Ruvar

Det är gjort. Jag har ett litet embryo i magen. Men vi tar det från början.

Väntan mellan äggplock och dagen för insättning gick bättre denna gång. Vet inte om det beror på att det inte var mina ägg eller för att det var så många som gjorde mig lugnare. I vilket fall som helst, var det skönt att slippa den där evinnerliga oron. Men när dagen var inne och ju närmare den bokade tiden Vi kom desto mer orolig och nervös blev jag. 

Tyvärr blev resultatet lite av en besvikelse. Av de 16 äggen hade bara 7 blivit
befruktade. Ett embryo, det som sattes tillbaka, var tipptopp och läkaren gav
det 40% chans att lyckas. Så bra odds har vi aldrig haft, tidigare med mina
egna ägg har det legat runt 20%, så det kändes ju bra. Men det är ju
fortfarande större sannolikhet för att det inte lyckas... Det är dock inte
detta som är besvikelsen. Inget av de andra äggen hade ännu tillräckligt bra
kvalitet för att frysas. De skulle fortsätta odlas och sedan skulle de se om
något gick att lägga i frysen. Han sa att det såg ut som om det max skulle kunna bli två, men han kunde inte lova att det ens skulle bli det. Jag tyckte att det lät på hans tonfall som om att det nog inte skulle bli några. Det gjorde mig
ledsen. På alla de försök vi har gjort har vi inte fått ett enda ägg till
frysen och då känns det automatiskt som om chanserna att lyckas minskar. Så
lyckan över 16 ägg och hoppet om flera chanser sopades alltså under mattan
ruskigt fort och positivismen flög bort. Försöker tänka positivt över att vi
fick tillbaka ett ägg, men det känns ändå så jobbigt. Jag hade hoppats på att
slippa känna stressen över att detta var sista gången, att vi skulle få många
försök på ett och kunna slappna av denna gång, men inte... Tänk om vi hade
behövt dela äggen med en annan mottagare, vad hade vi haft då? Jag vet onödig tanke!

Det var också mer psykiskt jobbigt än vad jag hade föreställt mig. De
känslor jag skrev om i förra inlägget angående att det inte var mitt ägg kom
tillbaka tiofalt när vi hade satt oss i bilen och var på väg hem igen. Jag satt
och grät hela vägen hem när jag egentligen skulle vara hur glad som helst.
Maken försökte få mig på andra tankar, att tänka positivt. Han bad mig att
försöka mota bort de där jobbiga känslorna för att det lilla embryot skulle må
bra i magen. Men hur lätt är det att inte känna? 

Väl hemma gjorde vi som Miss S och skrattade. Försökte få tag i samma show som de såg med Johan Glans, men det fick bli Magnus Betner istället. Vi gillar
honom båda två och har skrattat rätt hjärtligt här i soffan. Nu hoppas vi på
samma resultat som Miss S, ett stort plus när det är dags för test. Skräcken är att det blir ett minus och att det är tomt i frysen...

Tack för allt stöd!

Kram!!