Katt och Råtta

Eller kanske mer katt och mus. Det blev starten för dagen; katt, mus, Charlotte i panik och makens rude awakening till larmande skrik, mina skrik. Jag tar det från början.

Den vanliga rutinen i vår familj ser ut som följer: Några timmar efter insomning kommer Bubbaskatten på att det är dags att gå en runda i kvarteret för att kolla så att allt står rätt till i reviret. Med raska små tassskliv struttar han in i vårt sovrum och börjar pipa för att få oss att inse att dörren ska öppnas för Hans Majestät. När hans önskemål inte tillgodoses direkt tar han till knep som han vet får önskad effekt - kloa på sängen. Eftersom han vet att jag är den som är mest lättväckt är det naturligtvis min sida han går hårt åt. Sömndrucken tar jag mig upp och vet att jag måste få tag i katten illa kvickt för annars tycker Bubbas att vi lika väl kan leka lite kurragömma innan arbetspassat drar igång. Då kutar han iväg i mörkret och gömmer sig i något hörn eller under något bord och då har jag hunnit bli klarvaken innan det hela är över. Därför gäller det alltså att vara alert direkt efter uppstigandet så man får tag i kattskrället innan han hunnit fly.

Några timmar senare är det så dags för mig att göra det obligatoriska toabesöket. Då passar jag på att öppa ytterdörren och släppa in vaktkatten som avslutat sitt vaktpass och är redo för lite vila. I mörker och utan varken glasögon eller linser ser jag inte så mycket och i vanliga fall gör inte det så mycket. I vanliga fall brukar herr Bubbas stanna precis innanför dörren för att få sina klappar och sitt gos, men i morse fanns det inte tid för det utan han kutade rakt in i vardagsrummet. Jag tänkte inte så mycket på det utan följde efter honom för att jag ville ha lite behövt gos. Då ser jag hur han lägger ner en mörk skugga på vår matta och hur skuggan försiktigt börjar röra sig...

Jag var inte trög då direkt. Av ren instinkt, kvinnlig??, illskriker jag rakt ut, sådär vansinnigt töntigt det bara kan bli! Händerna letar sig av någon konstig anledning upp mot ansiktet och jag småstampar på stället så där som man göra när man ska värma upp inför en springtur. Och springtur blir det! Upp för trappan far jag, fortfarande illskrikandes, rycker upp dörren till sovrummet där jag möts av en mycket förvirrad, frågande och yrvaken make. Mitt i allt skrikande får jag i alla fall fram att katten dragit in en levande mus som nu antingen springer runt nere i vårt vardagsrum eller rädd som attan sitter och trycker under vår soffa, jag hann nämligen inte se hur det blev innan jag snabbare än en raket drog upp på övervåningen.

Som make i huset blir det nu hans uppgift att reda ut den här soppan, även om inte heller han är så förtjust i möss, medan jag står bredvid och tjuter ut ord som "fy" och "äckligt". Maken, nu ganska vaken, fördelar arbetsuppgifterna "Du tar katten och jag tar musen". Väl tillbaka på nedervåningen ser vi hur Bubbas nosar och springer runt en puff som står vid soffan och brighta som vi är förstår vi att under puffen finns den nya hyresgästen. I samma sekund lyckas Bubbas dra ut den lilla muskroppen som ligger orörlig. Jag kastar mig på herr jägare och lyckas på något sätt få ett riktigt sumogrepp på honom så att han inte lyckas smita hur mycket han än vrider och vänder. Maken får med hjälp av sopskyffeln upp det halvdöda lilla livet, som jag tycker så himla synd om men som jag i alla fall inte vill vara hyresvärd till, och tar ut den. För att den ska slippa plågas hjälper han den till nästa liv.

Bubbas var inte alls nöjd med vår insats och är det fortfarande inte. Han har tjurat hela morgonen och låtsas som om jag inte existerar. Vi får se hur länge det håller i sig.

Från och med nu har jag bestämt att aldrig släppa in honom genom ytterdörren, nu blir det altandörren som gäller. Där är det helglas och jag kan se om han har någon present med sig hem.

Kram!