Lite si and so: Life´s a bitch and then you die

fredag 8 februari 2013

Life´s a bitch and then you die

Det har varit tufft. Det är tufft. Jag önskar vi kunde ha lite flyt någon gång. En gång. Det är allt jag önskar.

Men att behöva gå genom livet och veta att jag aldrig någonsin har varit gravid. Inte det minsta lilla. Trots en så enorm önskan. Det gör ont. Det känns orättvist.

Förjävligt!

Kram

7 kommentarer:

Anna A8 februari 2013 kl. 23:13
Styrkekram!
SvaraRadera
Svar
Jeane Quidote9 februari 2013 kl. 06:05
Men Charlotte... har ni gjort ert sista försök?
Alldeles oavsett, jag vet ju, det suger!
Önskar dig allt gott!
Kramar!
SvaraRadera
Svar
Mette9 februari 2013 kl. 07:52
KRAM!!!
SvaraRadera
Svar
Unknown9 februari 2013 kl. 10:22
Kramar om!
SvaraRadera
Svar
Anonym9 februari 2013 kl. 10:47
Kram ifrån mig med. /Lina
SvaraRadera
Svar
Wilda Mathilda9 februari 2013 kl. 12:11
Massor med kramar till dig!

Ska ni försöka igen? Utomlands?

Kram
SvaraRadera
Svar
Cecilia10 februari 2013 kl. 10:57
Kram! Usch, det är SÅ jobbigt. Det är som en bit av en dör varje gång. Till slut finns det inget kvar av en..

Kram!'

Funderar nu utomlands så säg till..Har gedigen erfarenhet som du vet..Har snurrat i ÄD-snurran i 3 år snart...
SvaraRadera
Svar

Lägg till kommentar

Vår historia

Jag träffade min man för första gången tredje söndagen i september, 17/9, 2006. Det var kärlek vid första ögonkastet och två månader senare hyrde jag ut min lägenhet och flyttade in till honom.

Redan i början av 2007 beslutade vi oss för att preventivmedel inte längre var nödvändiga och hoppet om ett snart plus på stickan satte fart. Tiden gick och gick och gick, men ingen graviditet i syne. Tog kontakt med en läkare och efter undersökningar som visade att allt var normalt fick jag pergotime under många månader som inte heller resulterade i något plus.

Remiss skickades till Huddinge våren 2008.

Precis innan sommaren 2009 var kötiden äntligen avklarad och direkt efter sommaruppehållet var det dags för det första

IVF-försöket. ÄP 2/9 och 4/9 sattes två ägg av sämre kvalitet tillbaka. Resultatet blev ett minus, många tårar och inga ägg till frysen. I december samma år vad det så dags för det andra försöket, den korta varianten denna gång, och den 2/1 2010 blev det åter ett minus, ännu fler tårar och inga ägg till frysen.

Tillsammans med vår läkare på Huddinge togs beslutet att lägga sista försöket på ÄD via sjukhuset. Kötiden är minst 1.5 år och under tiden planerade vi att göra privata IVF-försök på CvL-kliniken. Efter provtagningar där såg det mörkt ut och efter många diskussioner bestämde vi att inte lägga våra pengar på fler IVF-försök utan istället använda dem till ÄD utomlands i sådant fall att ÄD via Huddinge misslyckas.

I januari 2011 gjorde vi vårt första besök inför ÄD på Huddinge och blev godkända av en kurator för att gå vidare med behandlingen. Vi väntar nu på att få en donator och räknar med att det blir först till hösten.

Hösten 2011 var det dags för den första äggdonationen. Donatorn lämnade över 16 ägg till oss och lyckan var total! 16 ägg kändes fantastiskt och vi var sååå säkra på att vi denna gång skulle få flera chanser på oss att lyckas, men ödet ville annorlunda. Även denna gång blev det bara en chans, ett ägg till oss och INGA till frysen. Efter två veckors väntan blev det dubbel sorg när minuset lyste elakt mot oss på stickan. Ännu ett misslyckande var ett faktum.

Nu hösten 2012, efter ett års väntan, gör vi vårt allra sista försök. Vi blir 45 000 kr fattigare, men om några månader hoppas vi att vi är ett liv rikare! Håll tummarna för att sista gången blir vår första lycka!!