"Knepigt fall"

Det gör ONT. Det gör SÅ ont! Inte kroppsligt utan själsligt...som vanligt. Från rödkantade ögon rinner salta tårar ner för mina flammiga kinder och faller ut i intet. Dit vill jag också, till intet, upplösas och bara försvinna. Slippa känna, slippa tänka, slippa våndas för den framtid jag inte vill leva i.

Känslorna efter dagens läkarbesök på Huddinge fertilitetsenhet är många och tillintetgörande. Det finns inte mycket positiv energi kvar i den här arma kvinnokroppen som ständigt försöker se ljuset i mörkret, som ständigt håller hoppet slåga brinnande och som försöker bibehålla tron på det att det goda kommer att vinna. Det finns inte mycket kvar av det nu.

I ett tidigare inlägg berättade jag om testmånaden när jag fick äta progynon för att få min slemhinna att växa. Det fungerade inte utan istället fick jag en blödning i mitten av månaden. Läkarna konfererade då runt mitt fall och bestämde att jag skulle testa hormonplåster. De senaste dagarna har jag haft enorm mensvärk och igår började jag blöda, mitt i månaden igen. Läkarbesöket idag var inbokat sedan ett par veckor och slemhinnan hade så klart inte växt en enda milimeter.

Jag hade av naturliga skäl 1000 frågor att ställa och inga bra svar gavs. Varför blöder jag ut det som ska vara kvar? Det är svårt att säga, men vi återkommer per telefon när vi har haft möte angående dig. Är det vanligt? Nej, det är väldigt ovanligt. Du är ett knepigt fall, men vi återkommer per telefon när vi har haft möte angående dig. Vad kommer hända nu? Fortsätter det såhär är det ju inte aktuellt med äggdonation eftersom du kommer blöda ut ett eventuellt ägg, men vi återkommer per telefon när vi har haft möte angående dig. Är det någon mening att vi fortsätter? Det kan inte jag säga, visst kan det hända att det går bra men sannolikheten är inte så stor, men vi återkommer per telefon när vi har haft möte angående dig.

Ensam, väldigt ensam. Huvudet fullt av tankar och frågor. Och bara otäcka, hemska, jobbiga svar eller svävande svar som gör mer skada än nytta. Maken på jobbet och jag sitter ensam i bilen med tår och snor rinnandes i ansiktet. Sannolikheten att maken och jag någonsin ska bli föräldrar ens med äggdonation ser för tillfället försvinnande liten ut. Hur ska jag stå ut när det jag har levt på, hoppet, kapats vid markplan?

Jag lever ett liv jag inte vill leva och jag går en framtid tillmötes jag inte vill leva i. Vad kan ge mig hoppet tillbaka?