Den senaste tiden har varit väldigt jobbig. Inte så konstigt kanske i och med att julen kanske mest av allt är barnens tid. Åter en påminnelse om att vi inte har några själva, men att det finns många i vår närhet. Jag tycker otroligt mycket om de barn som finns omkring mig, men det gör så ont när den direkta tanken att vi kanske inte kommer att få något eget dyker upp så fort dessa små parvlar är i närheten. Avundssjukan växer sig mörk och stor och stickningarna i hjärtat tilltar samtidigt som mitt yttre är glatt, lekfullt och leende. Jag önskar så att mitt inre och yttre kunde vara ett och inte så splittrat som det är nu. Jag antar att det egentligen bara finns två sätt att uppnå det på:
1. att jag äntligen blir gravid och föder vårt efterlängtade barn.
2. att jag förlikar mig med att för alltid vara barnlös. (Min man vill inte adoptera.)
Ingen gråskala här inte. Så svart och vitt som det kan bli. Det återstå bara att se om det blir det svarta eller det vita som går segrande ur striden.
Kram
Åååh, fina, fina du, vad jag känner med dig!
SvaraRaderaJag hoppas så innerligt att det går väl med alternativ 1.
Hur går det för er med donator och allt? Är det ett nytt försök på gång? Några nya besked?
Försök att inte tappa hoppet. Inte ännu.
KRAM
Goa fina du...
SvaraRaderaDu skriver som om det vore JAG som hade skrivit... Nästan otäckt att läsa, för jag står för vartenda ord du skriver...!!
Vi står nu inför vårt allra sista försök, vårt sista frusna embryo ska föras tillbaka in i mig. Men vad händer om det misslyckas? Då måste jag acceptera att jag är Ofrivilligt och Oförklarligt Barnlös. Och leva vidare med det. Och dessutom leva ett bra liv.
Och alla dessa barn runt omkring... jag älskar barn, tro inget annat. Men, det är inte alltid enkelt. Man tar på sig en mask, och så låtsas man. Sen kan jag bryta ihop hemma, när det bara är mannen och jag...
KRAMKRAMKRAMKRAM!!!
tack för din kommentar på min blogg. ja, visst är det fördjävligt det här, men det går verkligen upp och ner. För vår del är vi mer och mer inne på ett annat spår och det är inte adoption. Vill du ses för en fika skulle jag bli jätteglad, ibland kan det vara bra att prata med andra än sin närmaste familj om detta. Jag jobbar och bor i stan. Maila mig på min adress på bloggen om du har lust. Stor kram. Du kommer fixa detta. kram Lisa/finalisa
SvaraRaderaCharlotte, så småningom ser du någon slags lösning på det här, jag hoppas att det blir snart! När är er nästa ÄD?
SvaraRaderaKram!
Anonym/finalisa: Jag blir nyfiken på vad ert spår är...
Jag håller mina tummar för vitt! Det var då f*n om det inte ska funka någon gång.
SvaraRaderaStor kram!
Tack så mycket! Alla fina kommentarer värmer verkligen.
SvaraRaderaVilken jobbig situation ni har hamnat i, trots avsaknad av gråzon. Jag hoppas verkligen att du lyckas bli gravid. Den där förlikningen kan inte vara lätt - speciellt inte om jag ser till mig själv. Fy fanken!
En bamsekram till dig också! Och tack igen.
Wilda och Nelle: Just nu vet jag inte alls hur det ser ut med ett nytt försök. Donatorn har varit i kontakt med Huddinge, men nu ligger bollen hos dem och de har inte hört av sig än. Vi får vänta och se helt enkelt.
SvaraRaderaHönsamaja: Jag håller mina tummar för att ert kommande försök lyckas så att ni slipper hamna i den situation som vi befinner oss i!
Lisa: Tar gärna en fika någon gång :)
Jeanne Quidote: Någon gång måste det det - för oss båda!!
Emma: Tack själv för din kommentar här :) Du har helt rätt i att det inte är lätt att förlika sig med den tanken och jag har inte kommit dit än. Än hoppas jag fortfarande på att turen är min snart!
Kram till er alla!!
Jag målar det mesta i vitt hemma. Så jag gillar vitt och röstar därför på det. Det blir ju annars så tråkgit om man inte får använda en enda gråskala.
SvaraRaderaNä, skämt åsido. Det är på något sätt svårt att förstå att det kan vara så svart eller vitt. Det blir på något sätt så uppenbart att det är bara ÄD som kan leda er till ett barn. Så därför håller jag fortsatt tummar att det perfekta kombot spermie-ägg finns därute! Kram Kix
Oj vännen, jag finner inga ord för att beskriva hur mycket jag känner med dig/er. Ibland känns världen helt enkelt väldigt orättvis. Men jag tror ännu på era chanser, och hoppas verkligen att du själv också snart ska hitta hoppet igen.
SvaraRaderaMånga kramar!
Vet precis hur den känns. Den där avundsjukan. Fy vad det är jobbigt. Fullkomligt vidrigt. Minns hur det gjorde ont i mig och jag bara ville skrika, särskilt när man hörde föräldrar klaga på sina barn om hur jobbigt det var.
SvaraRaderaHoppas innerligt att det är VITT som gäller för er under 2012!
Jag har hört att de som försöker få barn ofta går genom flera stadier. Från att försöka på egen hand, utredning, försök med IVF, försök med donerade ägg och till slut adoption. Det är ofta just mannen som är emot detta. Men efter allt man gått igenom kan det ändå till slut bli ett adopterat barn. Klart man vill ha ett biologiskt barn, men det går inte för alla. Man kanske måste fundera på om det är att få ett barn som är viktigt eller att det är just biologiskt för åtminstone en av föräldrarna. I nuläget skulle jag inte heller adoptera, men om jag gått igenom allt som du skrivit om skulle jag nog börja tänka på det ändå. Att leva mellan hopp och sorg hela tiden orkar ingen med hur länge som helst.
SvaraRaderaTack fina du för din kommentar. Så rätt du har. Vi är alla i samma situation oavsett diagnos.
SvaraRaderaJag håller tummarna för er, stenhårt.
Kram