Jag har inte pratat med någon om det senaste misslyckade försöket. Mer än min man då. I vanliga fall talar jag med de flesta av mina nära och kära, vänner som familj. Det har alltid varit min terapi. Men inte den här gången. Det känns som om jag inte orkar det mer. Jag bara upprepar ju samma sak varje gång. Jag tror inte de orkar lyssna heller. Ingen har frågat hur det har gått den här gången. Det talar väl sitt tydliga språk. Inte ens min mamma, som jag står så nära och prata med om allt. Under nyår var vi hemma. Jag drack vin. Jag drack champagne. Men inga frågor om hur jag mådde. En kväll satt jag vid datorn och jag läste era bloggar. Mamma frågade vad jag gjorde och jag sa att jag läser bloggarna jag följer. Hennes svar blev "Jaha" och så gick hon ut ur rummet. Det gjorde ont. Jag vet att jag inte ska känna så eftersom det inte är en så lätt sits för nära och kära att vara i. Jag vet att de inte vill göra mig ledsen eller "trampa i klaveret" och då kanske det är lättare att bara säga "Jaha" och lämna rummet. Men det gör ont ändå! Lite som om de inte orkar bry sig mer efter fyra misslyckanden. Därför gör jag och maken den fortsatta resan på egen hand. För första gången är det inte någon mer än vi som vet att vi ska till Huddinge imorgon. Ja, och så ni då :)
Kramar
Tycker inte du ska ha dåligt samvete för att du blir ledsen av att de inte frågar.. Att du alltid delat allt med dem gör ju att de borde förstå att du faktiskt vill att de ska bry sej..
SvaraRaderaMen jag undrar över en sak.. Vad ska man egentligen som nära anhörig säga, när det inte är första gången saker går sent för ett par som är ofrivilligt barnlösa? Jag är själv anhörig som du kanske förstår och jag känner det som att jag inte längre vet vad jag ska säga eller göra. Frågar jag hur det går och hur min nära person mår verkar det göra henne upprörd, frågar jag inte blir hon väldigt ledsen för det med.. Har du några tips till mej hur man vill att folk ska fråga när det inte är det första försöket i sökandet efter lyckan? Har följt din blogg ganska länge och du verkar vara en sån öppen och fin människa.. Skulle verkligen vilja vara ett bättre stöd för min nära, vet bara inte hur längre.. Vad hade du velat att folk runt om dej som står dej nära hade sagt/frågat? Det är ju helt omöjligt att förstå hur en sådan situation känns om man inte är i den, hur känns det bäst för dej att folk försöker stötta? Hoppas att det är okej att jag frågar dej om råd i den här frågan.. Tycker du verkar klok och öppen och kanske kan komma med nåt bra råd. Tack för en jättefin blogg!
Tack för din superfina och snälla kommentar! Blir jätteglad av att läsa att du tycker om min blogg!! :)
RaderaDet är väldigt svårt att ge råd om vad man ska tänka på som anhörig när man vill stötta. Alla är vi ju olika och vill olika saker. Om jag visste att någon av mina nära tog sig tid att läsa barnlösas bloggar och frågade dem om råd, skulle jag bli oerhört glad!:)
Det som gör mig varm om hjärtat kan t.ex vara när kompisar skickar enkla sms som bara säger "Hur är det?" "Jag tänker på dig" "Jag finns här om det är något." Mamma har skickat vykort med små meddelanden som "Jag älskar dig" "Önskar jag kunde göra något för er" "Önskar jag bodde vi bodde närmare varandra så jag kunde krama dig, eller pyssla om dig" Ibland är det bara små, små ord som räcker för att veta att de bryr sig om en och tänker på en. Jag har haft kompisar som har gjort större saker som att skickat choklad och en annan som har skickat en blomma. Det gjorde mig varm i kroppen. Jag gör liknande saker själv när jag vet att mina vänner är lite nere, oberoende vad det handlar om, och alla har blivit väldigt glada över att man tar sig tid att göra något för dem.
Jag har en kompis som är rätt framåt. När vi pratar och hon vet om att vi håller på med ett försök och jag inte säger något frågar hon alltid själv hur det går. Ibland kan det vara skönt att inte alltid vara den som tar upp det. Samtidigt är hon väldigt lyhörd och backar om hon hör att det inte är läge.
Allt det här funkar för mig, kanske beroende på att jag är ganska öppen och inte har några problem att prata om det.
Jag vet inte om det var några bra råd...
Innerst inne vet jag att alla mina nära och kära bryr sig om mig och vill att det ska gå bra för oss. Ingen kan alltid göra 100% rätt.
Många kramar!
Jag upplevde nåt liknande. Vi gjorde ju fem misslyckade försök. Tyvärr kan jag säga att det ändrades väldigt mycket, när vi talade om att vi ville bli familjehem. DÅ var alla sååå positiva, och kramade oss, fick rysningar, och ojojoj så duktiga vi var och tänk så kul! Men egen lilla amatöranalys av detta, är att det fortfarande inte är enkelt med IVF. Det anses fortfarande inte "normalt", det är lite ovanligt, man vet inte riktigt vad som händer och hur. Att ta hand om fosterbarn har folk gjort i långa tider. Även om vi får många frågor, tror jag det är nåt mer konkret...
SvaraRaderaDetta har gjort mig lessen. Jag har också mycket, mycket nära kontakt med min mamma, och var många gånger lite besviken att hon inte engagerade sig mer. Hon sa nån gång, att hon inte ville se mig lessen och besviken...
Sänder lite styrkekramar, och hoppas du känner att du inte är ensam!!
KRAM!!
Jag håller med dig. Allt det vi gör i IVF-karusellen är så abstrakt för alla andra så de vet förmodligen inte alls hur de ska förhålla sig. Det är ju helt klart lättare med saker man själv känner till.
RaderaJag tror inte heller min mamma orkar höra mig ledsen fler gånger och att det är därför som hon undviker att fråga den här gången. Jag kan absolut förstå att det måste smärta i henne också när hon hör min gråt om och om igen och hur den maktlösheten måste tära på henne.
Jag förstår henne samtidigt som jag blir besviken och sårad. Konstigt?
Skickar styrkekramar till dig med!
Kram!
Min första tanke när jag läste att din mamma sa "Jaha" och lämnade rummet var att hon tror att ger sitt stöd. Jag tror att hon tror att du vill och behöver vara ifred. Men vad man egentligen vill är att få en kram och ett "Åh, kan du inte visa mig vilka bloggar du läser?".
SvaraRaderaSå kände i alla fall jag. Jag berättade inte för så många men jag ville inte alltid få frågan hur jag mådde, för det gör man ju inte alls på något sätt. Mår, alltså. Man mår så dåligt vid misslyckanden att en sån fråga kändes lite för enkel på något sätt. Jag ville ha ett litet engagemang. Inte så stort, men någon gest eller så att min vän brydde sig och ville bli lite insatt i hur det fungerar i min värld. Men hon tappade bort sig lite ibland så klart. Att se någon vän eller närstående må så dåligt eller kämpa så tappert kan nog vara väldigt tungt för det är nog svårt att veta hur man ska bete sig alltid. Ibland vill de nog bara inte fråga för de vill inte strö salt i såren. Och din mamma är nog också ledsen över att se hur du mår men hon vill nog inte lägga mer börda på dig. Det är hennes sorg över att hennes fina dotter inte mår bra. Tror jag. Och det skriver du ju redan.
Så jag förstår verkligen hur du känner. Det gör så ont och det känns som om man är ensammast i världen. Och det är man ju egentligen inte alls.
Jag tror att det bästa är att säga hur man vill ha det. "Ge mig en kram!", när man behöver det. Eller säga att "jag vill inte älta, men jag mår skit, ska vi hitta på något för att avleda min tankar?".
Eller som närstående bara ge den där kramen i förbifarten. En innerlig kram som visar att man finns.
Men du är inte ensam alls. Och du får gärna ringa mig närhelst du behöver. Det vet du.
KRAM
Jag tror egentligen att det är precis som du skriver med min mamma. Hon ville stötta och trodde att jag behövde egentid. Innerst inne vet jag att hon är världens bästa och att hon abslout inte skulle göra mig ledsen med flit. Men det skulle varit underbart om hon ville dela den där läsningen med mig :)Det är de små sakerna som betyder mycket!
RaderaJag tror också att det bästa förmodligen är att säga till själv hur man vill ha det när det är känsligt läge. Det blir ju som ett minfält för de anhöriga annars... :)
Kramar!
Tack igen, jag vet verkligen att du finns där för mig om jag behöver!!
RaderaKRAM!
Jag tänker mycket på dig och önskar så mycket att lyckan kommer till er snart!!
SvaraRaderaJag hoppas allt går bra imorgon!!
Varma kramar!
Tack fina Tonci för att du tänker på oss och önskar oss lycka till!!
RaderaKram!
Jag glömde... Kommer tänka på dig MASSOR imorgon!
SvaraRaderaNu minsann....
KRAMAR igen! <3
Och jag kommer tänka på dig!! MASSOR!
RaderaLycka till!!
Kramar tillbaka!<3
Jag är ju i samma sits som du, jag berättar inte för nån. Ingen. jag klarar inte av deras frågande blickar, medlidsamma ögon och konstiga frågor.
SvaraRaderaOm någon dessutom skulle fråga på allvar, på riktigt- för att vilja veta, så skulle jag nog bryta i hop. Så därför frågar ingen längre. De skulle nog inte veta hur de skulle hantera min sorg..
kankse de inte kan hantera sin?
Men jag är lite inne på det wilda skriver. Att man ska säga vad man vill att de ska fråga eller göra. Kanske bara ge en kram.
Oavsett så vet jag precis hur du känner, sorgen, besvikelsen, osäkerheten och hopplösheten. Men oxå hoppet när det är dags för ny ruvning.
Skit är vad det är..
Men jag skickar massor av kramar
Ja, skit är vad det är, att vi ska ens ska behöva vara i den här situationen!! Att våra nära och kära ska behöva väga sina ord på guldvåg för att undvika att såra oss. Och med jämna mellanrum gör de det ändå... Det är inte rättvist för någon!
RaderaKonstigt hur man kan uppbåda ny energi inför varje ny ruvningsperiod, men hoppet är ju det sista som lämnar en. Annars hade vi väl aldrig hållit på så här länge.
Tusen tack för dina kramar. Skickar några tillbaka till dig nu!
Jag förstår precis hur du menar och känner.
SvaraRaderaMina/våra nära frågade inte heller mycket om vår väg till Pyret. Men jag tror mer det handlar om okunskap samt att de inte vill "trampa på några ömma tår".
Jag tänker på dig och håller tummarna hårt!
Kramar
Jag är helt övertygad om att de gör sitt yttersta för att göra rätt och när de är osäkra på vad de ska göra låter de hellre bli för att det inte ska bli ett klavertramp.
RaderaTack för att du tänker på oss och att du håller tummarna!
Kramar!
Hej...
SvaraRaderaDet måste kännas fruktansvärt för dig, jag e så lessen för att du måste må så dåligt. Samtidigt måste jag säga att jag tyvärr förstår hur din mamma måste känna, hennes hjärta krossas antagligen varje gång hon måste se dig olycklig. Vilken outhärdlig situation, det enda hon önskar för dig är lycka och som mamma känner man sig ansvarig för att göra sitt barn lyckligt och så kan hon inte göra mer än att lyssna och försöka trösta. Men i sanning kan ju ingenting trösta dig och andra i din situation, annat än en liten plutt, eller hur? Jag har nyligen förstått att jag nog också är en nära anhörig i en sån här situation och jag vill så hemskt gärna hjälpa och stötta men jag vet inte hur ännu, hon har inte riktigt sagt det rakt ut så jag vill ju inte pressa på innan jag vet hur hon vill ha min hjälp. Det är så svårt, att se någon så rädd och lessen och så vet man inte hur man ska göra för att hjälpa, eller ens hur man ska göra för att inte såra. Alla är ju, som du sa, olika och hur mycket jag än läst på om detta (bloggar och fakta) så vet jag inte hur jag ska bära mig åt... Jag gråter i ensamhet för jag känner mig så otillräcklig som vän och släkting, jag vill vara stark och istället peppa henne, mina tårar hjälper ju ingen, det är inte mig det är synd om... ja, du ser att tankarna maler i huvudet på mig... Hursomhelst, jag önskar dig ett stort lycka till och jag hoppas innerligt att det är din tur att finna den stora lyckan nu!! Kram