Att vara Molgan är inte kul!

När man har hamnat i IVF-svängen krävs det att man har tålamod, är man inte född med det får man skaffa sig det duktigt fort. Efter den första utredningen, som tog 8 månader med olika tester både på maken och mig samt utprovning av olika doser av pergotime, skulle remissen skickas till Huddinge. Detta skulle göras i början av maj blev vi lovade. Fick vi någon bekräftelse på det från Huddinge? Nej. Eftersom jag avskyr att vara påstridig och besvärlig avvaktade jag till i mitten av juli, och intalade mig själv att allt nog var som det skulle eftersom det var semestertider osv, innan jag tog ett djup andetag, lyfte luren och slog numret till min kära läkare. Var remissen skickad tror ni? Ni har så rätt, så klart var den inte skickad. Den var bortglömd. Jag blev väldigt ledsen och tänkte på de 3 förlorade månaderna vi inte skulle få tillbaka och på de 1.5 år vi hade kvar av kötiden. Läkaren var ångerfull och lovade att hon skulle skicka remissen samma dag. Hade vi hört något från Huddinge i mitten av augusti? Neeeej, så klart vi inte hade. Hade läkaren ens skickat remissen? Nej, varför skulle hon ha gjort det...Jag gråter och maken ringer ursinnig till en väldigt ödmjuk läkare som lovar se till att vi blir placerade i kö från maj. Får vi äntligen en bekräftelse från Huddinge. Ja...och vi hade vår plats från maj, tack gode gud!

I augusti året efter gjorde vi vårt första IVF-försök och i december vårt andra. Under våren -10, efter mycket tankeverksamhet och diskussioner med nära och kära, tog vi beslutet att det sista betalda försöket skulle bli med ÄD. Eftersom det finns så få donatorer förklarade vår läkare att det slutgiltiga beslutet om vi hade rätt till donation skulle tas av hela läkarteamet. De träffades var 3-4 vecka och efter det skulle vi få besked. Togs vårt fall upp på första teammötet? Nej, vi glömdes bort. Togs vårt fall upp på andra mötet? Nej, vi glömdes bort. Jag gråter och tänker på de 1.5 åren av kötid vi fortfarande har framför oss och maken ringer åter ursinnig till läkare nummer två. Tur i oturen har vi i alla fall tilldelats läkare som har någon form av samvete. Detta var i  maj och vi blir uppsatta i kön till ÄD från januari, tack gode gud!

Nu har det gått ett år och i nästa vecka ska vi på vårt första informationsbesök inför vårt tredje IVF med ÄD. Håll tummarna för att vi slipper känna oss som Molgan fler gånger.