Sedan de negativa

Tack för era fina och positiva kommentarer till förra inlägget. Inser dock nu att jag nog var lite otydlig i min antydan att negativa besked var i antågande. Men som sagt säg det goda som vara för evigt, här kommer vändningen:

Ungefär i samma veva som jag fick de positiva beskedet från Hudding dök tant röd upp och gjorde badandet lite mer komplicerat, men det var beräknat. Sedan snabbspolar vi bandet fram till min visit hos moder och fader, ganska exakt 14 dagar senare, då hon kommer igen, tant röd alltså. Hon behagar komma mitt i cykeln utan tillstymmelse till provförsök med olika mediciner eller annan egen medicinering. Det har aldrig hänt förr. Jag blir så klart lite konfunderad, men framför allt orolig att detta betyder att jag ska börja spreja. Är i Växjö och all medicin är uthämtad och ligger i kylskåpet i Stockholm. Ringer Huddinge men får bara tag i telefonsvararen där jag lämnar meddelande om min angelägenhet.

Dagen efter, när jag sitter i bilen tillsammans med pappa på väg ut till min halvdementa farmor, ringer mobilen och det är såklart samtalet jag väntat på. Känner mig lätt obekväm med att hålla detta samtal med papsen bredvid, men vad ska man göra... Jag svarar och hon börjar med att säga att hon vet vad jag har ringt och sökt dem för, men hon vill börja med att prata om något annat.

"Jag kommer tyvärr med dåliga nyheter, Charlotte. Både jag och X har dragit oss för att behöva meddela dig detta, men tyvärr måste jag meddela att den donator som var matchad med dig inte kan donera till dig."

Jag visste inte vad jag skulle säga, men en stor klump växte sig större i min mage och jag kände hur tårarna började stiga i ögonen. Tillslut fick jag fram:
"Varför inte".
 "Vi kan inte gå in på det, men det funkade helt enkelt inte. Vi är så ledsna för er skull, men det finns inget vi kan göra".
"Finns det någon annan donator till oss?"
"Nej, det finns ingen nu, men efter semestern kommer X att börja jobba med att hitta en ny till er".
"Hur lång tid tar det?"
"Det är omöjligt att svara på, det finns ju inte så många. Men vi ska göra allt vi kan för att få fram en så snart som möjligt."

Vid det här laget rinner tårarna längs mina kinder och jag snyftar fram ett "ok".
"Men vi hör av oss så snart vi vet något mer".
"Tack"
"Ha en bra sommar..."
"Du med"

Vid det här laget var vi framme vid ålderdomshemmet där farmor bor och pappa flydde ut ur bilen. Inte för att han är känslokall eller icke omtänksam, men bara för att det blev för jobbigt även för honom. De har ju varit med mig på hela den här resan och tröstat mig efter varje motgång. Nu trodde vi att det äntligen skulle vara vår tur och när det nu ännu en gång inte blev så gick luften ur honom också.

Nu har det gått ungefär en vecka sedan beskedet kom och jag och maken har åter ställt in oss på att vänta. Denna eviga väntan, den vara för evigt!

Give me a break!!

Massor av fredagskramar till er alla där ute!