Opererad - men inte klar

Jag vet, jag vet, jag vet! Det är ingen kontiniutet här längre. Ett inlägg här och ett inlägg där, inte alls bra!

I alla fall, här är ett :)

I fredags var det dags för operationen, eller ingreppet, mot min hjärtklappning. Det är inget komplicerat eller riskfyllt ingrepp och det vanliga är att man opereras på förmiddagen och får åka hem på eftermiddagen. Det otäcka med det hela är att man är vaken hela tiden.

Det var just det sistnämnda som gjorde mig paniskträdd när jag tog mig till sjukhuset i fredags. Redan när de tog emot mig på avdelningen och visade mig min sängplats började mina ögon att fuktas av oro. Den gulliga sköterskan på en si sådär 28 år såg genast hur nervös jag var och erbjöd mig en lugnande tablett som jag med glädje sköljde ner med en kopp vatten. Tyvärr gav den inte så mycket resultat så när jag kröp ner i sängen, bärandes landstingets oerhört sexiga särk, rullade tårar ner för mina kinder. Jag försökte torka bort dem innan någon hann se dem, men en annan patient var observant och kom fram för att försöka trösta mig. Jag vet inte hur det är för er, men när någon tröstar mig gråter jag ännu mer, vilket så klart blev följden här. Hon var jättegullig, men jag tror att hennes besök till mig inte hade den effekt hon hade tänkt sig, jag blev mer ledsen och hon mer orolig eftersom hon blev medveten om vad som väntade och det hade hon inte varit innan vårt lilla snack...

När sköterskan kom tillbaka skulle hon sätta en droppnål i mitt armveck. Det blev istället ett blodbad som hon skämdes som en hund för, men som fick mig att tänka lite på något annat en stund. Vet inte vad det var som gjorde att det svämmade över, om hon gjorde fel eller om blodet pumpade så hårt i mina ådror. Efter lite om och men sattes nålen istället in i den andra underarmen istället och alla lakan och filtar i sängen byttes.

Jag hade väl varit på sjukhuset i en timme och en kvart innan det var dags för mig att rullas iväg i sängen genom korridorerna till "labbet" där det hela skulle ske. Man känner sig bra sjuk när man inte ens får gå själv utan liggande i en säng förs till platsen! Under den lilla rullturen skriker hela min kropp PANIK och jag gråter och hulkar och snorar, allt på samma gång. När jag och sköterskan möter labbteamet ges den rätt onödiga informationen "hon är väldigt nervös". En blick på mig säger mer än tusen ord. Alla är framme och klappar mig på kinderna och säger med snälla och mjuka röster att "allt kommer gå så bra så". Jag blir väldigt väl omhändertagen och jag blir rejält lugnad av preparat in i blodet, YES!

Det gör inte ont och jag kommer i stort sett inte ihåg någonting. Jag är så drogad som jag vill vara utan att vara sövd. Jag kommer ihåg att jag har pratat med dem, men de tre timmar det tog kändes som en halv. Eller tog och tog, det gick ju inte riktigt som det skulle. Men vid det här laget är det mer regel än undantag med min kropp. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är det ju inte så mycket i min kropp som är som det ska och nu har det bevisats igen. När läkaren avbröt det hela sa han att det hade med mitt hjärtas anatomi att göra. Mitt hjärta hade en annorlunda anatomi. Surprise, surprise! Jag ska förklara det så som jag uppfattade läkaren

När man gör ett sådant här ingrepp går de in med tre tunna katetrar i ett blodkärl i ljumsken och följer kärlet upp till och in i hjärtats förmak. På andra som har liknande problem brukar den extra elektriska ledningen sitta där och den bränns av. På mig sitter tydligen den lilla ledningen på andra sidan det andra förmaket vilket betyder att de behöver sticka igenom förmaken för att komma till platsen där de ska bränna. Läkaren försökte göra detta, men avbröt det hela då han tyckte att de inte hade den rätta utrustningen och för att han inte såg tillräckligt bra.

Så jag ska göra om allt igen antingen senare den här veckan eller nästa vecka...

Efter de tre timmarna på labb körs jag tillbaka till avdelningen där jag får ligga med tryckförband och vikter i ljumsken för att stoppa blodet att rinna ur de tre öppningarna. Förhållningsordern är att inte röra sig det minsta på fyra timmar och abslot inte lyfta huvudet från kudden då det gör att det blir tryck där det inte ska vara det. DET var jobbigt. DET gjorde ont, både i rygg och mage!! Det är en PINA att inte få röra sig eller byta ställning på så många timmar! När de hade gått och jag fick sätta mig på sängkanten för att sedan få gå till en efterlängtad toalett blir det ett nytt blodbad i min säng. Trycket och timmarna i sängen har inte stoppat blodet utan det rinner för glatta livet ur mig. Snabbt blir det sängläge igen och i en halvtimme står det en stackars sköterska och hänger med sin vikt över min ljumske för att få stopp på det hela. Sedan blir det nytt tryckförband och ytterliggare fyra timmar i stillhet. Ve och jämmer. Får bäcken för att lätta på trycket. Det kommer inget. Det vägrar att lämna min blåsa. 10 timmar utan att ha gått på toa är inte bra och det beslutas att sätta kateter. Jippi, inte förnedrande alls!! Men efteråt gör det i alla fall lite mindre ont i magen :)

Något fredagsmys med maken blev det alltså inte utan jag fick ligga kvar på sjukan på observation över natten. Efter lunchen på lördagen blev jag äntligen utskriven av en läkare och fick åka hem.

Men snart är jag alltså där igen...

KRAM till alla som har orkat läsa hela inlägget...och så klart till er andra också :):)