Så har jag varit frånvarande ett tag igen, både här och hos er andra. Energin till att skriva har varit som bortblåst och min kraft har gått åt till att vara människa på jobbet och att försöka sova på nätterna. Det sistnämnda har jag inte lyckats alltför bra med, vilket i sin tur har gjort det svårt att vara människa på jobbet...
Jag har i alla fall lyckats hålla ångesten stången och förutom sömnen har jag har inte känt mig så deprimerad utan livet har knatat vidare som det alltid gör. Jag har inte känt superstor saknaden efter ett litet knyte heller - förrän i fredags. Då kom två mammor med sina små till jobbet. Det är två av mina allra bästa vänner på jobbet vilket gjorde det stört omöjligt att låtsas missa eventet. De vet ju så klart vad jag går igenom och vet att jag mår dåligt av det så jag hade säkert kunnat säga att jag inte skulle fixa det, men mitt dåliga samvete hade hemsökt mig i veckor om jag låtit bli. Det knöt sig i magen på mig innan jag gick in i personalrummet för att möta dem.
Det gick ändå ok, måste jag säga. Jag koncentrerade mig på mammorna istället för de små knytena. Sa så klart hur söta och fina de var, men sedan pratade jag med mina vänner istället för att låtsasgulla. Stannade inte jättelänge heller utan var sedan "tvungen" att göra annat.
Efter det här mötet har dock min barnlängtan kommit tillbaka tiofallt. Jag vill också har ett litet liv intill mig och ge den all kärlek som bor i min kropp! Att vara tvingad att missa det som alla benämner vara det bästa i sitt liv känns inte ok. Visst kan man säkert fylla livet med substitut och "hitta på" en mening med livet. Men till syvende och sist var det ju trots allt för att skapa liv som vi en gång kom till den här planeten. Jag kan inte skapa eget liv, vet inte om jag någonsin kunnat det, och jag kanske inte ens kan få "lånat" liv att växa i mig. Den stora frågan faller sig därför helt naturlig; Varför föddes jag då?
Söndagskram
Åå, känner igen dom där tankarna... För mig fanns tanken på adoption där som något slags skyddsnät när allt kändes för mörkt. Jag minns inte hur ni tänker om ni har registrerat er hos någon organisation?
SvaraRaderaMånga kramar!
Å goa vännen... Jag känner precis som du...
SvaraRaderaJag klarar också att hålla den där längtan borta, i perioder. Sen händer nåt, och allt sköljs över mig och Längtan är tillbaka...
Det blev en sån kväll i går. Och jag blev bara lessen, så där utan förklaring, nästan. Det är så många saker som jag/vi aldrig får uppleva, utan barn. Jag behöver väl inte tala om för dig, men det är sånt enkelt som att köpa gummistövlar till barnet, ha en adventskalender och öppna luckor varje dag tillsammans, läsa gonattsagor...
Min längtan är stark. Oerhört stark. Och stor. Visst, vi har det bra som vi har det och vi älskar varandra (mycket). Men... Vi vill nåt mer.
Och som du säger, vad är meningen med livet? Det behöver ju inte vara att få barn, men nånstans är ju fortplantningen själva grejen - annars skulle ju människan dö ut...
Nä, nu blev det tungt igen. Jag kan begrava mig i jobb en stund, men det hjälper ju bara för den lilla stunden...
KRAM KRAM KRAAAAM till dig!!
Många, många kramar till dig!
SvaraRaderaDet är svårt att den där känslan kan komma över en så plötsligt, precis när allt börjat kännas okej. Alla de där tankarna som du/vi har måste ju få finnas där, men det är så svårt att veta vad man ska göra av dem. Frågan om livets mening är så stor, så stor och jag är inte säker på om de som har barn heller tycker sig ha funnit svaret.
SvaraRaderaApropå bloggen; det är roligt när du skriver, men kom ihåg att det är din blogg, din ventil. Det är du som avgör om och när du vill och orkar skriva, det är ingen plikt eller ett måste.
Stora kramar!
Varmt välkommen tillbaka! Dina ord här på bloggen är alltid så kloka.
SvaraRaderaSom jag vet vad du går igenom. Försök att ta en dag i taget när det känns som tyngst. Och du gör ju helt rätt som lägger fokus på dig själv nu.
Så som du hanterade situationen på jobbet var kanonbra. De vet ju vad ni går igenom så de förstår dig nog. Starkt gjort av dig!
Förresten, kanske kan du hitta något proffs att prata med? Fråga t.ex. på kliniken där du gått.
Existentiella frågor är så stora och omvälvande att man ibland inte kan ta hand om dem själv, och i vår värld så tenderar såna frågor att bli ganska centrala. Det är ett tungt ok att bära.
Fina, fina du.
Kan jag göra det minsta lilla för att hjälpa dig så gör jag det. Det hoppas jag att du inte glömmer.
KRAAAM
Du hanterade verkligen mötet med kollegorna och deras bebisar fint.
SvaraRaderaAtt förstå varför man lever och vad man ska leva för kan omöjligt bara hänga ihop med att man ska föda barn. Varför man lever och varför man ska fortsätta leva måste vara för var och en att utforska och bestämma. Sådana frågor är dock så stora att de svåra att de kan kännas omöjliga att besvara och reda ut för sig själv och det kan vara bra att få hjälp av en terapeut att förstå hur man ska hantera.
Önskar dig det bästa! Ta hjälp av andra som är utbildade att lösa dessa frågor. Försök hitta någon att besöka regelbundet som du känner för och kan öppna dig för så att du får hjälp på rätt sätt. Kram!
Oj... det är en jättelik fundering. Och den är svår, så svår. På ett vis förstår jag utifrån den vad författaren Lena gjorde i "Barn till varje pris?". För vår kultur bjuder oss verkligen att tänka att meningen med livet är detta. Och på ett biologiskt vis är det ju så. Evolutionsmässigt spelar vi infertila ingen roll i utvecklingen, inte ens om vi föder eller adopterar ickegenetiska barn. Och det där är frågor vi alla i denna situation river runt i tror jag - fast kanske inte riktigt så uttalat. Hur ska vi hantera den avbrutna grenen, den brutna släktlinjen genetiskt sett?
SvaraRaderaOch jag vet inte. Det enda jag vet är att min känsla av mening ändå finns där. Att jag vill ha mitt liv och leva det. Med eller utan barn. I ett evolutionistiskt perspektiv är det värt skit och inget, för fortfarande ger jag inget till mänskligheten genom mitt konsumerande av syre och resurser. Men ur ett personligt perspektiv är det värt massor.
Charlotte, hoppas att du har haft en fin jul. Om du vill skriva av dig så finns vi här.
SvaraRaderaKram!