Det var länge sedan nu, men igår hände det igen - en ny följare! :) Blir skitglad varje gång någon beslutar sig för att följa lilla mig!! Det är en ära att välkomna dig hit "Allting går...eller?" och jag hoppas verkligen att både du och jag och alla andra där ute i vår situation så småning om kommer att kunna radera det där "eller" från ditt namn!
Fick ganska många reaktioner på gårdagens inlägg. Inget negativt med moralkakor som slagträn, som jag hade förberett mig på, utan mer bekräftelse på att många andra går i liknande tankar även om de flesta inte vågat ta steget. Jag är fortfarande tveksam över om jag gör rätt, men det är väl det som klassar mig som kanske mer än desperat. Tanken har slagit mig många gånger att en för häftig hantering av medikamenten kanske gör att hela min livmoder skrumpnar som ett russin. Den tanken kändes sådär, tills jag kom på att den ändå inte gjort något gott för mig under min 38 år i livet. Mig veteligen har den bara strulat, gjort ont med jämna mellanrum och sedan tvingat mig att avfallshantera allt blod den envisas med att förskjuta från sitt kungadöme. Funkar inte denna revolt mot de vita rockarnas allvetande kanske det inte gör något att den förvandlas till ett russin...
Jag tror dock inte att jag skulle ha vågat mig på detta om det inte var för att läkarna själva gett mig dosen och att de själva sett att bara två ägg utvecklades av den dosen och att läkarna själva sa att äggen skulle lossna av sig själva några dagar senare. Med all den information i bagaget vågade jag ta steget denna gång. Ska väl erkänna att förhoppningarna trots det inte sitter högst upp i flaggstången. Men vad har jag att förlora egentligen? Ett russin?
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar