Gärna försökskanin

Så har det gått några dagar. Tack alla ni som kommenterar och stöttar, ni är fina och era ord värmer!! Även om det alltid känns tungt när man inser att det inte har fungerat, börjar jag få mer och mer panik nu när våra chanser blir färre och färre. Vi har två gånger till på oss att lyckas och sedan är det punkt. Barnlösa för resten av livet. Det känns så overkligt att tänka det. Visst har jag haft de här tankarna förr och ibland har det känts ok, som att jag har accepterat att det är så vårt öde ser ut. Men nu när vi snart är där på riktigt så kan jag inte förstå att det kanske är så det kommer att bli för oss. Vi kommer kanske vara den där lilla siffran i statistiken som varken kunde få barn på egen hand, eller med IVF, eller med ÄD...

Idag pratade jag med Huddinge. Nästa vecka ska vi få prata med läkaren om hur vi ska gå vidare. Om hur vi ska optimera våra chanser att lyckas på någon av de två äggen som finns kvar i frysen. Om de överlever frysen. Jag har ju läst era kommentarer om det där med immunförsvaret och även trådar och hemsidor som ni har rekommenderat. Tack för det!! Det är en av sakerna jag kommer ta upp med läkaren när vi ses. Jag kommer också ta upp det där med att rispa slemhinnan innan ägget sätts tillbaka, som de gör i Danmark. Även om ingen av metoderna är brukligt i Sverige än, så kan jag erbjuda mig att vara försökskanin. Nu har vi ju nämligen gjort 3 IVFer och 3 ÄD och satt tillbaka nio ägg utan att ett enda har fäst på det brukliga sättet, så nu vill jag prova något nytt. Vi får väl se vad responsen blir.

Kramar