvällen har vi nu varit värsta värdparet till makens släkting som är vår övernattande gäst. Då han är en fd polis har vi ägnat större delen av besöket till att lyssna på hans mycket spännande berättelser om olika mer eller mindre otäcka upplevelser i kåren. Polis, det är inget för mig!

Skulle försöka imponera med min fantastiska matlagning, som maken kallar den, men som skulle bli totalsågad av vilken kock som helst. Imponerandet gick sådär kan jag väl säga. Skulle laga en svamprisotto som misslyckades totalt. Det kändes som om vi åt gröt med svampbitar i. USCH och FY!! Ville sticka svansen mellan benen och ta bilen till närmaste pizzeria, men maken sa att det var ok och att det gick att äta. Jag vet ärligt talat inte vad gästen tyckte, men jag tyckte det var grymt pinsamt.

Imorgon är det Alla Hjärtans Dag och maken och jag ska ut och mysa. Hoppas ni alla får en underbar dag med mycket kärlek! Särskilt mycket tänker jag på WildaMathilda som ger sig ut på en spännande resa, lycka till!!

Catfight

Idag trodde jag att Bubbas, vår katt, skulle gå från detta liv till nästa. Även om han är kastrerad finns härskargenen kvar i hans nu lite småfeta kropp. Han hade precis varit ute på strövtåg när han upptäckte en inkräktare i sin trädgård. I ultra rapid och med ett dovt morrande närmade han sig den insvepta utemöbeln där inkräktaren krupit under för att rädda sitt skin. Maken var uppmärksam och inte på humör för en kamp om hedern mellan de två fyrbenta liven så han plockade helt sonika in Bubbas, till Bubbas förtret. Bra att veta är att vår altandörr är gjord helt i glas och därmed en fantastisk utkikspost för en uppretad katt. Det krävdes en hel förpackning rökt skinka för att få honom att röra sig ur fläcken och med magen full av sin favoriträtt verkade det som om han hade glömt sin antagonist. Han la sig bekvämt tillrätta på sin puff cirkus 10 meter från altandörren. Då ser vi en stor rödvit katt sätta sig på andra sidan glasdörren och tittar Bubbas rakt i ögonen. Ett vrål far ur Bubbas strupe och med fart högre än Usain Bolt på 100 m far han med huvudet före in i glasdörren. Inte det smartaste han har gjort men det hade effekt. Inkräktarkatten försvann fortare än fort och lämnade Bubbas aningen yr och med en förmodad bultande pälsknopp. Att inte glaset sprack, det är ett under. Att han inte bröt nacken, det är ett ännu större under.

Nu bakas det potatis i ugnen och melodifestivalens andra avnsitt står för dörren. Håll tummarna för att rätt låt vinner :)

Gott och blandat

Då är jag så åter på plats här i soffan med min bärbara Vaio. Framför en ny svart 42 tums hd-tv. Maken är happy... och jag också :)

Jag har tänkt varje dag den här veckan att jag ska hinna blogga, om än bara några rader. Som ni ser har jag inte lyckats med det förrän idag. Det betyder ju att jag har massor att skriva om nu :)

Har pratat med min läkare, ja faktiskt båda mina läkare, och Dr Minqi Yang fortsätter att ge mig blandade örtpåsar och sticker nålar på diverse ställen på kroppen. Har gått fyra gånger och gillar det mycket, akupunkturen alltså, inte bryggden. Den vänjer jag mig aldrig vid! Har dock kommit på att det smakar mycket mindre otäckt med ett fast grepp om den lilla snoken. Så ska jag börja med plåster. Ordination från min andra läkare. Inte nikotin, jag har inget behov av att bli beroende av det då jag aldrig varit rökare. Nej, efter konsultation med min fertilitetsläkare är det det vi ska testa när nu inte progynon fungerade. Jag förtydligar, inte nikotinplåster alltså, men vad de här plåsterna innehåller vet jag inte riktigt. Nu väntar jag in den röda veckan för att sätta igång kuren.

I onsdags efter jobbet träffade jag en av mina kompis, ni vet hon som sa det där om att hennes dotter hade valt att komma till henne och hennes man. Vi hade en fantastisk kväll på supermysiga Koh pangang. Kvällen bestod av het thaiwok, hett rooibos te, oändligt pratande och massa fnitter. Vi regraderade till gymnasietiden och blev våra alter egon Atenga och Chadite. På vilket bättre sätt kan en onsdagskväll avlutas?

Torsdagen avslutades även den på ett ovanligt och trevlig sätt. Maken ringde mig på onsdagseftermiddagen och frågade om jag var uppbokad torsdag kväll. När jag inte var det bokade han genast en date med mig och bad mig möta honom utanför sitt jobb vid halv 6. Jag älskar överraskningar men jag kan inte låta bli att försöka gissa mig till vad det är. Därför hölls det ett regelrätt förhör med maken efter hemkomsten från Koh pangang. Men hans läppar förblev förseglade vilket var både bra och dåligt. Torsdag klockan 17.30 infann jag mig i entrén vid makens jobb och efter en kort promenad befann vi oss på en biograf ett stenkast från svampen för att lyssna på en föreläsning med äventyraren Fredrik Sträng. Den var väldigt bra och intressant även för de som inte har som mål att bestiga vare sig Mt Everest eller K2. Nu är vi båda väldigt intresserade av bergsbestigning. Vi följer slaviskt alla säsonger av discoverys filmningar av klättringar till världens tak och i somras stod vi själva på toppen av Kebnekaise. Inte världens tak precis men dock väl Sveriges. :) Någon gång i framtiden vill jag kunna blicka ut över den afrikanska savannen från toppen av Kilimajaro och även ett besök till Europas högsta punkt står på önskelistan. Men den där önskelistan är rätt lång och alla här vet ju vad som står allra överst...

Nu har klockan hunnit bli mycket och inte en enda av era bloggar har jag hunnit ögna igenom. Det får bli en av helgens prioriterade aktiviteter.

Sov så sött i stugorna!

Den är död alltså!

TV:n har pajat! Hur kul är det på en skala om man är lite av en TVoman?! Inte så kul alls... Ja, jag måste erkänna, även om det innebär att jag avslöjar att jag inte är så kulturell, men jag älskar att kolla på TV. Det gör mig avslappnad och jag gillar att fly verkligheten lite varje kväll. Eller egentligen blir det ganska mycket TV-tittande nu när jag inte får springa längre. Jag har följt läkarens ordination och suttit i soffan och ätit choklad och druckit grädde. Där ljög jag allt lite, grädde nej, det har blivit Pepsi Max istället, men en och annan chokladpralin har allt långsamt smällt i munnen och sedan sammetslent runnit ner i strupen. Under tiden har jag flippat runt bland kanalerna samtidigt som jag balanserat min bärbara i knät och klickat mig runt bland alla underbara bloggar. Då och då har jag sedan slängt ett getöga på det som visas på televisionen.

Nu har TV:n alltså dött och jag kan inte längre träna min simultankapacitet :) Dagens I-landsproblem? Ja men visst! Men det känns verkligen skittråkigt att behöva lägga pengar på en ny! Men då vi precis har köpt ett nytt ViaSat-paket känns det aningen onödigt att ha en splitterny parabol och on-demand-tv-box utan en TV att koppla det till...Om maken också är ledsen över att vår TV begett sig till de sällla jaktmarkerna? Ungefär lika ledsen som mannen i reklamen som ser till att lilla dottern häller ett glas saft över datorn. Behöver jag säga att det tog honom cirkus 5 sekunder att logga in på datorn och googla på "ny HD-TV"? Han sitter här bredvid nu och berättar om olika modeller som skulle passa väldigt bra i vårt vardagsrum. Vad är det med män och teknik...?

May the force be with you

Det är ganska exakt en månad sedan jag började blogga här, men det känns oändligt mycket längre. Inte för att det har varit långtråkigt, no way! Tvärtom, min inbyggda gps tar mig direkt till datorn så fort jag kommer innanför dörren för jag vill läsa allas nya inlägg. Det är en fantastiskt tillgång att få se rakt in i andras hjärtan och tankar och det berikar mitt liv mycket. Jag är så tacksam för att få ta del av andras livsberättelser, sorger och fantastisk glädje. Ens känslor åker berg-och-dal-bana för att man lever sig in i hur andra har det och man upptäcker att ens eget liv kan flätas samman med främlingars vars upplevelser är kopior av ens egna. Det är en häftig upplevelse att få vänner, man vill besöka varje dag, men som man aldrig sett eller pratat med och som man förmodligen aldrig heller kommer att träffa. Banden av förståelse för kampen är så starka att man delar med sig av sitt innersta, ett innersta man kanske inte ens skulle ha berättat för sin allra käraste syster irl.

Det är starka krafter som florerar här, som både kan bygga upp och bryta ner. Än så länge har jag bara mött de goda, de hjärtliga, de peppande och de upplyftande här på min blogg. Ni är inte så många som läser det jag skriver, men ni är naggande goa!! Tack för att ni finns!

Som sagt, en månad och på den tiden har två blivit på smällen ;) Vad kan bringa en mer hopp?? Det ljusnar vid horisonten och jag kan slå vad om att det är många fler här som vid ett senare tillfälle när de tittar i backspegeln med glädje och lättnad i rösten kan säga att 2011 blev ett riktigt jäkla bra år! GRATTIS Miss S till din glada gubbe:)

Så ska det låta

Då var tiden inne. Säsongen är här. Lördagarna bokade ett bra tag fram över. På med glitter och paljetter för melodifetsivalens rymdfärja har landat och belägrar det svenska folkhemmet i en och en halv månad. Jag älskar melodifestivalen. Kanske mer innan jag har hört låtarna, för tyvärr brukar jag bli lite besviken när det väl drar igång. Hälften av låtarna håller ju inte måttet! Jag borde få sitta i juryn och välja ut vilka låtar som ska vara med. Då skulle vi garanterat gå hela vägen till guldpokalen i grand prix, Eurovison ;)

Maken är inte riktigt lika frälst och inte döpt i schlagerns dopvatten som jag. Men han vet vad som gäller och vad gör inte en äkta make för sin kära hustrus välbefinnande. Därför sitter han här bredvid mig i soffan och kommer med passande experkommentarer om såväl sångröster, outfits och scennummer. Att Danny gick direkt vidare till finalen föll inte i så god jord hos maken, för mig var det ok, men det har jag inte sagt till maken för lite måste jag ge honom för att han ställer upp för mig :)

På tal om tv-program. Har ni sett "En idiot på resa"? Helt fantastiskt, underbart roligt att titta på!! Helt klart ett väldigt annorlunda reseprogram. En humorbefriad engelsman kastas in i olika äventyr, men vill helst åka hem innan han rest bort. Hilarious!!

God kväll på er!

Ros och ris

Det betyget ger jag de dagar jag har varit iväg på konferens. Det mesta har varit riktigt bra. Bra diskussioner. Bra rum. Bra sömn och supergod mat!! Det har varit trevligt sällskap också, men oj vad det har pratats barn...

Det började redan en minut efter att vi satt oss i bilen. Vi var fyra tjejer och en kille varav ingen av de övriga vet vad jag går igenom. Det innebär narurligtvis att jag måste förstå att människor som inte är supernära börjar att prata om det som står dem nära, sina familjer. Ingen sa medvetet någonting för att göra det jobbigt för mig, men likväl gör det jäkligt ont långt in i benmärgen! Resan varade en halv timme, och barnpratet likaså. Då jag är ganska lång satt jag där fram bredvid killen som körde så när ögonen började tåras kunde jag vända blicken mot högerrutan och låtsas som om jag var väldigt intresserad av den passerande naturen. Där och då tänkte jag att det skulle bli en väldigt lång och jobbig bortavaro.

Som tur var pratade vi mycket jobb men stunderna med familjeprat var återkommande under hela vistelsen. Därför känns det nu tryggt och skönt att vara tillbaka i hemmets lugna vrå! Nu vankas det fredagsmys och jag längtar tills maken kommer in genom dörren och jag kan krypa in i hans stora varma famn!

Härligt fredagsmys till alla!

Intet nytt under solen

Här går livet sin gilla gång. Jag har egentligen inget nytt att berätta vad gäller mig själv förutom att jag glatt packat min väska för att spendera ett par härliga dagar och en lugn natt på ett slott. Det låter väl härligt! Nu ska jag inte ikläda mig rollen som en Bernadotte, utan endast åka på konferens i fin slottsmiljö i omgivningarna runt Bro :) Jag hoppas att det blir två givande dagar!

Mest tänker jag på alla de här i bloggvärlden som går i väntans tider både vad gäller att få sätta igång sina försök eller få svar på hur försöket gått. Jag önskar er alla lycka till och jag lovar att tummarna hålls för er alla!

Kram tills vi ses igen!

No more running for you!

Det var budskapet jag fick hos min fertilitetsläkare idag. Jag får inte springa. Inte alls. Inte ett steg. Jepp, i ett andetag var 9 månaders träning bortkastad, mitt livs form slängd på soptippen och mitt drömmars mål, så nyligen uppnåbart, nu på oändligt avstånd. Just nu känner jag mig mest aptisk, olustig och rastlös. Vad ska jag nu fokusera på i min väntan? Ja, jag vet att jag måste ha lite perspektiv och tänka på att det faktiskt finns en orsak till det här beslutet. Att det finns ett övergripande och ett superviktigt mål att uppnå. Att hon inte sa det bara för att vara taskig. Ja, jag vet!

Min slemhinna hade inte växt en millimeter trots att jag knaprat en hel del piller den senaste veckan. Det som hade växt hade också valt att inte stanna kvar, det var väl roligare att åka rutchkanan ut i det fria. Efter konsultation med en annan läkare fick jag beskedet att det var ett lönlöst projekt att fortsätta bygga på så pillerna kunde jag kasta i sopen. När tiden är inne kommer jag istället att få pumpa kroppen full med hormon med hjälp av sprutor i magen. Been there, done that så det är ok med mig.

Avslutningsvis frågade hon mig hur mycket jag motionerar. Jag berättade då att jag tränar 3-4 gånger i veckan och att jag och maken siktar på att springa Stockholm Marathon till sommaren, vilket är toppen eftersom vi har ett annat gemensamt mål och slipper att bara fokuserar på våra misslyckade försök att få vårt älskade barn. Men det visade sig inte vara en bra idé. Hormonrubbningar och dålig slemhinna satte alltså p för det.

Rätt nervösa och lätt försenade kom vi till vårt samtal hos kuratorn. Funderade ett tag på hur jag skulle svara på frågorna och vad hon skulle vilja ha för svar, men kom ganska så snart fram till att bara vara mig själv. Maken likaså. Det funkade fint och vi är nu helt klara för att ta emot ägg när andan faller på för en snäll och givmild donator...och vi har kommit längst fram i den väldigt långa kön.