Så har jag varit frånvarande ett tag igen, både här och hos er andra. Energin till att skriva har varit som bortblåst och min kraft har gått åt till att vara människa på jobbet och att försöka sova på nätterna. Det sistnämnda har jag inte lyckats alltför bra med, vilket i sin tur har gjort det svårt att vara människa på jobbet...
Jag har i alla fall lyckats hålla ångesten stången och förutom sömnen har jag har inte känt mig så deprimerad utan livet har knatat vidare som det alltid gör. Jag har inte känt superstor saknaden efter ett litet knyte heller - förrän i fredags. Då kom två mammor med sina små till jobbet. Det är två av mina allra bästa vänner på jobbet vilket gjorde det stört omöjligt att låtsas missa eventet. De vet ju så klart vad jag går igenom och vet att jag mår dåligt av det så jag hade säkert kunnat säga att jag inte skulle fixa det, men mitt dåliga samvete hade hemsökt mig i veckor om jag låtit bli. Det knöt sig i magen på mig innan jag gick in i personalrummet för att möta dem.
Det gick ändå ok, måste jag säga. Jag koncentrerade mig på mammorna istället för de små knytena. Sa så klart hur söta och fina de var, men sedan pratade jag med mina vänner istället för att låtsasgulla. Stannade inte jättelänge heller utan var sedan "tvungen" att göra annat.
Efter det här mötet har dock min barnlängtan kommit tillbaka tiofallt. Jag vill också har ett litet liv intill mig och ge den all kärlek som bor i min kropp! Att vara tvingad att missa det som alla benämner vara det bästa i sitt liv känns inte ok. Visst kan man säkert fylla livet med substitut och "hitta på" en mening med livet. Men till syvende och sist var det ju trots allt för att skapa liv som vi en gång kom till den här planeten. Jag kan inte skapa eget liv, vet inte om jag någonsin kunnat det, och jag kanske inte ens kan få "lånat" liv att växa i mig. Den stora frågan faller sig därför helt naturlig; Varför föddes jag då?
Söndagskram
