Hoppkvoten är nådd

Nytt år igen.

Jag och maken satte oss i söndags med den bok där vi alltid skriver upp mål för det kommande året. Det kan vara allt från att sluta dricka läsk till att springa milen på 49 minuter till att ordna minst två fester under året till att åka på en campingtur med fiske. Vi tittade igenom de mål vi skrev förra året och strök under i gult de mål vi lyckats nå och lät resten vara vita.

Vi började med den här boken när vi lämnade 2006 bakom oss och blickade framåt mot 2007. Det är ju inte så svårt för er alla att räkna ut vilket återkommande mål som i bländande vitt skriker mot en när man tittar ner på sidorna, en sida för varje år; 2007, 2008, 2009, 2010, 2011. Bli gravid. Nope, inte detta år heller. Ett halvt decennium har gått sedan vi blåögt "bestämde oss för" att bli föräldrar. Alla dessa år har gått. Gått åt till att vänta, längta, gråta, hoppas, känna smärta avundssjuka och sorg, våndas, uppfyllas av intet, tomhet, ifrågasätt meningen, sig själv, sin kropp, sin existens.

Men med varje nytt år har mitt jag fyllts av en våg av ny energi, med glöd och förväntan och en känsla av att i år är det ÅRET. Året då vi lyckas, då vi kan lägga all sorg och allt elända bakom oss och fylla våra liv med en ny mening och dela det nya med en ny individ i våra liv. En frukt av oss som gör att vi blir en riktig familj. Det kommer vara värt våra år i väntans kvicksand när vi äntligen når vårt målens mål.

Det här året har den energivågen, med hoppfullhet och tillförsikt, tagit en annan väg till någon annans hus och sinne. I årens mål finns inte målens mål med. Min hand kunde inte författa de där små orden, bli gravid, en gång till. Jag orkar inte ha dem hånflinandes mot mig vid årets slut. Inte igen. För hoppet bor inte längre i mig. Jag vill hoppas, men jag har hoppats så mycket att min kvot av hopp är nådd.

Så är känslan just nu.