Adoption...jag har smakat på det ordet i ett par veckor nu. Det har lagt sig rätt fint i munnen, men att det ska bli verklighet ligger ljusår och åter ljusår bort.
För maken har det aldrig varit ett alternativ, han har verkligen varit inställd på att vi ska få det att fungera och inte närmare behövt analysera sitt motstånd. Jag har aldrig varit emot adoption, men inte heller jag har egentligen tänkt att vi skulle hamna där. Den sanningen slog alltså ner i våra huvuden för lite mer än två veckor sedan när misslyckandet av slemhinneuppbyggnaden var ett faktum och vi ställdes inför frågan "ska vi inte ens lyckas med ÄD?" Så smått fick vi börja diskutera det här med adoption på en helt annan nivå av verklighet. Det kanske är det enda sättet för oss att bli föräldrar. Makens motståndsmur har böjat smulas sönder i fogarna och ett blankt nej är inte längre ett blankt nej.
Jag har nu surfat runt lite här på nätet och OMG, att bli adoptionsförälder är inte direkt a walk in the park! Det finns så mycket att ta in att jag just nu mest känner mig förvirrad. Jag hoppas det klarnar snart!
Kram!
Ja det kommer nog en stund i alla ofrivilligt barnlösas liv då de tankarna liksom bara blir alltför verkliga.
SvaraRaderaSjälv hade jag en liten sådan stund efter vår första IVF misslyckades. Jag kom hem en dag och var ledsen, och tanken på att adoptera blev så stark att jag bara grät. Inte att det skrämde, utan att det kändes så möjligt, so troligt och så det enda som skulle bli. Och jag kände att det var helt ok. Att det var vårt sätt. Men nu beger vi oss först in i det andra IVF. Sen får vi väl se vad som händer framöver. Jag är nog inte lika främmande för tanken som min respektive, vilket ju verkar vara vanligt.
Hoppas att ni pratar med varandra mycket och inte tappar bort varandra i allt barn-prat. Kram
Ja, det är nog så att alla vi i IVF-svängen någon gång överväger adoption. Så klart hoppas jag på att ÄD trots allt ska fungera för oss, vill ju så hemskt gärna vara gravid och känna livet växa i mig! Håller så klart tummarna för att det ska funka för er nästa gång!
SvaraRaderaKram!
Vi har oxå varit i de funderingarna, de var väldigt skrämmande i början, jag var väldigt engagerad och tog reda på massor. Men när jag äntligen tog mod till mig och ringde familjerätten så visade det sig att maken var för gammal. Så vi fick inte ens lämna in en ansökan.
SvaraRaderaSå börja med att ring Soc..
Trevlig resa!
kram
Hej!
SvaraRaderaJag har efter flera ivf-försök börjat fundera på adoption. Varför jag säger jag beror på att mannen inte alls är där. Jag har smygit in frågan lite då och då det senaste året och för några månader sedan i bilen frågade jag om vi inte skulle sätta upp oss i kö då det är en låååång process. Mannen sa ja. Jag blev förvånad och ställde mig inte i kö då. Avvaktade och frågade för några veckor sedan igen och då sa han sa han ja igen. Så i förra veckan anmälde jag oss som sökande. Som sagt att ställa sig i kö är ett bra tips även om man inte har bestämt sig för adoption. Det var nog det jag ville säga med mitt inlägg!!!
Kram
AnnaCecilia och Ett annat liv: Tack för era tips, det blir att ringa till familjerätten inom en snar framtid :)
SvaraRaderaKram