Lycka eller depression, det är frågan!

I'm back in business :)

Tack för alla glada påskhälsningar jag fått medan jag varit borta! Hoppas att värmen har värmt både era utsidor och insidor och kanske till och med hjälper till att förbränna det där extra godiset vi har envisats med att stoppa i oss de här lediga dagarna. Visst, påskharen har väl inte full koll på vad kvalitetgodis är då han envisas med att ge bort mängder av äggliknande godis i olika kulörta fäger, men inte behöver han bry sig i det heller då vi, jag??, i alla fall trycker i oss den ena efter den andra... Näväl, tillbaka till tråden, jag hoppas det förbränns fort :)

Det har träffats mycket släkt, som brukligt dessa högtider. Mamsen stod först i tur och på torsdagskvällen fick jag och maken ha henne helt för oss själva. Det är väldigt mysigt att sitta runt köksbordet med ett, eller för det mesta flera, glas vin och småsnacka om allt möjligt. Det självklara ämnet var vår barnlöshet, vårt misslyckande och våra tankar. Mamma frågade vid ett tillfälle hur mycket vi trodde att vi skulle orka och om vi visste när vi skulle dra gränser för att det fick vara nog med försök och gå vidare. Jag förstår att det är svårt för alla utomstående att förstå att det inte finns någon gräns. Jag kan i alla fall inte se någon sådan gräns just nu. Det är svårt att förklara att jag inte kan se en framtid där jag har beslutat mig för att ge upp och leva resten av mitt liv utan att ens försöka få barn. En sådan framtid finns inte. Det klart att det är tufft för en mamma att höra sin dotter säga att hon inte kan se en framtid så som det är nu. Jag vet att hon vill göra något för att lätta vår börda, men det kan hon inte. Vi kan inte, hon kan inte, ingen kan som det ser ut just nu.

Vårt sista hopp ligger hos två sprutor i vår kyl. Två Gonal-f sprutor håller vår framtid i sina klor, ska de ge oss lycka eller depression det är frågan... Om några veckor vet vi.