Besked

Efter läkarbesöket har den här veckan verkligen handlat om att bryta ihop. Måndagen var en riktigt pissig dag, men frågan är om inte tisdagen var ännu värre. Trots mycket tårar, svullna ögon och huvudvärk var jag bestämd över att ändå ta mig till jobbet på tisdagen. Där väntade tre inbokade möten och en presentation på eftermiddagen och tanken på att skjuta upp allt på så kort varsel kändes inte bra. Att åka till jobbet kändes inte heller bra, men det kändes bättre än att ställa in...när jag tänkte på det hemma. Maken bad mig tänka efter, "är det en bra idé? Klarar du en hel dag?" "Det kommer att gå bra" svarade jag och kände mig ganska stark.

Det räckte att stiga in på jobbet för att det starka skulle försvinna. Stark var jag i hemmets trycka vrå, inte i jobbets lokaler. Det var minsta motståndets lag som kickade in där i korridoren och en fel kommentar från en jobbarkompis puttade mig över kanten. Bryta-ihop-kanten. Jag flydde in i ett arbetsrum där jag satte mig vid ett bord och stirrade ner i papper jag behövde ta tag i, med tårar hängandes i ögonfransarna. In kommer A som hälsar glatt, men snart ser att allt inte är som det ska. Genast sätter hon sig bredvid och frågar hur det är. Det är starskottet för niagara att börja falla och tårarana sprutar ur ögonen som på Lilleskutt. A är fantastisk och kramar om mig och jag lägger huvudet på hennes axel samtidigt som hon stryker mig över ryggen. A vet om min barnlängtan och mina misslyckade försök, men visste inte om att vi nu står i kö till ÄD och att en testmånad nu gått i stöpet. Men där och då berättar jag allt för henne och gråter sådär högljudd som man kan ibland när man inte får tillräckligt med luft.

Tyvärr inser jag ganska snart att jag hade valt fel plats att fly till när fler och fler på jobbet strömmar in i rummet. Lokalen var bokat för ett arbetslagsmöte... Jag reser mig fort, men det ordnas snabbt fram ett nytt rum för mötet så att jag kan sitta kvar. A sitter kvar en stund med mig och ställer sedan upp och gör en av mina brådskande uppgifter medan jag går på toa för att "städa upp mitt yttre". Snälla snälla A, tusen tack!

Jag förstår där inne på toa att mina åtaganden för dagen måste avbokas och flyttas fram och tre telefonsamtal senare är det gjort. Jag försöker genomföra lite pappersarbete mellan gråtattackerna innan jag beger mig till chefen, som vet allt, för att berätta om mitt psykbryt. Vad gäller allt det här som pågår runt mig har hon den största förståelsen då hennes egen dotter upplevt detsamma. Dottern genomgick 3 IVF innan hon blev gravid, så chefen vet precis vilken känslomässig berg-och dalbana jag går igenom. Därför var det inga betänkligheter, efter en kram skickade hon hem mig direkt och tog själv på sig att hålla i presentationen på eftermiddagen. Tack chefen för att du förstår! (Hon läser inte här, men i alla fall, ett tack ska hon ha!)

Jag har varit hemma sedan dess och vilat och gråtit. Gråtit, vilat, pratat och framför allt tröstätit. GUUUD vad jag har ätit och bara onyttiga saker. I dag är jag mycket starkare och illamående men imorgon är det dags att återgå till arbetet. Jag hoppas att jag känner mig lika stark då när jag öppnar dörrarna och kliver in i korridoren.

Idag kom också det besked jag väntat och längtat efter. De är villiga på Huddinge att ge det ett försök till. Eftersom slemhinnan lyckades växa till 8 mm under mina egna IVF-försök med hjälp av Gonal-F, ska vi göra en testmånad med sprutor för att se om det lyckas igen. Snäll snälla ni, kan ni hålla tummar och tår och allt man kan hålla för att det lyckas denna gång!! Det skulle vara så bittert att inte ens få försöka med ÄD, att förlora chansen för en slemhinnas skull. Kan ni be lite för mig?

Kram!!