Wonderful family life

Soliga, lata dagar är nu snart över, suck. De var ärligt talat över redan i eftermiddags då jag var tvungen att ta fram "jobbet" och förbereda mig för morgondagen eftersom jag är en av de som ansvarar för den utbildnings-/utvärderingsdag vi har imorgon. Det var inte kul att ta tag i det, men jag har skjutit på det till sista dagen så jag får väl skylla mig själv...

Men många soliga, lata, härliga dagar har det varit. Det har känts som sommar och guuuud vad jag längtar till sommarledigheten nu! Det är inte bra att få abstinens på sommaren innan våren knappt hunnit stå för dörren. Dagens I-landsprobelm? Of course! Sommaren kommer och ledigheten också :)

Påsken hemma i de småländska skogarna innehöll mer än bara samtal med mamma runt köksbordet och ett glas rött i handen. Även brorsan tog sitt pick och pack, sin familj och sin katt för en vistelse med mamsen och syrran med make. Jag tycker väldigt mycket om min bror, hans sambo och deras barn! Är det barn jag kan vara i närheten av så är de dem!

Min bror blev pappa redan vid 25 och jag en 29 årig oerhört stolt faster. Mamma och jag besökte dem första dagen när dottern sett solens första strålar och jag ville inte gå därifrån eller lämna henne ifrån mig! Hon var så fantastisk och redan där och då började mitt hjärta värka efter ett eget litet barn, ett barn jag aldrig skulle behöva läman ifrån mig!! Då fanns det ingen man i mitt liv och det skulle dröja 4 år innan han fanns vid min sida. Är det dessa fyra år som nu står mellan mig och min babylycka? Eller är det så att redan där med brorsan lilla knytte i famnen var jag oförmögen att skapa eget liv? Det är frågor jag ofta funderar på och frågor jag aldrig någonsin kommer få svar på.

Det gick sex år från det att broderns dotter kom till dess de utökade familjen med en lintott till son. Det var deras val, hade de velat ha en större familj tidigare hade det förmodligen inte varit några problem. Då hade vi försökt och misslyckats i mer än ett år. Det var ett hårt slag att höra att de väntade smått igen när jag varje månad satt på toaletten och grät blod både från ett och två håll. Jag minns fortfarande hur ont det gjorde i hjärtat, hur det stack till när farmor av misstag berättade på telefon. De hade berättat det för i stort sett alla utom för mig för de visst inte hur de skulle lägga fram det. Även om jag förstår att det måste vara sjuk jobbigt att berätta för någon som mig om något som det där så gjorde det precis lika ont att de inte hade sagt något. Första träffen efter det var rätt jobbig för alla oss inblandade och det var många blickar i golvet och många ord som aldrig uttalades. Som tur är redde det ut sig ganska snart och nu träffas vi utan att det är jobbigt eller ja, nästan inte jobbigt.

För det är jobbigt på insidan att leka med barnen. Som vanligt inte för att jag missunnar dem sin underbara familj utanför att jag inte har en underbar familj. Jag har en underbar make men inte några underbara barn. I want a wonderful family life.

KRAM