Så har jag varit frånvarande ett tag igen, både här och hos er andra. Energin till att skriva har varit som bortblåst och min kraft har gått åt till att vara människa på jobbet och att försöka sova på nätterna. Det sistnämnda har jag inte lyckats alltför bra med, vilket i sin tur har gjort det svårt att vara människa på jobbet...
Jag har i alla fall lyckats hålla ångesten stången och förutom sömnen har jag har inte känt mig så deprimerad utan livet har knatat vidare som det alltid gör. Jag har inte känt superstor saknaden efter ett litet knyte heller - förrän i fredags. Då kom två mammor med sina små till jobbet. Det är två av mina allra bästa vänner på jobbet vilket gjorde det stört omöjligt att låtsas missa eventet. De vet ju så klart vad jag går igenom och vet att jag mår dåligt av det så jag hade säkert kunnat säga att jag inte skulle fixa det, men mitt dåliga samvete hade hemsökt mig i veckor om jag låtit bli. Det knöt sig i magen på mig innan jag gick in i personalrummet för att möta dem.
Det gick ändå ok, måste jag säga. Jag koncentrerade mig på mammorna istället för de små knytena. Sa så klart hur söta och fina de var, men sedan pratade jag med mina vänner istället för att låtsasgulla. Stannade inte jättelänge heller utan var sedan "tvungen" att göra annat.
Efter det här mötet har dock min barnlängtan kommit tillbaka tiofallt. Jag vill också har ett litet liv intill mig och ge den all kärlek som bor i min kropp! Att vara tvingad att missa det som alla benämner vara det bästa i sitt liv känns inte ok. Visst kan man säkert fylla livet med substitut och "hitta på" en mening med livet. Men till syvende och sist var det ju trots allt för att skapa liv som vi en gång kom till den här planeten. Jag kan inte skapa eget liv, vet inte om jag någonsin kunnat det, och jag kanske inte ens kan få "lånat" liv att växa i mig. Den stora frågan faller sig därför helt naturlig; Varför föddes jag då?
Söndagskram
söndag 11 december 2011
måndag 28 november 2011
Undantaget som bekräftar regeln
Det händer inte så mycket i mitt liv just för tillfället. Sova, jobba, äta, titta på tv, vänta, sova... Jag är trött mest jämt och har tyvärr inte haft energin att läsa era bloggar så reglbundet som jag brukade och som jag vill. Ber om ursäkt för det! Jag hoppas att det kan bli så snart igen, men just nu måste jag mest vila.
Idag blev jag riktigt ledsen å en kompis vägnar. Hon behövde lite tur och lycka i sitt liv och en graviditet står högt upp även på hennes önskelista. I lördags var det testdag och jag har tänkt på henne och hållt tummarna för henne hela helgen. Jag har inte hört något från henne, varken bu elller bä, men det räckte med en blick åt hennes håll idag för att jag skulle få beskedet. Det blev inget. Mitt hjärta brast för henne. Jag önskade så att det skulle ha gått annorlunda! I vanliga fall mår jag dåligt av andras barnbesked, men i det här fallet önskade jag inget annat!! Hoppas hon inte ger upp utan vågar ge det en ny chans!!
Kram
Idag blev jag riktigt ledsen å en kompis vägnar. Hon behövde lite tur och lycka i sitt liv och en graviditet står högt upp även på hennes önskelista. I lördags var det testdag och jag har tänkt på henne och hållt tummarna för henne hela helgen. Jag har inte hört något från henne, varken bu elller bä, men det räckte med en blick åt hennes håll idag för att jag skulle få beskedet. Det blev inget. Mitt hjärta brast för henne. Jag önskade så att det skulle ha gått annorlunda! I vanliga fall mår jag dåligt av andras barnbesked, men i det här fallet önskade jag inget annat!! Hoppas hon inte ger upp utan vågar ge det en ny chans!!
Kram
torsdag 24 november 2011
En fin människa behöver hjälp!
Fina Loba och hennes man behöver hjälp. Hjälp för att kunna få det de önskar sig mest av allt, ett litet barn. Läs mer om hur du kan hjälpa dem här.
Det är fint att hjälpa andra!
KRAM
Det är fint att hjälpa andra!
KRAM
Näsan ovan vattenytan igen
Jag har landat, eller kanske jag ska skriva flutit upp till ytan igen efter vårt senaste misslyckade försök. Det känns skönt! Det är så himla jobbigt att leva i det där nattsvarta, bara gråta hela tiden och inte träffa en enda människa!! Att vara tillbaka på jobbet är en fröjd. Jobba, umgås och skratta lite varje dag, det är ett bra mycker bättre liv än den bittra tillvaro jag levde i för ett par veckor sedan.
Som jag skrev för några dagar sedan i inlägget All världens godhet, så har ju fina människor hört av sig för att hjälpa. En av tjejerna är nu i kontakt med Huddinge och det känns mycket hoppfullt! :) Även om ingenting är klart så tror jag att det här är en av de största anledningarna till att jag känner mig glad och hoppfull igen :) Tack, tack, tack för det!!
Jag och maken var hos kuratorn igår. Jag tyckte inte att det gav så mycket. Jag är ganska öppen av mig och allt det som vi pratade om igår har maken och jag redan pratat om och jag har dessutom redan pratat om det med både mamma och flera kompisar också. Därför kändes det nästan som bortkastad tid. Inte gav hon oss heller något tankvärt att fundera på eller ställde frågor eller gav perspektiv som vi inte tänkt på. Jag hade hoppats på något sådant, men det blev det alltså inte. Både maken och jag var överens om att inte gå dit fler gånger. Lite tråkigt, jag hade hoppats på att det skulle vara givande.
Snart är det helg igen. Ska bli skönt med sovmorgon. Bara en tidig morgon till... :)
KRAM!
Som jag skrev för några dagar sedan i inlägget All världens godhet, så har ju fina människor hört av sig för att hjälpa. En av tjejerna är nu i kontakt med Huddinge och det känns mycket hoppfullt! :) Även om ingenting är klart så tror jag att det här är en av de största anledningarna till att jag känner mig glad och hoppfull igen :) Tack, tack, tack för det!!
Jag och maken var hos kuratorn igår. Jag tyckte inte att det gav så mycket. Jag är ganska öppen av mig och allt det som vi pratade om igår har maken och jag redan pratat om och jag har dessutom redan pratat om det med både mamma och flera kompisar också. Därför kändes det nästan som bortkastad tid. Inte gav hon oss heller något tankvärt att fundera på eller ställde frågor eller gav perspektiv som vi inte tänkt på. Jag hade hoppats på något sådant, men det blev det alltså inte. Både maken och jag var överens om att inte gå dit fler gånger. Lite tråkigt, jag hade hoppats på att det skulle vara givande.
Snart är det helg igen. Ska bli skönt med sovmorgon. Bara en tidig morgon till... :)
KRAM!
måndag 21 november 2011
Varit-duktig-skryt
Varning för oerhört tråkigt inlägg...men jag känner att jag behöver få skryta lite över vår oerhört produktiva helg! :)
Det började redan lördag morgon med ett par tvättar innan frukost. Det kändes extra gott att inmundiga den lyxiga helgfrukosten till ljudet av en jobbande tvättmaskinstrumma. Efter iordningställandet av frukostbordet och vårt yttre blev det en runda på stan för mig och en fika med kompisen för maken. Då en viss julstämning slagit rot i mitt inre och jag kände en glöd för att få börja inreda mitt hem i julens tecken, var mitt mål att hitta en utomhusljusslinga till balkongen ovanför vårt burspråk och nya julstjärnsskärmar till lampfötterna på ovanvåningen. Jag hittade det förstnämnda men ej det sistnämnda. Att jag sedan även hade med mig hem två par vinterskor, varma inläggssulor, en lååång halsduk, vantar och en stickad mössa var bara en bonus. :)
Runt kvart över fem lördag kväll, ombytta i de skitigaste kläder jag äger, drog maken och jag till ett göra-det-själv-garage för att byta däck på bilen. Där drog jag mitt strå till stacken genom att rulla fram däck och skruva bort bultar och spola av däcken med högtryckstvätten. Det blev en hel del meckande innan alla fastrostade bultar hade lossats och skruvats på igen, men det blev klart och vi är nöjda!
Nya tvättmaskiner lastades på söndagsmorgonen. Sedan tog vi tag i en riktig storstädning av huset. Damma, dammsuga, moppa, rensa avloppen, tvätta badkaret och både toaletterna riktigt noggrant, vattna blommorna och byta lakan.
När rengöringsmedlets dofter belägrade vårt hem lämnade vi det för en lång prommenad i den krispa höstluften och det begynnande mörkret. Väl tillbaka i hemmets lugna vrå tog vi julmyset ett steg längre och korkade upp en Blossa och knaprade i oss pepparkakor och saffransbullar. Härligt!
Behöver jag säga att jag sov som en stock i natt?!
KRAM
Det började redan lördag morgon med ett par tvättar innan frukost. Det kändes extra gott att inmundiga den lyxiga helgfrukosten till ljudet av en jobbande tvättmaskinstrumma. Efter iordningställandet av frukostbordet och vårt yttre blev det en runda på stan för mig och en fika med kompisen för maken. Då en viss julstämning slagit rot i mitt inre och jag kände en glöd för att få börja inreda mitt hem i julens tecken, var mitt mål att hitta en utomhusljusslinga till balkongen ovanför vårt burspråk och nya julstjärnsskärmar till lampfötterna på ovanvåningen. Jag hittade det förstnämnda men ej det sistnämnda. Att jag sedan även hade med mig hem två par vinterskor, varma inläggssulor, en lååång halsduk, vantar och en stickad mössa var bara en bonus. :)
Runt kvart över fem lördag kväll, ombytta i de skitigaste kläder jag äger, drog maken och jag till ett göra-det-själv-garage för att byta däck på bilen. Där drog jag mitt strå till stacken genom att rulla fram däck och skruva bort bultar och spola av däcken med högtryckstvätten. Det blev en hel del meckande innan alla fastrostade bultar hade lossats och skruvats på igen, men det blev klart och vi är nöjda!
Nya tvättmaskiner lastades på söndagsmorgonen. Sedan tog vi tag i en riktig storstädning av huset. Damma, dammsuga, moppa, rensa avloppen, tvätta badkaret och både toaletterna riktigt noggrant, vattna blommorna och byta lakan.
När rengöringsmedlets dofter belägrade vårt hem lämnade vi det för en lång prommenad i den krispa höstluften och det begynnande mörkret. Väl tillbaka i hemmets lugna vrå tog vi julmyset ett steg längre och korkade upp en Blossa och knaprade i oss pepparkakor och saffransbullar. Härligt!
Behöver jag säga att jag sov som en stock i natt?!
KRAM
lördag 19 november 2011
All världens godhet
Det är dags att hylla igen! Jag vill hylla alla fina medmänniskor som ställer upp för andra!! Nu vet jag ju inte exakt hur mycket medmänniskorna ställer upp för alla andra, men jag vet att väldigt många har ställt upp för mig och min man och det gör mig så evinnerligt tacksam!
Jag vill börja med att tacka alla ni fina, vänner som okända, som via era bloggar eller facebookkonton har länkat till mitt inlägg där jag eftersökte en äggdonator. Den värme som spred sig från mitt hjärta och den fina känslan som satt kvar i kroppen när jag upptäckte det, går inte att beskriva med ord. Ni spred min längtan och min saknad. Ni gjorde skillnad med era skrivna ord!
Jag vill nu hylla er underbara, osjälviska kvinnor som tagit steget och kontaktat en helt okänd kvinna för att hjälpa henne. För att till hennes förmån skänka en del av er själva och ge henne en möjlighet att få bära på ett litet liv. Kan man göra något finare för en annan människa? Jag tror inte det! Jag önskar jag kunde visa min tacksamhet på ett större sätt, för ett tack känns så futtigt i förhållande till vad ni är villiga att ge till mig!
Ni alla har gett mig hoppet tillbaka! Kanske att min framtid inte är sådär becksvart som jag trodde för någon vecka sedan. Kanske har jag en möjlighet att bli begåvad med det där som så många andra kallar det bästa i sina liv. Kanske kan jag och min man få säga de orden själva i framtiden. Att vårt barn är det bästa som har hänt oss. Och det är tack vare er!!!
Ni fina, fantastiska! Det finns godhet i världen! Jag har fått uppleva den! Tusen tack för det!!
KRAM
Jag vill börja med att tacka alla ni fina, vänner som okända, som via era bloggar eller facebookkonton har länkat till mitt inlägg där jag eftersökte en äggdonator. Den värme som spred sig från mitt hjärta och den fina känslan som satt kvar i kroppen när jag upptäckte det, går inte att beskriva med ord. Ni spred min längtan och min saknad. Ni gjorde skillnad med era skrivna ord!
Jag vill nu hylla er underbara, osjälviska kvinnor som tagit steget och kontaktat en helt okänd kvinna för att hjälpa henne. För att till hennes förmån skänka en del av er själva och ge henne en möjlighet att få bära på ett litet liv. Kan man göra något finare för en annan människa? Jag tror inte det! Jag önskar jag kunde visa min tacksamhet på ett större sätt, för ett tack känns så futtigt i förhållande till vad ni är villiga att ge till mig!
Ni alla har gett mig hoppet tillbaka! Kanske att min framtid inte är sådär becksvart som jag trodde för någon vecka sedan. Kanske har jag en möjlighet att bli begåvad med det där som så många andra kallar det bästa i sina liv. Kanske kan jag och min man få säga de orden själva i framtiden. Att vårt barn är det bästa som har hänt oss. Och det är tack vare er!!!
Ni fina, fantastiska! Det finns godhet i världen! Jag har fått uppleva den! Tusen tack för det!!
KRAM
fredag 18 november 2011
Utmattad
Psykiskt och fysist utmattad, det är så jag känner mig just nu. Jag har varit frånvarande i bloggvärlden, både min egen och andras, för att jag inte har haft energin att flytta fingrarna över tangentbordet ellerläsa andras inlägg. Men det har inte varit av sorg för det som inte blev.
Efter 1.5 vecka hemma utan att ha träffat människor mer än flyktigt i affären bestämde sig maken för att det var dags för mig att bli social igen. Så förra fredagen bjöd han ner sin syster med pojkvän för att jag skulle socialisera och möjligen också få mig att fräscha upp mig... :) Den första stunden när de klev in i hallen kändes det jobbigt och jag undvek ögonkontakt, men efter bara en lite stund kändes det mycket bättre och riktigt trevligt att umgås. Lördagen tvingades jag iväg för att verkligen vara bland folk hela dagen...Hälsomässan i Älvsjö. Där vimlade det av folk och musik pumpades ut i lokalen. Det var också trevlig att gå där och prova massage och göra en check på i vilken form min kropp var i nu. Resultaten var inte direkt lysande om jag säger så. Med tanke på att jag var i min livs form och tränade inför Stockholm marathon sist jag gjorde kollen och att jag inte har tagit ett löparsteg eller gjort en enda armhävning sedan februari, så var det väl inte så konstigt att resultaten var rätt mycket sämre ;)
Efter en helg med mycket umgänge och många aktiviteter var jag helt utmattad, att jag dessutom hade beslutat mig för att ta mig till jobbet på måndagen gjorde mig inte mindre utmattad. Under natten sov jag extremt dåligt på grund av mardrömmar och att jag var nervös för att möta mina jobbarkompisar. Alla på mitt jobb vet ju vad jag går igenom. För det mesta tycker jag att det är bra och de är fantastiska på att stötta mig och underlätta för mig när det behövs. Men att komma tillbaka och se deras medlidna ögon, det visste jag inte om jag skulle fixa.
Det gjorde jag inte heller på måndagen. Då undvek jag alla. Gjorde mitt jobb, men höll mig borta från andra så gott jag kunde. De jag träffade och umgicks med var jättebra och vi pratade inte om mig om jag inte själv ville det. Så tisdagen gick bättre och onsdagen gick ännu bättre och när jag gick hem idag kändes det nästan som om min mardrömsvecka aldrig inträffat. Det beror inte bara på att det har fungerat på jobbet. Det beror faktiskt främst på att det finns människor i det här avlånga landet som är villiga att offra lite av sig själva för att ge ett annat par möjligheten att få det finaste som finns! Imorgon ska jag hylla dessa, för jag vill inte att hyllningen ska drunkna i alla de ord som finns ovan!
Trevlig helg på er alla!
Efter 1.5 vecka hemma utan att ha träffat människor mer än flyktigt i affären bestämde sig maken för att det var dags för mig att bli social igen. Så förra fredagen bjöd han ner sin syster med pojkvän för att jag skulle socialisera och möjligen också få mig att fräscha upp mig... :) Den första stunden när de klev in i hallen kändes det jobbigt och jag undvek ögonkontakt, men efter bara en lite stund kändes det mycket bättre och riktigt trevligt att umgås. Lördagen tvingades jag iväg för att verkligen vara bland folk hela dagen...Hälsomässan i Älvsjö. Där vimlade det av folk och musik pumpades ut i lokalen. Det var också trevlig att gå där och prova massage och göra en check på i vilken form min kropp var i nu. Resultaten var inte direkt lysande om jag säger så. Med tanke på att jag var i min livs form och tränade inför Stockholm marathon sist jag gjorde kollen och att jag inte har tagit ett löparsteg eller gjort en enda armhävning sedan februari, så var det väl inte så konstigt att resultaten var rätt mycket sämre ;)
Efter en helg med mycket umgänge och många aktiviteter var jag helt utmattad, att jag dessutom hade beslutat mig för att ta mig till jobbet på måndagen gjorde mig inte mindre utmattad. Under natten sov jag extremt dåligt på grund av mardrömmar och att jag var nervös för att möta mina jobbarkompisar. Alla på mitt jobb vet ju vad jag går igenom. För det mesta tycker jag att det är bra och de är fantastiska på att stötta mig och underlätta för mig när det behövs. Men att komma tillbaka och se deras medlidna ögon, det visste jag inte om jag skulle fixa.
Det gjorde jag inte heller på måndagen. Då undvek jag alla. Gjorde mitt jobb, men höll mig borta från andra så gott jag kunde. De jag träffade och umgicks med var jättebra och vi pratade inte om mig om jag inte själv ville det. Så tisdagen gick bättre och onsdagen gick ännu bättre och när jag gick hem idag kändes det nästan som om min mardrömsvecka aldrig inträffat. Det beror inte bara på att det har fungerat på jobbet. Det beror faktiskt främst på att det finns människor i det här avlånga landet som är villiga att offra lite av sig själva för att ge ett annat par möjligheten att få det finaste som finns! Imorgon ska jag hylla dessa, för jag vill inte att hyllningen ska drunkna i alla de ord som finns ovan!
Trevlig helg på er alla!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)