När jag och min man efter 2.5 års intensivt arbete i sänghalmen inte hade lyckats med uppgiften att lägga in en bulle i ugnen var det dags för oss att göra vårt första IVF-försök. Givetvis hade vi genomgått diverse utredningar och inga speciella orsaker till vår barnlöshet kunde då fastställas.
Jag ska ärligt säga att jag var 100% säker på att ett IVF-försök var det enda vi skulle behöva för att förverkliga vår dröm om barn. Smart tänkt? Nej. Förberedd på ett misslyckande? Nej. Hade jag lite lätt hybris? Ja.
Vid första äggplocket var jag supernervös, både över själva uttaget men också över hur många ägg de skulle få ut. Det blev 8 stycken att lägga i korgen. De skalades (hur är det möjligt???) och min mans ädlaste simmare valdes ut till befruktningen. Det kändes bra även om vi hade lite färre ägg än vad som är genomsnitt. Två dagar senare var det dags för insättning och min besvikelse var total när de berättade att bara två av våra guldägg överlevt och att de var av mindre god kvalitet. Båda sattes tillbaka och inget blev över till frysen. Dagarna fram till testdag gick som en bergochdalbana och slutade så klart i en krasch. Det är konstigt hur mycket man kan bonda med två små ägg, som förmodligen lämnade mig så tidigt som några dagar efter insättningen. Jag pratade med dem, klappade mig på magen med jämna mellanrum jag tyckte till och med att jag kände när de fäste. Efter det fick jag alla tänkbara symptom på graviditet. Jag fick t om symptom som jag inte ens visste tillhörde en graviditet, som näsblod. Att säga att jag blev ledsen när det blev ett fett minus på stickan är lika mycket en underdrift som mord i de Isländska sagorna.
Det tog ett par månader innan jag var på banan igen och ytterliggare några till innan vi våga oss på ett nytt försök. Det blev en favorit (not) i repris!
Upp som en sol och ner som en pannkaka. Så kan det gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar