Storken, du hittar oss på hitta.se

Idag har det varit en tung dag på många sätt. På jobbet har det inte gått på räls precis och saker att ta tag i, utöver mina ordinarie uppgifter, har duggat tätt. Idag har jag också tänkt exra mycket på att jag och min man är barnlösa då en av mina bästa kompisar på jobbet berättade att de nu väntar sitt andra barn...jippi...

Jag ska verkligen försöka vara nyanserad i det här inlägget. Det klart att jag inte alls missunnar dem det här barnet, för fakta är att oavsett hur få barn alla andra får gör det inte oss till en flerbarnsfamilj. Det är ju inte så att alla barn ligger i en gemensam pott och om något par är så lyckligt lottade och får flera barn blir det inga över till andra. MEN det skär så enormt i hjärtat att det går så enkelt för vissa. Hur kommer det sig att det inte funkar för oss???! 

Förra året samma dag som jag insåg att vårt första IVF-försök hade misslyckats, kom en annan av mina nära jobbarkompisar och berättade att hon var gravid. Att lyckas hålla masken och spela glad under tiden hon med strålande ögon berättade sin nyhet bör nästan belönas med en oscarsstatyett. Den styrkeansträngning det krävdes att hålla tårarna borta borde dessutom belönas med någon form av pris på idrottsgalan. När hon lämnade rummet kom allt som en störtflod och blötte ner både ett och två dokument på mitt bord. Att efter det gå in med rödkantade ögon och hålla i ett möte med 10 andra medarbetare var långt ifrån en angenäm upplevelse.

Förr året fick jag brottas med åsynen av tre växande gravidmagar på jobbet. I år är vi nu uppe i två. När blir det min tur? När ska storken hitta vår adress?