Choklad och drömmar

Makens kukelimuckmedicin verkar ha hjälp lite. Jag är inte helt återställd men jag mår mycket bättre. Skönt, det är aldrig kul att må dåligt! Då semelkuren har gett kroppen en skjuts i rätt riktning slår maken och jag in vår vandring på samma väg. Vi har nu precis inmundigat varsin bit chokladtryffelkaka tillsammans med en rykande het kopp te samtidigt som vi försöker hejar fram våra herrar i skidlandslaget till seger. Det sistnämnda går väl sådär att döma av tv-bilderna men jag är ju rätt duktig på att hålla tummarna vid det här laget så vi ger inte upp förrän det är kört. Chokladtryffelkakan som vi nu glupskt trycker i oss är såklart densamma som skulle bjudas på i fredags. Kan glatt säga att den inte stod i ugnen för länge utan var av mycket bra konsistens och smak. Då den är i mäktigaste laget för att slinka ner på en och samma gång blir det väl till att äta kaka långt in i veckan med förhoppningar om att man inte föräter sig på den och aldrig vill se en chokladkaka igen.

I natt drömde jag att jag var höggravid och att det var dags för förlossning. Jag hade inte ont i magen men det fanns en känsla av lätt obehag. Jag kommer ihåg hur lycklig jag kände mig och hur jag tänkte att "nu är det äntligen dags efter allt kämpande". Jag är varje gång verkligen helt förundrad över hur verkliga drömmar kan vara! Synd bara att det inte var verkligheten som var som en dröm... I morse förstod jag var magobehaget kom ifrån, mensens tid var kommen, men 5 dagar för tidigt. I väntan på äd jobbar ju maken och jag på naturlig väg, så att säga. Även om 4 års kämpande hittills varit fruktlösa hoppas vi såklart på att ett mirakel ska inträffa, för det inträffar mirakel allt som oftast. Aldrig oss då, men någon gång ska väl vara den första för oss också, eller hur?!

Önskar er alla en skön söndag!