Misslyckande följt av misslyckande följt av...

Jag vet inte riktigt vad det är som händer med mitt liv, eller kanske ska jag skriva min kropp. Inte heller operationen igår gick som den skulle. Buksmärtor som gav ett skyhögt blodtryck fick läkaren att avbryta ingreppet. De har tidigare inte varit med om smärtor i magen vid en sådan här procedur och ställde sig mycket frågande till vad det var som kunde orsaka det hela. Med tanke på vad som ligger framför mig med ÄD bad och bönade jag lkaren att fortsätta så att det skulle bli avklarat. Jag till och med sa att det inte kändes något i magen längre, men det gick han så klart inte på. När de definitivt bestämt sig för att avbryta och meddelade mig började jag så klart att gråta igen. Förra gången grät jag hysteriskt när jag skulle in för operation och igår grät jag när de körde ut mig. Det har varit samma team båda gångerna, förutom läkaren, så det enda de har sett av mig är typ en rödgråten lipsill. MEN de har varit helt UNDERBARA mot mig!! Vilka människor, både sköterskorna och de båda läkarna, snälla, gulliga och omtänksamma har de varit! Jag har känt mig så väl omhändertagen och flera av dem har kommit upp till avdelningen efteråt för att se hur det har varit med mig. Jag är så tacksam!

Eftersom jag de hade så ont i magen vid ingreppet och det inte är vanligt avbröt de eftersom det kunde finnas en liten risk att min kroppspulsåder (det är i den de går in med katararna som sedan förs till hjärtat) hade skadats. Om så hade varit fallet och de sedan gett mig blodförtunnande, vilket de alltid måste göra vid ett sådan här ingerpp eftersom risken för blodproppar ökar, hade det kunnat sluta med inre blödningar. Även om jag till varje pris ville få det gjort när jag låg där, förstår jag så klart att det var för mitt eget bästa att de avbröt.

Då det var chefsläkaren själv som utförde det hela igår och de alla på avdelningen vet att jag om ett tag ska genomgå ÄD såg han personligen till att jag fick en tid redan på tisdag i nästa vecka. Han beslutade också att jag då ska opereras under narkos och i en regelrätt operationssal där de har resurser om något skulle gå fel. Jag har även blivit sjukskriven tills dess för att vila och ta det lugnt efter alla misslyckade försök.

Så långt allt gott...eller ja, ni fattar vad jag menar.

SÅ kommer vi till MENet. Idag på morgonen ringde jag till de på ÄD för att berätta att mitt ingrepp inte hade lyckats och att jag ska in igen på tisdag. Hon jag pratade med blev då väldigt tveksam till om det kommer att fungera med narkos, det blodförtunnande medlet som jag får under operationen och det jag kommer äta 6 veckor efteråt (fast i låg dos), Synarela och Gonal-f tillsammans.

Då grät jag igen. Vad har jag gjort för att behöva gå igenom allt det här? Aldrig är något enkelt och fungerar på första försöket. I skrivandets stund konfererar de om mig på ÄD- avdelningen. Kommer det att gå? Kommer det inte att gå? Ska jag behöva skjuta på hjärtoperationen eller måste jag skjuta på ÄD:n?

Det finns de som har det värre. Det finns de som har det värre. Det finns de som har det värre!!
...men det är f-an inte lätt att heta Charlotte idag.

Kram!