Igår läste jag en artikel i den lokala tidningen. Den handlade om äggdonation och som vanligt när det kommer till ämnen som dessa slukar jag dem med hull och hår! Det var den svenska boxaren Åsa Sandell som var huvudperson och som berättade om sin barnlöshet och hur hon via äggdonation nu är lycklig mamma till en liten dotter. Hennes ägg, liksom mina, var av sämre kvalitet och därför var äggdonation hennes enda alternativ till att kunna bli mamma. Eftersom hon var 45 år gammal hade hon passerat åldersgränsen för att få göra ett försk i Sverige och åkte därför till Riga. Där lyckades det på första försöket!!
Det är ännu en av dessa solskenshistorier jag läst om både här i bloggvärlden och i det verkliga livet och som jag med själ och hjärta önskar jag kan bli en del av. Jag vill kunna vara så positiv så att jag verkligen tror att det kan vara jag om några månader. Tänk om man inte hade allt det negativa bagaget med sig, där det för mig, i denna IVF-karusell, inte finns ett enda glädjeämne. Jag minns första månaden vi hade slängt allt vad preventivmedel heter och vilken positiv anda vi hade. Då var det självklart att vi skulle lyckas på första försöket :) Jag vill vara lika positiv nu. Jag vill vara så där stensäker på att det kommer att lyckas! För långt där inne tror jag att chansen att lyckas är högre om jag tror på det. MEN då kan det inte vara en sådan där låtsas tro, det måste vara en äkta och ärlig tro! Hur ska jag göra för att hitta den?
Kramar!!
Jag tror på din rubrik, att tro kan försätta berg. Vi gjorde ungefär som ni, vi VISSTE att det var vårt sista försök. Och jag visste, kände, trodde att jag skulle bryta ihop om det misslyckades. Det talade jag om för vår distansläkare, som är helt underbar.
SvaraRaderaNär det sen gick åt skogen fick jag en remiss till en kurator, specialiserad på detta. Ingen psykolog, ingen psykiatriker. En kurator. Som lyssnar. Och kan föra in mig (oss) på ett annat spår om vi skulle segla åt fel håll...
Kuratorn har hjälpt mig oerhört mycket.
Vid första träffen, tog hon upp med oss om vi kunde tänka oss att bli familjehem. NEJ!! var den första tanken, och vi slog det långt i från oss.
Det har tagit tid att vänja sig vid att vi är barnlösa. Och vi är inte vana vid det än. Jag kan inte se mig själv som barnlös. Det går inte. Men, vi pratar om det. När någon undrar om vi har barn, svarar jag att nä - vi är oförklarligt och ofrivilligt barnlösa. Jag ska inte skämmas för det. Det är ju så det är, och det är så jag berättar det!
Nu har vi svängt när det gäller familjehem. Vi anmälde oss till en annan kommun än den vi bor i. Och nu har en annan kommun kontaktat oss. Det känns spännande.
Det kommer inte bli vårt barn. Vi kommer dela vårdnaden, tillsammans med föräldrarna och socialtjänsten. Vi kanske måste lämna tillbaka flickan. Men vi kanske har hjälpt henne över en tuff, svår och knepig period i hennes liv. Vi hoppas kunna göra lite nytta.
Vi vill så gärna ha ett barn i huset. Och vi vill göra gott för någon annan...
Jag vet inte om det kan stärka dig, trösta dig i dina funderingar. Men så har vi resonerat. Du får bara inte ge upp hoppet än. Inte än!!
Många varma kramar!!!
Hej och tack för din berättelse!! Vi har också tänkt tanken på det här med familjehem, men vi vet inte så mycket om det. Kan man till exempel jobba om man är familjehem eller behöver barnet att någn alltd är hemma med det så att det känner att det blir väl omhändetaget. Och i då fall, hur blir det med ekonomin? Vi skulle inte kunna klara oss på en lön!
RaderaKram
För mig brukar hjälpa att hitta den äkta tron om jag försöker se framför mig det jag vill många gånger under dagen och säger också att nu ska det gå bra. Samtidigt försöker jag stänga ut alla negativa tankar, men det är det som brukar vara svårast, men man får inte ge upp.
SvaraRaderaJag tror också på att chansen är högre att lyckas om man tror på det och jag tror även på att kroppen kan påverkas lite grann med positiva tankar i huvudet.
Varma kramar!
Tack för tipset, jag ska verkligen försöka att tänka på det positva många gånger om dagen! Jag håller med, det svåra blir att hålla de negativa stången.
RaderaKramar!
Fina, fina du. Som jag tror och hoppas på er så borde ni ha hundratals barn snart.
SvaraRaderaMen för art vara allvarlig igen: har ni funderat på att åka utomlands och försöka?
Man kan söka ersättning från FK om det är en känd donator, som t.ex. AVA i Finland har, så kostnaden blir inte hög för er.
Bara en tanke.... Om er tro och hopp finns där, menar jag.
En plan B har alltid hjälpt mig att hålla huvudet uppe.
Många kramar
Fina Wilda, jag är så tacksam för att du hoppas för vår skull! Lite synd bara att inte något av de där hundra barnen har hittat hem till oss...än :)
RaderaVi har egentligen inte tänkt på att åka utomlands för jag trodde att ersättning från FK bara betaldes ut till de som inte fått någon behandling alls i Sverige. Är det så att man kan ha gjort alla sina försök i Sverige och ändå har rätt att få ersättning från FK om vi åker till AVA i Finland?
Kram!
Styrkekramar kommer lastat! Vi kämpade och kämpade i 7.5 år. Jag kände som dig dvs att alla andra lyckas och jag slutade läsa "lyckliga slut" bloggar. Du är inte ensam (även om det nog känns så)!
SvaraRaderaTack fina du för dina styrekramar! Även om mitt svar kommer något sent...
RaderaKRAM tillbaka :)