De ringde innan vi hann åka. Det fyracelliga embryot överlevde bara till hälften. De ska odla det vidare till imorgon för att se om det har livslust nog att leva vidare. Vi har en ny tid inbokad till imorgon alltså. Jag känner dock inget vidare hopp till att det kommer att klara sig.
Så var det med det.
Kram
Läste föregående inlägg ["ont,det gör ont"] och kan verkligen känna smärtan genom skärmen...
SvaraRaderaJag vet precis hur det är att "göra resan själv".
Det gör så ont när man behöver den där hjäplen, den där frågan, men som aldrig kommer. Till slut står man ensamma. Och lika bra är väl kanske det...
När det kommer till det aktuella inlägget, vet jag inte riktigt vad jag ska tänka, mer än att jag hoppas på allt,jag menar allt, att det ska överleva.
Tänk , du har så rätt beträffande förväntningar. Man håller de nere, men blir lika ledsen var gång.
Jag har inte glömt, det sitter i som en tatuering. Känns som det var igår.
Massa styrkekramar till dig.
Luiza
Tack Luiza för din omtänksamma kommentar! Ursäkta så mycket att jag inte har hunnit svara på den förrän nu!
RaderaDet känns bättre med mamma nu när jag har fått lite distans och nu lever ju hoppet inom mig igen.
Tack för dina styrkekramar! Och kramar tillbaka!!
Jag förstår att det gör jätte ont och att det känns hopplöst, men jag hoppas innerligt att du får ett bra besked imorgon. Jag vill så gärna att det ska gå bra för dig. Kram!
SvaraRaderaNäe... så otroligt trist!
SvaraRaderaMen det är klart att jag fortsätter att hoppas till dess motsatsen är bevisad.
Finaste du.
KRAM
<3
SvaraRaderaStor kram!
Hoppas hoppas!
SvaraRaderaKramar
Hur har det gått idag? Tänker på dig! Kram!
SvaraRadera