tisdag 26 april 2011

Sannolikhetslära

Det är dag 23 och magen har börjat ömma igen vilket är ett tydligt tecken på att fru röd är på väg. När hon kommer är det alltså testomgång tre som inleds på dag två. Måtte det vara den sista testomgången som startar! Då menar jag såklart inte den sista som i att även detta försök blir ett fatalt misslyckande utan den sista som i att allt fungerar som det ska så att vi kan köra igång på riktigt med ÄD efter sommaren!

Jag ska vara brutalt ärlig. Jag är skiträdd! SKITRÄDD. Lika rädd som jag skulle vara om jag skulle slänga mig ut från ett flygplan med en fallskärm ingen har kontrollerat på åratal. Jag sätter mitt hopp till att den ska rädda mitt liv. När jag kastar mig ut faller jag med hög hastighet mot avgrunden under mig. Det finns en chans att fallskärmen fungerar och tillåter min kropp och själ att sväva en stund uppe i det blå. Men när man tar med sannolikhet i ekvationen inser man att det förmodligen kommer att sluta med en riktigt fet krasch.

Är det någon som vill byta plats med mig? No one?

Kram

7 kommentarer:

  1. Å, känner så med dig! Förstår att du är rädd men det är inte kört, absolut inte! Kommer hålla tummarna benhårt för er!

    KRAM!

    SvaraRadera
  2. Ååh, fina du! Förstår att du är rädd, det skulle jag också vara. Så jag hoppas, hoppas, hoppas för din skull. Allt jag orkar!
    Kraaaam!

    SvaraRadera
  3. det kommer gå bra min vän men förstår att du är livrädd! Kramar

    SvaraRadera
  4. Hej finaste Charlotte!
    Tackar så oerhört mycket för dina fina och tröstande ord. De betyder så mycket för mig.
    Allt känns oerhört ledsamt nu, men vi reder oss, för vi har ju varann...
    Precis som du och din man.

    Den rädslan du beskriver är så bekant och fruktansvärt välbeskriven, jag skulle inte kunna uttrycka mig bättre...

    Jag hoppas att vi alla kan få en fin, komplett familj, en dag...

    Nu lägger jag till dig på min sida, annars missar jag ju inlägg ;), och det går inte.

    Ha en underbar kväll.
    Kramar

    SvaraRadera
  5. Nej... men jag kan hålla din hand en stund.
    Dela din rädsla.

    SvaraRadera
  6. Du beskriver det så himla bra! Du ska veta att jag håller tummarna hårt, mycket hårt, för att det ska gå bra och att ni snart har ert barn hos er! Kram i massor //Lisa

    SvaraRadera
  7. Jag hoppas du får sväva en stund i luften så att rädslan försvinner och sedan landa mjukt på en fin åker med lycka i hjärtat!

    Kram

    SvaraRadera