Magvärk, det är det enda jag tänker på denna helg. Jag avskyr att det är enbart detta som snurrar runt i min hjärna! Jag önskar jag kunde slippa känna och tänka i dessa banor, för det är så otroligt jobbigt! Jag vaknar till och med på nätterna och känner efter hur det känns. I natt vaknade jag för att jag för en stund inte kände något i magen. då blev jag helt säker på att det hade misslyckats och att embryot hade dött. Lyckades somna om och vaknade vid 9 med världens smärta i magen. Då var jag säker på att det hade misslyckats av den anledningen också.
Jag försöker tänka tillbaka på hur det kändes i magen vid mina andra misslyckanden, men det är konstigt vad lite jag minns av de ruvningstiderna. Har inte den blekaste aning om det kändes mycket ett lite. Jag oroar mig också mycket för att det inte känns någonting i mina bröst. De har inte blivit större eller tyngre eller ömma. De känns precis som vanligt. Det känns inte bra!
Jag pendlar i psyket från att ena sekunden vara övertygad om att det har lyckats för att i andra sekunden vara övertygad om att det har misslyckats. Varför är vi skapade så att både menssmärtor och gravidsymptom är så lika? Vad är det för vits att vi ska gå igenom två veckor av psykisk tortyr innan vi kan få svar på en sådan enkel fråga som "är jag gravid?"
KRAM
Du måste tänka positivt!
SvaraRaderaVarma kramar till dig!
Här hemma har jag lite tvärtomproblem. Jag oroar mig för att BLI gravid. Har just bytt preventivmedel och hormonerna verkar göra mig helkonstig. Brösten spänner, mår illa, är JÄTTETRÖTT, frusen, varm, magen värker och igår kväll... började det rinna mjölk. Jag slutade amma för några veckor sedan så nu borde jag knappast ha mjölk längre. Så när det började komma så blev jag rädd. Är jag gravid? Helt plötsligt står man tolv på natten och gör grav-test på toa. Två för att vara helt säker. Och mitt mantra va: låt det inte bli två streck. Och det blev det inte, jag kunde somna, pusta ut. Jag älskar mina barn. Men två med 18 månaders mellanrum håller på att ta död på mig vissa dagar, får inte sova. Så just nu hade jag inte jublat över ett till. Kan man inte ge bort sin fertilitet när man själv inte behöver det just nu? Det är så orättvist för de som får kämpa tills deras hjärta snart brister. Dessa hemska misslyckanden. Hade jag suttit i den sitsen hade jag också gött sönder av längtan. Jag är så tacksam, väldigt tacksam över att jag inte är en av dom. Men lite mer rättvisa här i världen vore ju bra. Ge dem barn som verkligen längtar i stället för att låta en del bli gravida trots p-piller, spiraler och grejer. Varför är det så stora kontraster?
SvaraRaderaSaskia1919, du har inte funderat på att bli äggdonator? Du verkar vara en frögurka. ;o)
SvaraRaderaCharlotte, visst vore det bra om brösten blev gröna eller nåt när man var gravid? Typ, i en dag eller så? Så att man visste liksom...
KRAM
Wilda Mathilda: Jo jag ska bli donator :-) Lämnade blodprov innan helgen så nu är jag ett steg på väg. Vi är lite för fetrila i våran familj liksom och det va det som gav mig iden till att donera. Man väljer ju liksom inte sina gener och det är väl inte alltid genetiskt heller det här med fertilitet. Så jag hoppas att dom som läser här och kämpar för att få barn inte tycker jag är snorkig eller något. Det kunde lika gärna vara jag...
SvaraRaderaÅh, visst är det joggigt att gå och vänta, man överanalyserar varje litet nyp och bristen på dem. Men vi fortsätter tänka Fäst och Väx, fortsätter vara positiva. dagarna går fortare än det känns.
SvaraRaderaSaskia1919, jag önskar att fler kvinnor med dina fertila gener ville bli donatorer. TACK för att du tagit steget till att bli äggdonator.
Jag tror inte att det finns något som är så påfrestande som att ruva. Man får aldrig vara i fred från tankar och att känna efter. Tumhållandet fortsätter :)
SvaraRaderaSaskia1919: Tänk om man hade samma reproduktionsförmåga som du :) Underbart att du vill donera.
Kram
Oj, så längesedan jag "tittade" till dig, vännen. Ledsen för min frånvaro. Men så "spännande-skrämmande" att du ruvar. Tyckte också att ruvningen nästan var den värsta tiden. Du vet att jag håller tummarna stenhårt, för att det har fäst o växt!
SvaraRaderaMånga kramar
Ta en dag i taget. När du går och lägger dig ikväll har du klarat en dags ovisshet till och när du vaknar imorgon bitti har du klarat en natt till. Jag tror inte att du behöver fundera över om du är tillräckligt positiv eller ej, tanken påverkar inte embryot. Försök skingra tankarna istället om du kan.
SvaraRaderaKram och lycka till!
Äggmadame: Jag ska försöka tänka positivt!
SvaraRaderaSaskia1919: Jag önskar jag gick runt i dina skor... Tack för att du vill dela med dig av din värdefulla skatt!
Wilda: SOM jag vill att brösten ska bli gröna!! :)
Loba: Fäst och väx, fäst och väx!! :)
Elle och Jenny: Tack! Håll tummarna så hårt ni bara kan!! :)
Nelle: Jag ska försöka ta en dag i daget, men det är så svårt!
Kram alla!
Du är gravid tills motsatsen bevisas, glöm inte det!
SvaraRaderaJag hade inga som helst symptom, så jag var tvärsäker på att vi misslyckats. Mina bröst började inte växa förrän flera veckor efter plusset. De ömmade visserligen, men det har de gjort varje gång, oavsett resultat.
Heja heja!!!
Kram