Alla människor har väl något jobbigt att brottas med, tyvärr. Jag önskar det kunde vara solsken i sinnet jämt, för alla! Jag har många gånger försökt att intala mig själv att det finns de som har det värre och det finns det. Det finns de som har det MYCKET värre, men som människa är de flesta närmast sig själva så och jag. Med risk för att bli lite tjatig men det här med barnbiten är väldigt tung för mig just nu av förklarliga själ.
Att bli gravid JUST NU är inget måste om det fanns någon garanti för att det skulle inträffa lite längre fram.
Tanken att aldrig få en egen familj är svindlande speciellt när man tänker hur det blir när ens föräldrar inte finns kvar. Jag är helt enkelt helt livrädd för att eventuellt bli alldeles ensam på äldre dar om min man går bort före mig. Jag känner mig förtvivlad över att kanske aldrig få älska eller bli älskad villkorslöst, att inte få uppleva det mest fantastiska man kan uppleva, vilket alla som har barn säger att det är.
Jag försöker att inte tänka på det så mycket och i vardagen går det för det mesta bra för jobbet tar så mycket energi. Däremot mår jag väldigt dåligt när jag träffar små barn eller gravida, man blir så påmind om vad man inte har och kanske aldrig kommer att få.
Människan är ändå fantastisk, för det stämmer verkligen att hoppet är det sista som lämnar en... :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar