Att värpa en annan hönas ägg, del 2

Äggdonation...äggdonation...aldrig få se hur en minicharlotte skulle se ut, skulle vara, skulle växa upp och bli som egen person. Bara att tänka tanken fick mig att må fysiskt illa till en början. Jag kunde bara tänka tanken några enstaka sekunder innan den blev mig övermäktigt och jag slog bort den. Eftersom läkaren hade skickat med oss det som uppgift så var det ju ett måste att tänka igenom det. Jag var tvungen att brottas med tanken då och då och komma fram till om det var en möjlig väg att vandra.

Min man hade inga problem med att fatta "sitt" beslut. För honom var det helt sjävklart att vi skulle gå vidare med ÄD, om det var det enda alternativet för oss. För mig var det inte lika lätt. Å andra sidan tror jag att det förmodligen hade varit ombytta roller om det var spermiedonation vi skulle ta ställning till. Min man kommer ju trots allt att få se hur hans "avkomma" kommer att se ut, dock inte i kombination med mina gener. Jag vet att han tycker om den här situationen, som vi har hamnat i, lika lite som jag, jag vet att hans näst högsta önskan är att andra hälften skulle vara jag, jag vet att hans högsta önskan är att få ett barn. Det är min högsta önskan också.

Förmodligen spelar det noll roll vems gener barnet har när man har burit det i nio månader (där ens egna kroppsvätskor hjälpt till att få det lilla livet att växa ), sedan fött fram det till jordelivet och får hålla den varma kroppen i sina egna armar. Formodligen spelar det noll roll vems gener barnet har när det tar sitt första steg, säger sitt första ord och senare börjar skolan. Eller??