Sagan om den ädle och osjälviske reportern

Det var en gång en korrespondent, vi kan kalla honom Bengt, som skulle göra ett reportage om fertilitetsturismen ute i världen. Hemma hade Bengt en egen fin liten familj som han var så glad över och som tillkommit på helt naturlig väg. Bengt mindes med enorm glädje dagen då första barnet föddes. När det lilla livet såg dagens ljus tänkte Bengt med en gång:
- Vilken osjälvisk handling det har varit för oss att skapa detta liv, för denna varelse har inte skapats för att tillfredställa vår önskan om ett barn. Det är inte vi, dina föräldrar, som har rätten till dig, det är du som har rätten till oss.

För Bengt var det så självklart att ett barn aldrig någonsin skulle behöva komma till för att tillfredsställa någons högsta önskan. Han kunde sträcka sig till att man fick känna lite längtan efter små barnfötter om man var helt säker på att man kunde få till det på egen väg, men bara då. De som kämpat i åratal med blod, svett och tårar för att även de skulle få en fin liten familj, inte lyckats utan i stor förtvivlan vänt sig och sökt hjälp från de som kunde hjälpa, hade han inte så mycket till övers för.
-Det är ingen självklar rättighet att få barn, inte för någon, sa han som den ädle och osjälviske förälder han var.

Bengt bestämde sig för att göra ett program om det hela och funderade mycket på hur han skulle kunna vinkla programmet för att få så mycket reaktioner som möjligt.
- Vi tar upp att västvärlden utnyttjar de fattiga. Rika par köper, utnyttjar och utsätter fattiga kvinnors kroppar för stora risker bara för att de gör allt för egen vinnings skull. Det är toppen att fokusera på att par i väst sitter och väljer utseende och intelligensnivå på sina donatorer, att det är utseendet som är det viktiga. Det är mycket etik och moral i det som kommer att debatteras flitigt i morgonsofforna och andra debattprogram. Sedan kan vi väl slänga in lite nazistisk rasbiologi som pricken över i:et. Ta upp och följa ett svenskt pars kamp att få barn? Nej, det blir för nära, kan skapa för mycket balans i programet vet du. Vi får ju inte tappa vinklingen vi vill ha. Men vi skulle däremot kunna intervjua ett tyskt par och så kan vi lite hasigt och neutralt påpeka att WHO faktiskt klassar infertilitet som en sjukdom och att man då har rätt till behandling, så kan ingen anklaga oss för att bara vinklar det åt ett håll. Alla kommer ändå att förstå att infertila par fullständigt skiter i all etik och moral, bara de får barnet de vill ha.

Det var en gång en korrespondent, vi kan kalla honom Bengt, som skulle göra ett reportage om infertila par och deras kamp för att få ett barn. Ämnet låg honom varmt om hjärtat eftersom han själv och hans fru länge kämpat för det där som enligt honom, och många andra, var meningen med livet. Ett eget barn. Många tårar hade fälts i det Bengtiska hemmet, både av hans fru, honom själv och nära och kära. Hans sorg var stor och svår att förklara för de som inte själva upplevt det, att denna kamp utspelade sig varje månad, året runt och var dömd att förloras varje månad, året runt. Han kunde inte se något slut på den olycka de drabbats av. Det var en enorm maktlöshet de var tvungna att leva med.

Efter att de gjort sitt yttersta för att uppnå det där som alla andra med sådan lätthet uppnått, det finaste man kan få uppleva i ett liv, sina egna barn, och inte fått något resultat beslutade de sig för att be om hjälp. I Sverige fanns ingen hjälp att få då lagarna var ganska stränga och de tog då det svåra beslutet att söka sig utomlands. Kanske kunde det finnas någon vänlig själ som kunde hjälpa dem att uppnå den ultimata lyckan och glädjen.

Bengt och hans fru hade tur, för andra länder i Europa hade inte riktigt lika hårda lagar som Sverige och de kunde med hjälp av en donator tillslut hålla en varm skrikande lite bebis i sina armar. Bengt och hans frus kinder blöttes ännu en gång av salta tårar, men den här gången var det av lycka.

När Bengt satt och funderade på hur han skulle lägga upp sitt program om infertilitet tänkte han på sin egen situation och det fantastiska han hade fått vara med om.
-Tänk att få följa ett svenskt par som får uppleva detsamma som jag och min fru har fått gjort. Vilken närhet och empati det kan skapa i folkhemmet för de par, som förvisso har en bra ekonomisk situation jämfört med de flesta andra i världen, men som bär på en enorm sorg och skam över sin oförmåga att skapa liv. Vi kan vinkla det och berätta om vilka fina människor det finns i världen som så osjälviskt vill dela med sig av det de har till de som inget har och på så sätt även göra sin egen tillvaro drägligare.

Detta är fiktion. Samtliga sagofigurer i detta inlägg är helt och hållet påhittade i min fantasi. Alla eventuella likheter med verkliga personer är en ren tillfällighet.

Depeche Mode "Walking in my shoes"

Now I'm not looking for absolution
Forgiveness for the things I do
But before you come to any conclusions
Try walking in my shoes
Try walking in my shoes

You'll stumble in my footsteps
Keep the same appointments I kept
If you try walking in my shoes
If you try walking in my shoes

Morality would frown upon
Decency look down upon
The scapegoat fate's made of me
But I promise now, my judge and jurors
My intentions couldn't have been purer
My case is easy to see

I'm not looking for a clearer conscience
Peace of mind after what I've been through
And before we talk of any repentance
Try walking in my shoes
Try walking in my shoes