Bloggpauser och barndomsläger

Ni som har varit här bland IVF-bloggar ett tag vet ju att jag inte har så många inlägg på nacken. En hel del har det blivit de här månaderna trots allt, men det är en droppe i havet om man jämför med många andra. Tiden här har varit kort men intensiv för min del, men med rask fart skaffade jag mig ganska många bloggar att följa och som jag faktiskt försöker läsa dagligen. Detta innebär alltså att jag har lärt känna och följt ganska många livsöden. Man fnissar, skrattar, suckar, nickar igenkännande, rynkar pannan, får ångest och fäller en tår till era inlägg och blir djupt engagerad i hur det går för er.

Därför känns det just nu lite jobbigt för mig när jag på den ena efter den andra bloggen läser att det blir paus eller ett uppehåll. Inte för att jag inte unnar er era uppehåll eller förstår att man får bloggtorka ibland, utan det är av helt egoistiska skäl. Det blir nämligen lite som att mista en vän, även om det bara är för ett "sommarlov". Känslor som jag hade som liten dyker upp och påminner mig om hur det var när man i slutet av ett läger ser sina vänner åka en efter en och tillslut är man själv kvar och väntar på att få åka hem. Det enda man längtar efter just då är att tiden ska gå fort till nästa sommar då man får se alla igen. Lite av den känslan har jag nu när jag ser bloggvänner försvinna för ett tag, jag bara längtar efter att de ska komma tillbaka så att jag får träffa dem igen och höra hur det har gått för dem och hur det är med dem.

Givetvis hoppas jag på stålande nyheter när ni är tillbaka! :)

KRAM!!