Vet inte riktigt var jag ska ta vägen just nu. Besvikelsen fyller hela mig och vill inte lämna mig ifred. Sofie Fahrman skulle buda högt på sitt eget liv om det fanns ute till försäljning på auktion, själv skulle jag inte ge en hundring för mitt eget. I alla fall inte just nu.
Hur plockar man upp sitt krossade hjärta och försöker blicka mot framtiden när det enda man ser är ett stort svart hål? Vilken riktning kommer mitt liv nu att ta? Ska vi fortsätta kämpa? Ska vi betala många, många tusenlappar för att återigen misslyckas? För vad är oddsen att vi ska lyckas utomlands när jag aldrig, aldrig, aldrig tidigare har varit gravid? Hur lycklig är jag då när vi åter har misslyckats och är 100 000 fattigare? Vi är inte rika, vi får tänka och snåla som det redan är, utan att lägga pengar på dyra och förmodligen fruktlösa försök i ett annat land.
Jag vet att jag är negativ, att jag tar ut saker i förskott som jag inte har en aninng om. Förmodligen tycker ni att "vad är väl de där pengarna när ni väl fått ert efterlängtade barn". INGENTING om vi får bli föräldrar. Men varför skulle vi bli det, med de resultat vi har med oss i bagaget. Som sagt - jag har aldrig, aldrig, aldrig varit gravid. Inte i närhet. Inte minsta, tunnaste spöklinje att ens bli lurad till att vara nära. Inget ägg har ens fäst i mig, varken mina eller nu någon annans. Vad är det som talar för att det ska göra det helt plötsligt? Lika troligt som att det plötsligt händer när man köper en trisslott.
Just nu är jag helt orkeslös. Vill inte lämna huset. Orkar inte vara bland andra människor. Vill inte prata med mina vänner eller min familj. Den enda som får vara vid min sida är maken. Han tröstar och kramar mig. Han finns här för mig och just nu är det han och jag mot världen.
I mitt vakuum existerar just nu bara mina tankar och tv:n. Eftersom jag inte orkar med mina tankar upptar tv-tittandet största delen av min vakna tid. Genom att titta på det som rör sig i den kan jag leva de liv de lever där och slipper där med att leva i mitt eget. För som sagt, just nu ger jag inte ens en hundring för det. Vem vill betala för en massa ångest?
Tack för all omtanke ni ger mig. Jag hoppas att det ska få mig att orka mig upp ur detta helveteshål en dag.
KRAM
Kram, ibland är inte livet lätt att handskas med. Tänker på dig...
SvaraRaderaUsch jag känner så väl igen det där. Jag har nyligen förlorat min lilla nyfödda perfekta son som bara fick bli 17dagar.. och är på också under utredning för ms.. hade varit fint att ha något hopp och ljus för framtiden men nu ser det svart ut.. uff deppig kommentar men ville bara säga att du inte är ensam med de känslorna.. Kram Helena
SvaraRaderaJag fattar, förstår och känner som du! Vi är inte roliga men livet är inte så jävla roligt just nu det heller. Jag har förvisso min ÄD framför mig men jag känner samma rädsla som du. Och de där förbaskade pengarna. Tror vi har samma erfarenhet där med. Vi har just sparat ihop till ett ÄD-försök, mannen sa häromdagen att "nu måste jag köpa nya jeans" - tror inte han köpt kläder sedan i början av sommaren. Och NÄ, det är inte pengarna i sig. Men när man varken får bebis eller resor, kläder och andra trevligheter för sina surt förvärvade slantar så blir man ju bitter.
SvaraRaderaHoppas att det ska bli bra, att ni hittar nya slantar och gör ett nytt försök och äntligen lyckas!
Men till dess, slicka dina sår och titta på TV.
Väntar på dig till andra dagar.
Kram!
Fy, vad jag önskar att det här försöket skulle slutat annorlunda!! Förstår att det känns jäkligt tungt just nu. Ta hand om dig själv och varandra så hoppas jag att det ljusnar och att lyckan snart ska le mot er!!
SvaraRaderaMånga många kramar!
Fina, goa, bästaste du! Som jag känner med dig.
SvaraRaderaTa den tid ni behöver till att se på tv och bara vara. Att orka kan du göra sen, när du kanske känner dig lite, lite piggare. Du ser, jag vill inte att du tappar hoppet helt... Även om det inte skulle bli så här! Så, så tråkigt.
Och vill du fråga eller bolla tankar så finns jag ett telefonsamtal bort. Alltid.
Kramar, extra mycket till dig
Jag har tänkt på dig och att det skulle gå så här. Det är så tråkigt och jag känner verkigen med dig. Vi funderar i ungefär samma banor när det gäller ÄD utomlands, mycket pengar och ingen garanti, särskilt eftersom inte jag heller varit den allra minsta gnutta gravid någonsin.
SvaraRaderaSköt om er och sörj ordentligt. Låt tankarna på hur ni ska gå vidare vila ett tag.
Stora kramar!
ska inte komma med en massa hurtfriska kommentarer eftersom jag inte gillar dem själva, men den här resan har lärt mig att det inte är säkert alls att det funkar på första försöket. Det hemska i det hela är att vi inte får facit i förväg så vi vet inte vem som kommer stå där till slut med en bebis och vem som inte kommer att göra det. Men doktor Staffan sa en tänkvärd sak till oss sist som iaf fick mig att tänka en gång till. OM det inte hade varit så att Sverige (för det mesta) hade satt en gräns till 3 försök då hade vi kanske inte brutit ihop som vi gör efter att de försöken är gjorda. Han menade att det finns en väldigt jobbig psykologisk gräns när landstingförsöken är gjorda men att väldigt många av oss behöver fler försök. I våra fall kanske det är så att vi behöver ha "rätt" donator för att lyckas, den ni fick nu kanske inte passade ihop mer er (väldigt ovetenskapligt, jag vet) En vän till oss fick son tjej på sitt femte donatorsförsök. De är nu syskongravida med en annan donator. Wilda blev gravid med Mini av sin andra donator, den första funkade ju inte för henne heller. Jag blev inte gravid förrän vårt 5:e ivf-försök, när jag egentlgen hade gett upp att tro.
SvaraRaderaHur det blir i framtiden kan vi ju inte veta men ta inga beslut när du ligger längst ner i det där bottenlösa helvetet, jag vet hur det ser ut där nere och det är inget trevligt alls. Så slicka dina sår och fundera vidare när marken är fastare under fötterna. Skickar en styrkekram
Jag förstår dig mer än väl. Det är verkligen skitjobbigt. Man vet inte riktigt var man ska ta vägen med alla känslor. Det finns liksom inget över för resten av världen.
SvaraRaderaJag är i precis samma situation som du . Jag har gjort nio återföringar med IVF och ÄD, men aldrig lyckats. Någonsin. Inte det minsta.
Jag tänker att det jag måste bara att köra på. För jag har inga alternativ. Jag vågar inte tänka att jag aldrig ska lyckas. För vad gör man då?
Vilken upplyftande kommentar det blev då_;)
Vad jag menar är att man skrapar ihop sina spillror, försöker gå vidare och tillåter sig att sörja emellan. För mig funkar det bäst att fokusera på annat..Katter, hästar och vardagen.
Kanske du kan söka pengar genom wabbie foundation?
Hur som helst så finns vi här för dig.
Kramar i massor
Beklagar verkligen det negativa beskedet. Du finns i mina tankar varje dag.
SvaraRaderaMassor med styrkekramar!
Tänker på dig. Kram
SvaraRaderaÅ gumman jag tycker så synd om dig, förstår att allt känns hopplöst just nu och att inga ord i världen kan lindra din smärta. Hatar att livet ska vara så hårt för vissa - vad är meningen? Men jag tänker på dig och håller tummarna för att du en dag orkar kämpa vidare och få en bli en mamma, som du så förtjänar!!
SvaraRaderaMassa kramar och styrkor till dig!
Ville bara skicka en kram. Ligger själv på botten igen och förstår hur du mår.
SvaraRaderaTack alla, ni är verkligen toppen hela bunden! :)
SvaraRaderaLivet är inte lätt och det är många som lider av olika anledningar. Mina tankar finns hos er som går igenom samma helvete med olyckliga tankar och känslor som jag. Mina tankar finns även hos er som lider av helt andra anledningar!
Har tänkt mycket på dig Helena och det du har skrivit här. Jag lider något oerhört med dig och det du har varit med om. Jag önskar det såg annolunda ut och att du fick ha din pojke hos dig! Önskar också av hela mitt hjärta att lyckan snart ler mot dig och att inga andra motgångar ska komma i din väg!
KRAMAR till er alla!!